Att Förkunna Kristus med Auktoritet | World Challenge

Att Förkunna Kristus med Auktoritet

David WilkersonJuly 3, 2006

Vår verksamhet har arrangerat många konferenser för pastorer under de senaste åren. Under dessa konferenser har jag avsiktligt aldrig undervisat om hur man predikar. Jag brottas tillräckligt med min egen förkunnelse och skulle inte vilja ge råd om hur någon annan ska predika.

Jag kan tydligt minnas gånger under mina femtio år som predikant då orden som kom ur min mun inte bara berörde de som lyssnade utan också genomborrade min egen själ. Vid dessa tillfällen visste jag att det fanns en andlig auktoritet bakom min predikan. Det fanns inget tvivel om att Herren var där och berörde.

Jag kan också minnas, lika tydligt, gånger då min förkunnelse saknade den där speciella smörjelsen. Dessa gånger var ”basunstöten” inte tydlig, det fanns inget som trängde in i människors själar och berörde, det fanns ingen riktig andlig auktoritet. Vid dessa tillfällen låg det en sordin över budskapet, det var informativt men varken övertygande eller överbevisande.

Under dessa tider var min egen själ förtorkad och tom och ordet som jag förkunnade var bara ännu en predikan. Detta inträffade alltid under perioder då Herren för en tid avlägsnat sin smörjelse över mig.

Den Helige Ande tog inte ifrån mig predikstolen under dessa tider, men han tog ifrån mig den andliga auktoritet som jag talar om här. Dessa tider var hemska för mig. Djupt i mitt innersta visste jag ändå alltid varför mina predikningar hade förändrats och vad orsaken var till att min förkunnelse inte påverkade mina åhörare på djupet.

Orsaken var den att Gud alltid undanhåller andlig auktoritet från sina tjänare när han har en kontrovers med dem.

Det var helt enkelt så att det fanns saker i mitt hjärta som jag inte hade tagit itu med. Det fanns synd som jag inte såg i mitt eget hjärta, synder jag med lätthet pekade ut hos andra människor men inte kunde erkänna att de fanns hos mig själv.

Vi vet alla att den tid vi lever i är i behov av förkunnelse med stark andlig auktoritet. Jag talar inte om bättre undervisning eller välpolerad förkunnelse, inte heller undervisning med större uppenbarelse. Faktum är att den sortens predikan jag talar om inte vågar bli kallad för ”bra förkunnelse”. Varför?

Så här definierar Paulus andlig auktoritet: Det är en manifestation av sanningen som konfronterar varje människas samvete i Guds åsyn. (Se 2 Kor. 4:2).

När du hör sådan förkunnelse som jag talar om här, är din ande för nykter för att ens tänka i sådana termer. Du bedömer inte om predikan var bra eller dålig och än mindre smickrar du talaren som förde fram budskapet. Din enda respons är att falla på knä i ödmjukhet inför Herrens heliga närvaro.

Denna sorts predikan når bortom känslorna och för oss istället ansikte mot ansikte med vårt samvete i Guds åsyn. Det är som om vi bokstavligen stod inför Herren med våra tankar och gärningar blottade inför honom.

Paulus beskriver en sådan tjänare, vilken är given denna auktoritet: ”han avhåller sig från allt skamligt smussel, använder inga knep och förfalskar inte Guds ord” (2 Kor. 4:2).

En sådan tjänare har spenderat tid med Jesus och har öppnat sitt hjärta för Den Helige Andes verk. Enligt Paulus är denne tjänares ständiga bön:

”Herre visa mig mina orena motiv, mina oheliga ambitioner, all oärlighet och tendenser till manipulation. Låt mig inte predika med någon undangömd, bedräglig attityd i mitt hjärta”.

Den Helige Ande har talat mycket tydligt till mig på detta område och sagt:

”Det finns ett pris att betala för att äga denna andliga auktoritet”.

Han har talat stilla och sagt till mig:

”David, du är renad genom blodet. Du är under mitt förbund, och du är min friköpte son. Men om du eftersträvar denna sorts smörjelse, den sort som uppenbarar sanningen i varje människas hjärta, då måste du låta mig ta itu med vissa områden som hindrar din andliga auktoritet”.

Låt mig dela med mig av hur Herren arbetar med mig på detta område.

I Luk. 14 blir Jesus inbjuden av en högt uppsatt farisé att äta i hans hus. Där fanns också andra fariséer som blivit inbjudna och precis som värden var dessa män i ledande ställning när det gällde lagen.

När värden inbjöd till bordet blev det plötsligt lite rörigt runt de finaste platserna vid bordet. Skriften säger oss att Jesus la märke till detta. Det var en skamlös uppvisning i högmod och i ett behov av att bli sedd och igenkänd.

