I sitt brev till Filipperna öppnade Paulus sitt hjärta och sin själ för församlingen. Genom hela kapitel ett flödar apostelns ande över av glädje och frid. Han talar om överflödande fröjd och manar sina läsare att med glädje komma till Gud med sina böner och önskemål, ”utan att på något sätt låta er skrämmas av motståndarna” (Filipperbrevet 1:28). Under tiden fröjdade sig Paulus ”i Guds frid, som övergår allt förstånd” (4:7). Och han skrev till församlingen att göra likadant: ”Mina bröder, gläd er i Herren” (3:1).
När Paulus skrev ner dessa uppmuntrande ord satt han fjättrad med bojor i ett fängelse i Rom. Han hade varit fängslad i två år och under den tiden vände sig ledare för församlingen mot honom. De var så avundsjuka på Paulus att de vägrade acceptera den omsorg han hade som herde. Ibland ignorerade dessa ledare Paulus. Vid andra tillfällen spred de elakt förtal om honom. De trakasserade till och med Paulus genom att sänka sig till den grad att de hindrade hans brev att komma fram. Enligt aposteln predikade dessa syndiga män Kristus ”inte av rena motiv” och med ”avundsjuka och stridslystnad” (1:16, 15).
Trots dessa prövningar bevarade Paulus en glädjefylld och förlåtande ande hela tiden. Han sa till församlingen i Filippi, ”Några av dessa män är så avundsjuka på mig så de förvränger evangeliet de förkunnar. De predikar stridigheter och splittring. Trots det blir Kristus ändå förkunnad. Och i det gläder jag mig och kommer att fortsätta glädja mig.” ”Kristus blir i alla fall förkunnad på ena eller andra sättet, om det nu än sker för syns skull eller i sanning, och däröver gläder jag mig, och jag skall även i fortsättningen få glädja mig” (1:18).
Här var en man som bar omsorgen om många församlingar på sina axlar. Ändå blev Paulus ignorerad, missförstådd och förkastad av både vänner och fiender. Och han måste tåla allt det medan han var fastkedjad i en liten och fuktig fängelsecell. Det måste ha krossat Paulus hjärta att höra rapporterna om att församlingar, som han hade arbetat och kämpat för, nu satt fast i ett förvrängt evangelium. Samtidigt njöt andra församlingar av Guds överflödande välsignelser i Anden – men efter allt sitt tjänande arbete kunde inte Paulus vara där och njuta av välsignelserna tillsammans med dem. Trots detta flödade Paulus hjärta över av en stilla, stadig glädje. Vad var hans hemlighet? Vad var källan till hans styrka?
Paulus talar om ”Andens hjälp.” För jag vet att detta skall leda mig till frälsning [befrielse], genom er bön och Jesu Kristi Andes hjälp” (Filipperbrevet 1:19, min kursivering). Kristi Ande som Paulus refererar till här är den Helige Ande. Han säger faktiskt:
”Det finns en skillnad mellan att bli fylld av Anden och att Anden flödar. Just nu, trots alla mina personliga prövningar, flödar den Helige Ande genom mig. Jag vet att alla dessa förödmjukelser och förkastanden, all smärta och lidande, inte kommer att skada mig. I stället använder Herren allt detta för att utarbeta en underbar plan för min befrielse.”
Paulus framförde sedan sitt tack till de trofasta kristna i Filippi för att de bad för honom. Han sa i huvudsak ”era böner för mig är verksamma. Gud förser mig med mer och mer av den Helige Ande. I mina prövningar har jag upptäckt att ju större mitt behov är, desto mer får jag ta emot av den Helige Ande. Och precis nu ökar den Helige Andes flödande i mig. Andens flod blir bredare och djupare, och jag blir ivägburen i flödet av hans frid och glädje!”
Ordet Paulus använder för ”hjälp” i detta brev betyder ”att möta situationen.” Ordets rot här är ”till fullo försedd/hjälpt.” Detta betyder fullt tillräcklig tillgång för varje omständighet. Sådan ”full tillgång” kommer bara genom tro. Paulus sa till Galaterna, ”Har ni fått Anden genom laggärningar eller genom trons predikan? … Han som nu ger er Anden och gör sådana kraftgärningar bland er, gör han det genom laggärningar eller genom trons predikan?” (Galaterbrevet 3:2, 5).
