De var trötta, och jagade efter | World Challenge

De var trötta, och jagade efter

Gary WilkersonFebruary 6, 2012

”Då nu Gideon kom till Jordan, gick han däröver med trehundra män, som var med honom; och de var trötta, och jagade efter” (Domarboken 8:4, Karl XII bibel, min betoning).

Gideons liv är ett perfekt exempel på hur Gud skapar omöjliga omständigheter för sina tjänare för att demonstrera sin härlighet. Herren kallade denne blyge man till att leda Israel in i en strid mot en överväldigande fiende: 100 000 midjaniter, jämfört med Israels armé på 22 000 man.

Tala om att inte ha resurser – det här var inte bara förkrossande odds, de gränsade till det omöjliga. Men Gideon trodde och handlade på Guds ord – och gissa hur Herren svarade? Han gjorde omständigheterna ännu mer omöjliga!

Det stämmer, Gud flyttade fram gränserna – långt bortanför Gideons gräns – för att ge ära till sig själv.

Bibeln innehåller en del förunderliga lärdomar för oss om Guds resurser och hans önskan att förse oss med dem. Jag har sett att en av de lärdomarna är hur ofta Gud ger oss sina otroliga tillgångar först efter att vi kommit bortom våra gränser.

Han längtar efter att demonstrera för en värld som ser på att han ger omöjliga segrar till dem som sätter sin tillit till honom.

Jag ser fyra stora lärdomar för oss idag i Gideons berättelse.

Lärdom 1: Begränsade resurser begränsar aldrig Gud.

Gud är aldrig begränsad i sina resurser när han kallar oss att göra något. Om vi vore i Gideons skor hade vi kanske tänkt, ”Herre, du måste frälsa, just nu. Vi behöver förstärkningar, bättre vapen, mer proviant – annars har vi inte någon chans.

Men Gud gjorde exakt det motsatta. Han sa till Gideon och hans män, ”Är någon av oroad eller modfälld? Vänd då hemåt. Ta ledigt, vila upp er och ha det trevligt” (se Domarboken 7:3).

Tänk dig vad som gick genom Gideons huvud när han hörde detta. ”Stopp där, Herre! Det är meningen att du ska öka på oss, inte ta bort. Vi behöver fler, inte färre.”

Men det här var budskapet Gud sände till var och i den gruppen: ”De av er som har en villig ande, besluta er nu för att strida mot en fiende som är tio gånger fler än ni. Midjaniterna är mycket starkare och våldsammare. Men ni har mig på er sida – och jag kommer att ge er något som inte midjaniterna har.”

Du kan inte lasta Gideon för att han ville ha sina behov tillgodosedda i förväg. De flesta av oss skulle göra samma sak. Vi skulle kanske till och med citera Jesu liknelse om att ”beräkna kostnaden”, i vilken han ger ett exempel på en kung som ska ut i krig.

”Eller vilken är den kung som vill dra ut i krig och strida emot en annan kung, och inte först sätter sig ner och tänker efter, om han förmår att med tio tusen möta honom, som kommer emot honom med tjugo tusen? Annars sänder han, medan denne ännu är långt borta, bud till honom och ber om fred” (Lukas 14:31-32).

Vi läser detta och tänker, ”Jesus säger att det är dåraktigt att sätta igång med något utan att ha nödvändiga resurser. Det skulle kunna innebära vanära för Guds namn.”

Det är en hedrande inställning, och den ska berömmas. Men det är inte vad Jesus talar om i denna liknelse. Faktum är att han börjar med ett tämligen djärvt uttalande:

”Och den som inte bär sitt kors och följer mig, han kan inte vara min lärjunge” (14:27).

Wow – Jesus refererar här inte till att ha tillräckligt med resurser. Han talar om att inte gå halvvägs med honom. Han vill ha hela vår tillit – och det innebär att ge upp allt för att följa honom. Han slutar liknelsen med ett lika starkt ord: ”På samma sätt är det med var och en av er: Den som inte avstår från allt det han äger kan inte vara min lärjunge” (14:33).

