Att behaga Gud | World Challenge

Att behaga Gud

David WilkersonSeptember 24, 2012

Bibeln säger att när Jesus döptes i Jordan, ”då öppnades himlarna för honom, och han såg Guds Ande sänka sig ner som en duva och komma över honom. Och se, en röst från himlen sade: Denne är min älskade Son, i vilken jag har ett gott behag” (Matteus 3:16–17).

Är det möjligt att Gud skulle kunna säga samma sak idag om sina barn? Tittar han någonsin på dig eller mig och säger, ”Här är en i vilken jag har ett gott behag”? Enligt Skriften skedde det med Enok: ”Genom tron togs Enok bort, så att han inte skulle se döden … Ty förrän han togs bort, hade han fått vittnesbördet att han behagade Gud”. (Hebreerbrevet 11:5). Ingen av oss förväntar sig att bli borttagen som Enok blev. Men varje kristen vill höra vår Herre säga vid Domen, ”Du levde ett liv som behagade mig”.

Kristus sa att han ”alltid gör det som behagar honom." (Johannes 8:29). Mitt hjärta rörs när jag läser dessa ord, och jag undrar, ”Vad är ’det som’ Jesus talar om? Hur gör jag det?” När jag funderar över detta, påminner jag mig om att hans ok är milt och hans börda lätt – så ”det” kan inte medföra ett tungt ok. Det är tydligt att Gud ger oss förmågan att behaga honom ur sitt kärleksfulla hjärta.

Hans Ord uppenbarar tydligt de saker som behagar honom. Alla dessa är möjliga för varje troende. Låt mig dela några med dig:

Att älska varandra behagar Gud.

”Vad vi än ber om, det får vi av honom, ty vi håller hans bud och gör det som gläder honom. Och detta är hans bud, att vi skall tro på hans Son Jesu Kristi namn och älska varandra så som han har befallt oss” (1 Johannes 3:22–23).

Det är omöjligt att älska andra innan du är helt förvissad om Guds kärlek till dig. Johannes skriver, ”Och vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den. Gud är kärlek och den som förblir i kärleken förblir i Gud, och Gud förblir i honom” (4:16). Vi kan helt enkelt inte älska andra innan denna sanning har blivit fast förankrad i oss: ”Trots alla mina svagheter och misslyckanden älskar Gud mig.” Om vi är förvissade om Guds kärlek till oss, kommer hans kärlek att flöda ut ur oss naturligt.

”Mina älskade, om Gud älskade oss så högt, är också vi skyldiga att älska varandra” (4:11). Kärleken till vår broder som beskrivs här är inte bara en handskakning, kram eller smicker. Nej, denna typ av kärlek innebär att se vår broders nöd och att göra något åt det. Faktum är att om vi, enligt Johannes, ser vår broder lida nöd och inte gör något åt det finns inte Guds kärlek i oss.

”Om någon har denna världens tillgångar och ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom? Kära barn, låt oss älska, inte med ord eller fraser utan i handling och sanning” (3:17–18). Om du verkligen vill behaga Gud – om du vill erfara hans kärlek till andra – kommer Herren att öppna dina ögon för andras nöd.

Enligt Skriften äger vi inte heller Guds kärlek om vi har något emot en broder eller syster. Vi har ingen rättighet att vittna i Guds namn om vi vägrar att förlåta en annan. Dessutom förlåter Gud oss inte om vi inte förlåter varandra. Så kärlek är inte bara något att tala om. Det handlar om att göra, handla, leva.

Det talas mycket om enhet i kyrkan idag. Men jag tror inte vi ännu har förstått enhet som Gud ser på den. Enhet är inte bara en attityd av att ”låt oss alla komma samman och hålla om varandra. Vi lägger åt sidan våra fördomar och favoritläror, och vi älskar varandra.” Det är inte enhet; det är bara normal kristendom.

Enhet betyder att göra dig ett med nöden hos någon som är i trångmål och som behöver hjälp. Kristi Ande förenar oss med andras nöd på detta sätt, och får oss att ropa, ”Broder, syster, låt mig hjälpa. Jag vill stå tillsammans med dig, vill vara ett med dig i dina bekymmer”. Detta behagar Gud, och när vi gör det påbjuder han sina välsignelser över oss.

Själviska och självcentrerade kristna känner inte denna kärlek till andra. Varför? Gåvan att kärleksfullt bry sig om ges bara till dem som söker den och ber om den. När du börjar ge och bry dig om på det här sättet kommer Gud att sända till dig människa efter människa som är i nöd. Men det kommer inte att vara en börda. Tvärtom, det kommer att hänföra dig, eftersom du kommer att få del av Guds egen glädje.

De som ”hoppas på hans nåd” behagar Gud.

”Han har ej sin lust i hästens styrka, ej sin glädje i mannens snabbhet” (Psaltaren 147:10). Referensen till hästar och mannens snabbhet här representerar förtröstan på köttet. ”Förgäves väntar man sig seger genom hästar, med all sin styrka räddar de inte” (Psaltaren 33:17).

Gud har inget behag till dem som försöker blidka honom genom att kämpa i sitt kött. Sådana människor har bedragit sig själv. De tror de kan driva ut synden i sina hjärtan genom att tillfoga sig lidanden. Men köttet kan aldrig bringas till underkastelse genom mänsklig kraft. Det kommer helt enkelt inte att ske genom fastande eller löften eller inte ens genom att leva avskilt på en öde ö.