I min erfarenhet av att ha tjänat i församlingen under många år har jag kommit fram till tron att Gud tillhandahåller Anden genom ”trons desperata enträgenhet.” Paulus är vårt exempel på detta. Föreställ dig aposteln i den situation han var i i Rom – han satt fastkedjad i fängelset, torftigt klädd plågades han av kyla och väta. Ändå var det här Paulus bön: ”Mer, mer, mycket mer, oh Gud – ge mig påfyllning av din Ande! Ge mig allt av den Helige Ande som jag behöver för att förbli glädjefylld och i vila i denna prövning. Din ständigt växande påfyllning av Anden kommer att hålla mig vid liv. Den hjälpen kommer att ge mig allt jag behöver för att klara mig igenom.”
Jag säger inte det som följer sorglöst, eftersom jag vet att heliga lider av fruktansvärt förtryck över hela världen. Men det är ändå min tro att Guds folk kan klara av allt – ja sannerligen, allting – om vi får påfyllning av Anden flödande till oss från hans tron. Han får en flod att flöda ut från vårt innersta, en flod som är större och mäktigare än vilken prövning som helst.
Den som är ”fylld av den Helige Ande och kraft” utmärker sig av hur mycket Anden har kommando i hans liv.
Det finns ingen annan kraft tillgänglig för oss för att leva i Kristus än den Helige Andes kraft. Föreställ dig den Helige Ande som en ocean utan gränser – en enorm kropp av levande vatten bortom alla dimensioner, en ändlös tillgång. Denna tillgång finns tillgänglig för alla som vandrar i Kristus. Hur kan vi få tillgång till den?
All ökning av tillgång är beroende av en ökning av tro. Således får vi mer av den Helige Ande genom att ge upp mer och mer kontroll över våra liv. Fullhet av honom kommer genom att till fullo ge upp oss själva i tro. Ju mer vi överlämnar kontroll över våra liv till Anden, desto mer kommer vi att höra Herren viska till oss: ”Nu får du kraft. Äkta kraft är en orubblig förtröstan på min Ande. Ja, äkta kraft är verksam i dig nu.”
När vi underkastar oss den Helige Andes kraft kommer ordet han ger oss att vara tydligt och övertygande. Betänk hur tydligt ordet var som Petrus tog emot från den Helige Ande: ”Se, här är tre män, som söker dig, så stå nu upp, och stig ner och gå med dem utan att tveka, ty jag har sänt dem” (Apostlagärningarna 10:19-20).
Petrus lydde eftersom han visste att detta var Andens röst som talade, och gick med männen till Kornelius hus. Men under den tvådagarsresan måste Petrus ha varit tvungen att kämpa mot tvivel. ”Vad håller du på med, Petrus? Judar är inte tillåtna att umgås med hedningar enligt lagen. Vad händer om de insisterar på att du ska äta med dem? Det är förbjudet för dig.” Men det fanns en kraft som var verksam i Petrus, och som försäkrade honom, ”Gå, och tvivla inte.”
Vi vet alla att det var ett enormt utgjutande av den Helige Ande i Kornelius hus. Plötsligt fröjdade sig hedningar över att de fick ta emot Kristi frälsnings gåva och det mäktiga fyllandet av den Helige Ande. Men när Petrus rapporterade om vad som hände till församlingen i Jerusalem blev ledarna där upprörda, precis som det var förutsagt. Gruppen som var för omskärelse konfronterade Petrus, ”Du åt med hedningar? Du umgicks med män som inte är omskurna?” (se Apostlagärningarna 11:3).
Petrus svarade, ” Och jag sade: Nej, nej, Herre … Åter svarade mig en röst från himlen ...Anden sade till mig, att jag skulle gå med dem … Och när jag hade börjat tala [med hedningarna i Caesarea] föll den Helige Ande på dem … vem är jag att jag skulle kunna stå emot Gud?” (11:8-9, 12, 15, 17). Kort sagt förklarade Petrus, “Herren ville helt klart nå dessa hedningar. Vem är jag att stå i vägen för honom?”