Vår Herre har uttryckt det tämligen klart: Vi måste vara ”fullständiga” när vi följer honom. Och det betyder att överge all självtillit – all förtröstan på våra egna förmågor och resurser – och lita på att han förser oss.

Gud begränsar ofta våra tillgångar för att garantera att han får all ära.

Här följer där Gud gjorde situationen ännu mer omöjlig för Gideon. Han sa till honom, "Folket som följer dig är för talrikt för att jag skulle vilja ge midjaniterna i deras hand. Israel skulle då kunna berömma sig mot mig och säga: Min egen hand har räddat mig” (Domarboken 7:2, min betoning).

Nu måste Gideon ha tänkt, ”Jag måste sluta bedja. Varje gång jag gör det tar Gud bort någonting!” Tänk efter – Gideon hade ansvar för hela nationens överlevnad. Om han började minska på armén skulle folk tro att han var galen. Men det är precis den omständighet som Gud skapade för att upphöja sig själv.

Några av våra strider utspelas för att lära oss att tillbe. Det är precis vad som hände med Gideon: När han såg att Gud skulle rädda dem övernaturligt från de mäktiga midjaniterna – till och med innan det skedde – gick han direkt ner på sina knän. ”När Gideon hörde (detta) föll han ner och tillbad” (Domarboken 7:15).

Det här är Guds plan för oss hela tiden. När vi ser att bara han kan föra till seger – och att han lovar att rädda på ett sätt som bara han kan – vänds våra hjärtan till tillbedjan och lov, och världen träder tillbaka i vördnad.

Gideon måste ha haft sina ögon riktade mot himlen när han skickade hem soldater – 12 000 totalt. Detta reducerade hans armé med mer än hälften, ner till 10 000. Nu när oddsen var tio mot en överraskade Gud än en gång Gideon: ”Folket är fortfarande för talrikt” (7:4).

Nu måste Gideon ha varit utom sig: ”Herre, skojar du? Ännu färre?” Men Gud instruerade honom, ”För ner dem till vattnet, så skall jag där göra ett urval bland dem åt dig. När jag säger till dig: 'Denne skall gå med dig', så skall han gå med dig. När jag säger till dig: 'Denne skall inte gå med dig', så skall han inte gå med" (7:4).

Gud hade tydligen något på gång, och Gideon lydde honom: ”Så förde han folket ner till vattnet. Och HERREN sade till Gideon: ’Alla som läppjar av vattnet som hunden gör, dem skall du skilja ut från dem som faller ner på knä för att dricka.’"

”Då visade det sig att antalet av dem som hade läppjat av vattnet genom att med handen föra det till munnen var trehundra män. Alla de andra hade fallit ner på knä för att dricka vatten. HERREN sade då till Gideon: "Med de trehundra män som har läppjat av vattnet skall jag rädda er och ge midjaniterna i din hand. Alla de övriga kan bege sig hem, var och en till sitt" (7:5–7).

Det här kanske låter som en konstig process för att rekrytera soldater, men Gud hade ett tydligt syfte. Du förstår, de män som doppade ner sina ansikten i vattnet var så törstiga att de inte kunde tänka på något annat. Men de som kupade sina händer för att dricka var uppmärksamma och de lät sina ögon vandra runt för att fånga upp om någonting rörde sig runt dem. Kort sagt, de här var inte söndagsskolelärare – Gud slipade ner Israels armé till en specialstyrke-enhet.

När den saken var avklarad satte Gud igång sin övernaturliga plan. Den natten gav han en av de midjanitiska soldaterna en dröm som skrämde upp hela lägret – och han skickade Gideon och hans 300-mannaenhet framåt till strid, och de vann en massiv seger för Israel. Tumultet reducerade midjaniterna till 15 000 soldater som flydde för sina liv. Gideon och hans män tog snabbt upp jakten för att göra segern fullständig.

Lärdom 2: Modlöshet kan hindra – men aldrig stoppa – Guds ultimata plan för seger.