Jag har en bok i mitt bibliotek som berättar otaliga berättelser om troende genom historien som försökte behaga Gud genom köttet. Författaren skriver: ”En viss munk bodde under femtio år i en underjordisk grotta, och försökte bringa sin kropp till underkastelse under Anden. Andra grävde ner sig ända upp till halsen i het sand och hoppades att de skulle ’bränna upp’ sina missgärningar… Alla dessa självplågerimetoder utsatte sig munkar för, för att försöka göra slut på det onda i sig. De försökte tillintetgöra den del av dem som törstade efter synd.”

Paulus undervisning vederlägger allt detta. Han fastslår, ”Vi däremot väntar i Anden genom tron på den rättfärdighet som är vårt hopp” (Galaterbrevet 5:5). ”Må hoppets Gud uppfylla er med all glädje och frid i tron, så att ni överflödar i hoppet genom den helige Andes kraft” (Romarbrevet 15:13).

Detta är den kristne som behagar Gud: den som förtröstar på hans barmhärtighet. Att bedja, fasta och göra barmhärtiga gärningar är bra, och vi har fått befallning om att göra det. Men psalmisten som talar om att förtrösta på hästar och kött säger, ”Först måste du tro att Herren är barmhärtig mot dig. Bara då kan du vara barmhärtig mot andra.”

Att rädda en förlorad själ behagar Herren mycket.

När vi går och ut söker förlorade själar och någon blir vunnen för Jesus blir det stor glädje i himlen. Kristus ger denna liknelse:

"Om någon av er har hundra får och förlorar ett, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och söker efter det förlorade tills han hittar det? Och när han har funnit det, blir han glad och lägger det på sina axlar. När han sedan kommer hem, samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig! Jag har funnit mitt får som jag hade förlorat … På samma sätt blir det glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig - inte över nittionio rättfärdiga som ingen omvändelse behöver” (Lukas 15:4-7).

Jag är säker på att du känner igen den här liknelsen. Den handlar om herdens omsorg om sina får. Om den herden förlorar bara ett enda av dem ger han sig ut efter det förlorade fåret och ger inte upp förrän han funnit det. När han sedan hittar fåret straffar han det inte. Han lyfter milt upp det sargade, förvirrade djuret och vaggar det i sina armar. Sedan bär han glädjefylld tillbaka det till fållan.

På samma sätt fröjdar sig Guds hjärta över räddningen av en förlorad själ, och får himlen att fröjdas. Bara det borde vara vår motivation att vinna själar: att bringa glädje och fröjd till Herren.

Det är dags för kyrkan att åter fokusera på själavinnande.

Ditt eget samhälle är ett fält moget för skörd. Allt som behövs av dig är att du går ut. Du skulle inte ha läst detta nyhetsbrev idag om inte en skinntorr, 55-kilos predikant från landet hade följt Guds kallelse till gatorna i New York city. Jag var livrädd för städer. Men Gud gav mig ett förkrossat hjärta över förlorade själar, och han visade mig vägen: ”Jag vill att du går till gängen, missbrukarna och de prostituerade och betjänar dem med mitt Ord.”

När jag vandrade på gatorna i Brooklyn och spanska Harlem bad jag, ”Herre, led mig till de förlorade.” Och Gud gav mig gudomliga möten överallt där jag gick. Jag berättade för var och en om Jesus och bad alltid, ”Herre, sänd Anden för att övertyga dem och att öppna deras ögon.”

En gång fann jag en ung man som stod under en högbana och väntade på sin knarklangare. Jag gick fram till honom och sa, ”Någon har bett för dig.” Pojken bara skakade på huvudet och sa, ”Min ’halleluja-mamma’ skickade dig, eller hur?” Jag sa, ”Nej, jag känner inte din mamma.” Han svarade, ”Varje gång jag hälsar på hos henne driver hon på mig om Jesus. Hon har bett för mig i åratals. Och nu kommer du här.”

Den pojkens namn var Sonny Arguinzoni. Gud fick tag på Sonny på samma sätt som med Nicky Cruz. Ett av mina största glädjeämnen i livet kom för flera år sedan när jag for för att besöka Sonny i Kalifornien. Jag var hans gäst på ett kristet möte som han ledde i ett stort tält med 15 000 omvända narkomaner, alkoholister och prostituerade.

Du förstår, när Sonny kom till Jesus blev hans liv den Helige Andes. Och förvandlingen som ägde rum i honom handlade inte bara om att gå till kyrkan varje gång dörrarna öppnades. Nej, han underkastade sig den Helige Ande. Och Anden ledde honom ut dit där de sargade var.

Allt detta hände på grund av Guds verk i och genom en rädd, skinntorr predikant från landet. Den Helige Ande gav mig ett hjärta för de förlorade som jag inte själv hade kunnat trolla fram. Om det inte hade varit för hans livsuppehållande kraft hade jag aldrig klarat det genom alla prövningar och svårigheter vårt lilla ministry gick igenom på den tiden. Det var tvunget att vara ett Guds verk, annars hade vi inte blivit kvar.

Om inte den Helige Ande gör jobbet kan vi vittna för hur många människor som helst och ingenting händer. Ingen kommer till Fadern om de inte blivit dragna av Anden. Bara den Helige Ande kan tala till de djupaste områdena i hjärtat. Och för att vinna de förlorade för Jesus behöver vi vara på knäna i bön och lära oss känna igen Andens röst. Han kommer att leda oss till personerna han har valt ut. Och han ger oss de ord vi ska säga när vi behöver dem.

Kära kristna, allt detta behagar Herren. Sannerligen, av allt ”det som behagar honom” som Jesus nämnde, är detta hans högsta glädje och fröjd: att se oss glädjefyllda komma till honom och ha med oss vår skörd. Då delar vi himlens glädje när hela härskaran ropar, ”Halleluja!”

 

 

Download PDF