När Jesus själv satte sig ner för att äta gav han denna samling, bestående av Israels högsta religiösa ledare, ett tillrättavisningens ord:

”När du är bjuden på bröllop, slå dig då inte ner överst vid bordet. Kanske någon av de andra gästerna är mer ansedd än du och värden kommer och säger: Ge honom din plats. Då får du skämmas när du måste flytta dig längst ner. Nej, när du är bjuden, gå då genast och ta den nedersta platsen, så att värden säger till dig när han kommer: Käre vän, flytta dig längre upp. Då blir du hedrad inför alla dina medgäster. Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.” (Luk. 14:8-11).

Kristi ord i detta samanhang gäller alla hans efterföljare. Men när han tilltalade fariséen vid detta tillfälle beskrev han en viss sorts ledare, de som ”…tycker om att bli hälsade på torgen och sitta främst i synagogan och ha hedersplatsen på gästabuden…och ber långa böner för syns skull” (Luk. 20:46).

Jesus säger helt enkelt att det finns män och kvinnor som utför goda gärningar endast för att bli sedda av andra. Dessa människor älskar strålkastarljuset och basunerar ständigt för egen vinnings skull.

Under mina resor med min son Gary har vi blivit vittnen till denna typ av själviskt ”basunstötande”. Vid några av våra internationella pastorskonferenser har människor kommit fram till oss med sitt följe av medarbetare och skrutit med sina stora och fantastiska åstadkommanden.

”Jag är pastor i en av landets största kyrkor, vi har tjugotusen medlemmar och är på TV i hela landet. Vi planterar kyrkor här och över hela världen. Mängder av människor blir frälsta”.

Ofta är dessa människor så uppfyllda av sina fantastiska verksamheter att de till och med glömmer att berätta för oss vad de heter.

När vi möter sådana män och kvinnor tar våra hjärtan ett skutt av glädje när de hälsar på oss. Oftast har dessa pastorer suttit i publiken obemärkta. De har inget följetåg av medarbetare och inga stora berättelser om sina verksamheter. Vi kan tydligt se Jesus i deras anletsdrag. En gång när vi mötte en sådan man frågade jag honom om han var pastor. Ja, svarade han. Var då? frågade jag. Jag har många ansvarsområden, svarade mannen.

Senare berättade man för oss att den mannen var biskop över ett flertal kyrkor i olika länder med sex millioner medlemmar och att han är en av de mest respekterade pastorerna i den delen av världen. Här var en betydelsefull man med en enorm verksamhet. Trots detta hade han lärt sig att ta den minst ansedda platsen vid bordet.

Exakt vad menar Jesus då han talar om detta? I egenskap av pastor tar jag just dessa ord från Herren på stort allvar. Genom att inta den mindre ansedda platsen inbjuder Jesus varje pastor, evangelist, lärare och lekman att inta en annorlunda hedersplats.

Denna heder handlar om att undfå den andliga auktoritet som är nödvändig för att genomborra de hårdaste av människohjärtan. Det handlar om att undfå den smörjelse som har makt att slita itu slöjan som täcker varje förblindad själ. Kallelsen att inta denna ”högre plats” är en kallelse till en rikare intimitet med honom och till att bli en mer övertygande, säker och rättfärdig röst för Herren.

Dock kvarstår detta faktum; så länge jag fortsätter att skryta, så länge mina gärningar och min verksamhet dyker upp i var och varannan konversation så kan det inte finnas någon verklig auktoritet i min predikan.

Jag måste erkänna att jag blev chockad när jag nyligen upptäckte vad jag själv sa till vissa människor när jag presenterades för dem. I mina egna ord kunde jag skönja ett behov av att bli erkänd och respekterad. Jag intog inte den minst ansedda platsen vid bordet.

Jag tror att detta Jesu ord är speciellt svårt för pastorer att ta emot. Men det är också ett ord för varje Guds barn. Denna kallelse är bland det svåraste han någonsin kallat oss till, nämligen att lära sig lyssna till andra utan att försöka överträffa dem. Vi är kallade till att förkunna Kristi evangelium, och utan ödmjukhet faller våra ord platt till marken.

Låt mig ge dig ett personligt exempel. Under en pastorslunch i New York för några år sedan var det en framstående pastor som skröt med att en känd millionär brukade gå i hans kyrka. Mitt i konversationen flikade jag in: ”O, ja, han tittar ofta in på våra möten också!”

Efteråt skämdes jag nåt fruktansvärt. Förkrossad i min ande bad jag: ”Åh, Herre, ska jag nånsin lära mig att hålla mun och sluta skryta?”

Vi bär alla på svartsjuka och avund. Frågan är vem som är villig att erkänna detta. En rättfärdig puritansk predikant vid namn Thomas Manton sa om människans böjelse för svartsjuka och avund:

”Vi föds med denna Adams synd. Vi får den i oss med modersmjölken”.

Detta sitter så djupt att det blivit en del av oss. Men sådana frön av synd gör det omöjligt för oss att glädjas med andras välsignelser och framgångar och effekten blir att de reser höga murar mellan oss och våra bröder och systrar.

”Vreden är grym, raseriet en stormflod, men vem håller stånd mot svartsjukan?” (Ords. 27:4).

