Guds beröring | World Challenge

Guds beröring

David WilkersonFebruary 27, 2012

Daniel vittnade, ”Då rörde en hand vid mig och hjälpte mig upp på mina darrande knän och händer” (Daniel 10:10). Ordet för ”rörde” här betyder att ”häftigt gripa tag i”. Daniel sa i själva verket, ”När Gud la sin hand på mig böjde jag mig ner i bön. Hans beröring gav mig en iver att bedja, att söka honom med hela mitt allt.”

Detta händer närhelst Gud berör någons liv. Den personen faller ner på sina knän och blir en bönens man eller kvinna, manad att söka Herren. Jag har ofta undrat varför han bara rör vid vissa människor med detta trängande behov. Tjänare som berörts av Gud har en intim relation med Herren, de tar emot uppenbarelser från himlen och njuter av en vandring med Kristus som få andra gör. Varför blir en del hungrande sökare medan andra går sina egna vägar?

Jag tänker på Daniel. Denna hängivna tjänare var berörd av Gud på ett övernaturligt sätt. Det fanns många andra goda fromma människor som tjänade Herren under Daniels dagar: Sadrak, Mesak och Abed-Nego, likaväl som Baruk, en skrivare från Jerusalem. Mängder av andra israeliter bevarade likaså sin tro medan de var slavar i Babylon.

Så varför la Gud sin hand på Daniel och rörde vid honom som han gjorde? Varför kunde denne man se och höra sådant som ingen annan kunde? Han förklarar, ”Jag, Daniel, var den ende som såg synen. De män som var med mig såg den inte” (10:7).

Det här var den ofattbara synen Daniel såg: ”På den tjugofjärde dagen i första månaden var jag vid stranden av den stora floden ... När jag såg upp fick jag se en man stå där, klädd i linnekläder. Han hade ett bälte av guld … kring sina höfter. Hans kropp tycktes vara av krysolit, hans ansikte var som en blixt, hans ögon som eldsfacklor och hans armar och fötter som glänsande koppar” (10:4-6).

Det här var en syn av Kristus själv, tydlig och levande. Det var faktiskt samma syn som gavs till Johannes på ön Patmos (se Uppenbarelseboken 1:13–15). Nu talade Gud till Daniel omisskännligt, ”som ett väldigt dån (KJV: en oräknelig folkhop) (Daniel 10:6). Det här var inte ett pip eller en viskning utan det dånande ljudet från ett rytande virrvarr.

Herren uppenbarade sig för Daniel på det här sättet för ett specifikt skäl: Han ville göra slut på Sitt Ords långa hungersnöd. Han bestämde att det var dags att ge ett budskap till en förlorad mänsklighet. Och han ville att hans tjänare skulle veta vad han tänkte göra och varför: ”Men nu har jag kommit för att undervisa dig om vad som skall hända ditt folk i kommande dagar" (10:14).

Men Gud behövde en röst till att tala ut sitt budskap. Han ville ha en bedjande tjänare, en som ville gensvara troget på hans kallelse. Daniel var den mannen. Han hade bett hängivet tre gånger om dagen. Nu, när han gick längs floden, uppenbarade sig Kristus själv för honom – och Daniel var skakad av upplevelsen. Han säger, ”Stor förskräckelse föll över dem, så att de flydde och gömde sig. Jag blev ensam kvar, och när jag såg den stora synen försvann all min kraft … Då hörde jag ljudet av hans tal” (10:7-9).

Skriften identifierar inte männen som var med Daniel. De kan ha varit babyloniska vakter eller ämbetsmän. Trots allt, Daniel innehade en hög befattning i kungariket. Enligt min uppfattning var dessa män israeliter, närmare bestämt Daniels fromma vänner och kamrater. Men om det var så, varför flydde de? Daniel säger att de inte såg eller hörde någonting. Varför var de tvungna att gömma sig?

Här är anledningen: Gud var i gång att ta Daniel i sin ägo. Han förberedde sin tjänare, kropp och själ, att ta emot ett ord från himlen. Och det är alltid en mäktig syn. Närhelst Gud rör vid en av sina bedjande tjänare manifesterar han sig i det mänskliga kärlet. Först klär han av honom allt eget, och sedan tar han honom fullständigt i sin ägo.

Åsynen av denna process kan injaga fruktan i köttsliga kristna. Antingen får den deras dolda synd att smälta eller så tvingar den dem att fly scenen. Jag minns ett sådant omskakande i mitt eget liv, för många år sedan, innan vårt ministry flyttade till New York. Min hustru, Gwen, och jag satt på vår veranda i Texas med några andra kristna par. Plötsligt grep Guds Ande tag i mig och jag föll ner på mitt ansikte.