Nästa morgon kom Gideon och hans män till en israelitisk stad, där de möttes av en grupp av män. I stället för att gratulera segrarna konfronterade männen Gideon: "Men Efraims män sade till Gideon: ’Varför har du gjort så här mot oss, och inte kallat på oss när du drog ut till strid mot midjaniterna?’" (Domarboken 8:1).

Hur knäppt låter inte det här? Gideon hade just besegrat 85 000 soldater med en armé på 300 – och han kritiserades av soffpotatisarna som stannade hemma! De anklagde honom, ”Varför kallade du inte på oss? Vi skulle ha stridit med er.” Ja visst – lätt att säga efter att striden är vunnen. De ifrågasatte Gideons ledarskap: ”Och de gick skarpt till rätta med honom” (8:1).

Den här scenen är lättare att förstå om du sätter dig in i Gideons situation. Ibland kommer inte våra mest nedslående, själsligt åderlåtande, energislukande erfarenheter på livets stridsfält utan från vår egna andliga familj. Vi förväntar oss kritik från våra fiender men vi överrumplas när den kommer från våra bröder och systrar.

Jag gillar verkligen hur Gideon reagerade på denna skymf: Han vägrade bli modfälld. I en stund när han hade kunnat låta varje uns av ärorik seger dräneras från hans ande gjorde han det motsatta: Han lovprisade faktiskt männen och sade, ”Vad har jag kunnat uträtta i jämförelse med er?” (8:3). Sedan räknade Gideon upp männens tidigare segrar mot väldiga fiender.

Jag är förbluffad över Gideons vishet här. Många av oss skulle ha grälat, ”Varför sablar ni ner mig? Jag har just räddat skinnet på er!” Det är så lätt att slösa energi på att strida med familjen och förlora fokus på vårt uppdrag som Gud har bestämt för oss. Men Gideon motstod den frestelsen och det tog luften ur hans kritiker: ”När han talade så, lade sig deras upprördhet mot honom” (8:3).

Jag älskar det som Skriften säger händer därefter: ”Gideon kom till Jordan, och han gick över” (8:4). Han lämnade dispyten bakom sig och fortsatte framåt. Vilken lärdom för oss: När vi står emot störningen från mindre strider lever vi sannerligen ut vårt uppdrag.

Lärdom 3: Nåd för seger ges till de utmattade

Stunden kommer när varje kristen behöver vederkvicka sin ande – det är bara en realitet av vår andliga vandring. Jesus kallade ofta bort sina lärjungar från det tuffa, ansträngande arbetet med att tjäna, eftersom han visste att de behövde tid att finna frid med Gud och återfå sitt fokus.

Men i en stund när en strid behöver utkämpas säger insiktsfulla kristna till sig själv, ”Jag kan inte vila just nu även fast jag är utmattad. Herren har kallat mig till denna strid.

Vilken otroligt uttröttande dag för Gideon och hans män. Allt hade hänt under en tidsrymd på 24 timmar: den gradvisa sållningen av armén, den intensiva förberedelsen för krig, striden under hela natten mot 100 000 krigare. Först nästa morgon fick Gideon en paus (om du kan kalla det, när han konfronterades av sina kritiker). Det är därför vi läser att Gideon och hans män var ”var trötta, och jagade efter” (8:4, Karl XII bibel). Deras fokus var på Guds uppdrag.

Här är poängen: Ibland, vid slutet av en lång dag håller striden som Gud förberett dig för bara på att börja. När vi beräknar kostnaden för att följa Jesus måste vi räkna med långa dagar. Vi måste vara beredda på kallelser tidiga morgnar, dagar av påfrestningar och stress, strider natten lång. Vi kan förvänta oss några få pauser för att vila och jakter som tar oss bortom vår styrka. Vi kan räkna med att känna oss utmattade och förbrukade. Men när Gud bestämmer bryter han igenom med sin utlovade seger.