Jakob tillägger detta:

”Men har ni bitter avund och självhävdelse i era hjärtan skall ni inte skryta och tala osanning. Sådan vishet kommer inte från ovan utan är jordisk, oandlig, demonisk.” (Jak. 3:14-15).

Som en Kristi budbärare kan jag helt enkelt inte bära på avundsjuka mot någon. Denna synd är ett bittert gift. Jag skriver om detta idag därför att Herren har visat mig hur ond denna synd är i hans ögon. Om vi håller fast vid den kommer den inte bara att begränsa vår andliga auktoritet utan också öppna upp för demoniskt inflytande.

I Sam. 18 läser vi om när David återvänder från striden där han nergjorde filistéerna. När Saul och David red in i staden kom kvinnorna ut för att fira Davids seger med sång och dans. De jublande kvinnorna sjöng: Saul har slagit tusen, David tio tusen.

Saul tog mycket illa upp, och i sin förbittring sade han: ”Åt David ger de tio tusen och åt mig tusen. Nu fattas honom bara kungamakten” (1 Sam. 18:8).

Omedelbart uppfylldes Saul med svartsjuka och avund. I de följande verserna kan vi se den dödliga effekt det hade på honom. Hela natten kokade han av ilska och hängde läpp i sin självömkan. Han tänkte:

”Jag som har jobbat så hårt och gett upp allt för att tjäna dessa människor. Men nu vänder de sig mot mig och ger David mer ära och uppmärksamhet. De lovprisar min assistent medan de ignorerar mig.”

Tragiskt nog kan vi läsa följande:

”Kungens fruktan för honom växte alltmer, och för all framtid blev han Davids fiende” (1 Sam. 18:29).

I själva verket spelade det ingen roll hur mycket folket än prisade David. Guds ande och smörjelse var fortfarande över Saul och Israel älskade fortfarande sin kung. Saul var fortfarande älskad av Herren och löftena om ett evigt rike hade inte upphört att gälla. Om Saul bara hade ödmjukat sig inför Herren, genomskådat fiendens lömska attack mot hans själ och omvänt sig från sin avund skulle Gud ha överöst sin smorde tjänare med ära. Saul skulle inte bara ha blivit Israels förste kung utan också dess störste. Och sanningen är den att David som var en lojal tjänare villigt skulle ha säkrat kungamakten åt Saul med sin militära skicklighet.

Men Saul kunde inte förmå sig själv att inta den lägre platsen utan drevs istället av sin avundsjuka mot den högre platsen. Vad som hände den följande dagen borde fylla oss alla med helig fruktan.

”Följande dag överfölls Saul av en ond ande från Gud och bar sig åt som en besatt inne i sitt hus. David spelade lyra, som han brukade göra varje dag. Saul hade ett spjut i handen och höjde det. ”Jag skall nagla fast David vid väggen”, tänkte han, men David vek undan två gånger. Då blev Saul rädd för honom, eftersom Herren var med David men hade vänt sig från honom själv” (1 Sam 18:10-12).

Varje församling, stor eller liten förtjänar att få höra guds ord förkunnas med auktoritet. Men detta kan helt enkelt inte ske förrän Guds tjänare tar itu med dessa mörka sidor i sina hjärtan.

Han behöver varenda en av oss i denna, den sista tiden. Varje nation behöver andesmorda predikanter och församlingsmedlemmar. Kristus måste förkunnas med auktoritet, och ordet som vi fått att förkunna är inte komplicerat.

Jag bekänner att jag inte på något sätt till fullo har uppnått denna andliga auktoritet. Trots det har Herren i sin kärlek och nåd talat om för mig vad jag måste göra för att få ett ständigt växande mått av den.

För tjugo år sedan stod jag vid hörnet av 42: a gatan och Broadway, själva hjärtat av Times Square, och bad att Gud skulle resa upp en kyrka på detta ställe där alla världens vägar korsar varandra. Det var där, vid detta gathörn som Times Square Church föddes. Varje år återvänder jag till exakt samma plats för att tala med Herren.

För en månad sedan, runt tiden för min sjuttiofemårsdag, gick jag till precis den plats där jag stod för tjugo år sedan. Där frågade jag Herren:

”Vad skulle du vilja att jag ägnar mig åt under återstoden av mina dagar här på jorden? Vad ska jag fokusera på?”

Svaret kom: ”Närma dig mig, så ska jag närma mig dig.” Det var allt.

Nu är detta min första prioritet, att helt enkelt spendera mycket tid till att bara närma mig Herren. Jag är övertygad om att det är under dessa tider av närhet som han kommer att visa mig sitt hjärta, och visa mig vad som finns i mitt hjärta.

För varje kristen betyder detta att ständigt be, att inte upphöra med att avsätta tid för Herren och att verkligen göra honom till det viktigaste i våra liv.

Det är min övertygelse att om vi beaktar hans ord så kommer han genom sin ande, troget att avlägsna allt som är olikt Kristus i oss. Då kommer han att utgjuta över sina tjänare denna andliga smörjelse som gör det möjligt att förkunna hans ord med auktoritet.

Download PDF