Jag tror att Herren idag söker efter sådana tjänare som Petrus, sådana som kommer att säga, ”Jag sökte Herren och gav upp min vilja till hans Ande. Jag är förvissad om att hans röst leder mig.”
Hur är det med full tillgång av den Helige Ande i våra svåra tider och lidanden?
Hur verkar den Helige Ande i oss under svåra tider? Hans kraft lösgörs när vi tar emot honom som den som bär våra bördor. Gång på gång får vi höra i Nya testamentet att den Helige Ande inte har sin boning i himlen utan i vårt inre. Han är nära, och han väntar tålmodigt på att vi ska ge honom kontroll över varje situation, prövning och lidande.
Johannes säger att den Helige Ande som är i mig är större än den som är i världen (1 Johannesbrevet 4:4). Och Petrus säger att vi ska kasta alla våra bekymmer på Anden (se 1 Petrusbrevet 5:7). Allt detta är delar av vårt vittnesbörd för världen – som en som har kastat alla sina bördor på Herren.
Betänk Paulus vittnesbörd med avseende på detta. Han sa till Korintierna, ”Ja, vi hade själva inom oss fått beskedet att vi skulle dö för att vi inte skulle förtrösta på oss själva, utan på Gud som uppväcker de döda” (2 Korintierbrevet 1:9). I själva verket sa Paulus ”När vi tänkte igenom allt var vårt svar ett om död.” Kort sagt, när Paulus såg på sitt trångmål var det enda han kunde se lidande, bekymmer, hunger, förföljelse, fångenskap, attacker mot hans liv. ”Vi blev så nertyngda utöver vår förmåga, så att vi till och med misströstade om livet” (1:8). Paulus sa kort och gott, ”Den enda vägen ut ur denna prövning, sett ur mänskligt perspektiv, är att dö och vara med Jesus.”
Vad gjorde Paulus vid den punkten? Gav han upp och sa, ”Det finns ingen utväg”? Nej. Den Helige Ande avslöjade Guds syfte bakom detta för Paulus. Avsikten var att tvinga Paulus att aldrig förtrösta på sig själv, utan att helt och fullt förtrösta på att den helige Ande skulle rädda honom.
Skriften säger till oss i så många avsnitt, ”När du har gjort allt, stå still och se Herrens frälsning.” Jag tror att detta betyder följande: ”När du har gjort slut på alla mänskliga resurser – när du har försökt alla sätt att lösa dina egna problem och kommit till vägs ände – låt Gud åstadkomma det i dig genom sin Ande.”
Paulus säger att detta kräver mer än en normal ”förtröstan” på Gud. Det behövs en ännu större förtröstan, en som litar på ”Gud som uppväcker de döda” (1:9). Budskapet här är mäktigt: ”Han kan rädda oss till och med från denna hjälplösa, dödsliknande situation.”
Paulus förtröstade på den Helige Andes kraft – och Gud befriade! ”Och som har räddat och räddar oss ur en sådan dödsnöd. Till honom har vi det hoppet, att han även i framtiden skall rädda oss” (2 Korintierbrevet 1:10). Paulus både ger ett vittnesbörd och talar i tro om framtiden. Han säger, ”Anden har räddat mig ur en hopplös situation. Han befriar mig till och med nu. Och han kommer att fortsätta rädda mig i vilket lidande jag än kommer att möta.”
Kära läsare, jag tror det finns manifestationer av den Helige Ande. Men beviset på Anden är inte i emotionella manifestationer. Hans kraft uppenbaras i våra liv när vi tar emot honom genom en stilla, ständigt växande kunskap och kännedom. När vi underkastar oss honom får vi ta emot ett ständigt växande ljus över hans omsorg, att han bär våra bördor, att han har kraft att rädda oss för vår skull. Om jag fullt ut förtröstar på honom ska jag låta honom regera i mitt liv – hela mitt liv. Och den kapitulationen kommer att bli ett vittnesbörd för världen att vår Gud har omsorg – och han förser med nåd, styrka och befrielse för dem som älskar honom.
”Och av hans fullhet har vi alla fått, och nåd utöver nåd” (Johannes 1:16). Den Helige Ande har inte tagits emot till fullo förrän han till fullo har kommandot. Låt honom regera i ditt liv idag.