Men Gideon måste möta ännu mer utmattning – än en gång från sitt eget folk. Han och hans män förföljde midjaniterna när de kom till staden Suckot helt färdiga av hunger. ”Därför sade han (Gideon) till männen i Suckot: ’Ge några brödkakor åt folket som följer mig, de är utmattade, och jag är i färd med att förfölja … de midjanitiska kungarna’" (Domarboken 8:5).

Gideons begäran tillbakavisades. Så Gideon var tvingad att pressa på i trötthet till nästa stad, Penuel – men återigen tillbakavisade folket hans begäran om mat. Gideon bemötte detta genom att säga, ”När jag kommer välbehållen tillbaka skall jag riva ner det här tornet" (8:9). Jag tror inte Gideon menade detta i vrede. Han sa, ”Gud kommer att ge oss seger i denna strid – och sedan kommer jag tillbaka hit. När jag gör det kommer ni att få känna av de naturliga konsekvenserna av att ha förkastat Gud.”

Dessa människor hade avvisat den goda rapporten om Israels förunderliga seger natten innan. Till och med inför utmattning visste Gideon att Gud var på gång att föra till seger. Måtte samma vara sant för oss också: När vi fortsätter förtrösta på Herren genom våra egna svåra omständigheter, då – precis som skedde med Gideon – kan vi veta att Guds fullständiga seger kommer.

Lärdom 4: Gud stoppar inte vid en halv seger.

När vi följer Jesus kan vi inte nöja oss med en partiell seger på grund av att vi är utmattade. Gud kommer inte att tillåta det. Hans plan är alltid full befrielse för oss – och ibland kommer den först under den sista halvtimmen, när vi är frustrerade, trötta och inte kan gå ett steg till.

Efter alla dessa besvikelser kunde Gideon ha sagt, ”Ni vet, män, vi har åstadkommit en massa – mer än vi någonsin kunde föreställa oss. Vi har fått allt vi kan hantera under en dag. Låt oss vända tillbaka till våra hem nu. Vi kan börja om igen i morgon.”

Tack och lov släppte Gideon aldrig taget om uppdraget. Jag tror han hörde Gud säga till honom, ”Fortsätt Gideon. Strid för dina barn. Strid för din stad. Ja, jag har redan förutbestämt om din seger – men jag kallar dig att förtrösta på mig genom att fortsätta framåt.”

Min vän, Gud säger samma sak till dig i din strid. Kanske du är i ett ansträngt äktenskap som du tror inte kan hålla en dag till. Kanske det efter allt ditt bedjande för dina barn ser ut som att allt bara blir värre. Kanske din framtid ser ytterst dyster ut. Gud talar till dig så som han skulle ha gjort till de 300: ”Jag vill att du bestämmer dig helhjärtat för att strida mot en fiende som är tio gånger större än du. Du kan inte besegra denna fiende på egen hand. Men jag kommer att ge dig något de inte har.”

Det är faktiskt så att varje strid vi möter har ett evigt syfte. Det är inte bara nederlaget för en fiende – det är upphöjelsen av Jesus. När vi förtröstar på Gud bortom vår egen förmåga, förser han oss med all styrka för att avsluta striden – och han gör det på ett sätt som ger bara honom all ära.

Här är kärnpunkten i det: Vi är inte ett folk som kallats till att söka efter välbefinnande och njutning, för att sträva efter att få alla välsignelser givna till oss. Vi är kallade att strida. Ja, Gud har kontroll – men han ber oss handla i tro, för hans eviga syften. Vi måste gå ner på våra knän, och vi måste gå när han säger att vi ska gå. Vad han än kallar oss att göra kommer han att förse oss med all styrka för att uträtta det. Bara då kommer världen att se Guds mirakulösa triumf i ett folk som ”var trötta, och jagade efter.”

Detta leder till en fröjdefull kyrka, en kyrka fylld av tillbedjan som berömmer sig av endast ett:

”Gud har åstadkommit denna seger. Han har visat oss att han är källan till allt liv, makt, seger. Och vi ger honom all ära, och vi vet att han kommer att dra alla människor till sig.”
 

Download PDF