Herren började tala till mitt hjärta om förlorade själar. Snart var jag i gråt och profeterade. Jag kände det som att jag var i Guds direkta närvaro, borttagen från denna värld. Hans Ande rörde sig på mig, kallade mig, gav mig en vision för tjänande. Jag var inte hur länge jag var i det tillståndet. Allt jag vet är att under denna stund ursäktade sig våra gäster och gav sig av. Någonting i scenen hade skrämt bort dem.

Jag har ofta undrat: Är ett sådant övernaturligt vidrörande av Gud bara en fråga om förutbestämmelse? Är de som tar emot denna beröring utplockade och utvalda för det innan de ens fötts? Är det bara deras öde att vara bestämda till bön, behärskade av den Helige Ande, givna ord från Guds tron?

Jag ställer dessa frågor på grund av en oförklarlig, Gudagiven hunger i min själ. Min inre människa längtar efter en uppenbarelse av Kristus. Något i mig nöjer sig helt enkelt inte med en annan persons uppenbarelse. Varför? Jag är övertygad om att Gud har ett speciellt ord han vill tala till denna generation. Och just nu söker han runtom jorden efter tjänare som han kan äga. Han vill ha män och kvinnor som vill tjäna som orakler (talesmän/-kvinnor) till en förlorad värld. Endast hans mäktiga smorda Ord kan kämpa mot islams tilltagande ande och falska evangelier. Och endast hans sanning kan ge dödsstöten till egennyttan, materialismen och lustan i hans egna församling.

Ett rent och oförfalskat ord är på väg att träda fram från himlen än en gång. Överbevisande sanning kommer att förkunnas från läpparna på en ny generation av sådana som söker Gud, människor som till fullo har vänt sina hjärtan till Kristus. Till och med nu håller Herren på att resa upp män och kvinnor som är berörda av Gud och behärskade av Anden. Han kommer att tända dessa tjänare med sin sanning. Och hans beröring på deras liv kommer att få hela världen att bli varse.

1. Gud gjorde Daniel till sitt orakel eftersom han aldrig upphörde att bedja.

Herren rör vid varje tjänare som är trofast i bön. Han letar upp på dem som är villiga att disciplinera sig för att kunna höra hans röst. Bibeln kallar denna attityd att ”bestämma sig för; vara fast besluten; vända sitt hjärta till”. Daniel skriver, ”Jag vände då mitt ansikte till Herren Gud med ivrig bön och åkallan och fastade i säck och aska” (Daniel 9:3).

Daniel säger sedan till oss, ”Medan jag ännu talade och bad och bekände min egen och mitt folk Israels synd och inför HERREN, min Gud bar fram min förbön … kom Gabriel till mig i flygande hast, den man som jag förut hade sett i min syn. Han rörde vid mig, och det var vid tiden för kvällsoffret” (Daniel 9:20–21). Kort sagt säger Daniel, ”Gud rörde vid mig medan jag sökte honom i innerlig bön”.

Daniel är tydlig: Han fick inte sin förståelse av Guds Ord genom att studera under lärda män. Han vann inte sin kunskap om framtida händelser från Babylons institutioner. Ingen kunde lära honom hur drömmar som var övernaturligt givna ska tolkas. Daniel förklarar, ”Medan jag alltså ännu talade i min bön … undervisade [han] mig och sade till mig: "Daniel, jag är utsänd för att ge dig insikt och förstånd” (9:21–22).

Enkelt sagt, Daniels böner frambringade ett Ord från Guds tron. ”Han sade till mig: "Frukta inte, Daniel, ty redan från första dagen när du vände ditt hjärta till att förstå och ödmjuka dig inför din Gud, har dina ord varit hörda, och jag har nu kommit för dina ords skull ... Men nu har jag kommit för att undervisa dig om vad som skall hända ditt folk i kommande dagar, för synen syftar på framtiden" (10:12, 14).

Vilken typ av bedjande hade Daniel ägnat sig åt för att ge anledning till ett sådant besök? Skriften berättar för oss att han hade spenderat tre veckor i total förkrosselse: ”Jag, Daniel, hade då gått och sörjt i tre veckors tid. Jag åt ingen god mat. Kött och vin kom inte i min mun, och jag smorde inte heller min kropp med olja förrän de tre veckorna hade gått” (10:2-3).

Daniel hade tillbringat 21 dagar till att ödmjuka sig, sörja på sina knän, tukta sitt kött, vända sitt hjärta till att ta emot gudomlig insikt. Han tog inte tid för sina bönestunder med en klocka. Han gjorde en krigsförklaring: ”Herre, jag kommer inte att lämna din närvaro innan jag kan urskilja vad du håller på med. Jag bryr mig inte om vad det kostar mig.”

Något annat hände med Daniel medan han bad. Hans egna köttsliga talarförmågor upphörde. Herren rörde nu vid Daniels läppar så att han kunde tala som hans orakel. Han sa till sin tjänare, ”Jag har helgat din tunga. Nu kommer jag att tala genom dig”.

Den som talar för Gud måste få sin tunga renad och luttrad. Det skedde med Jesaja och Jeremia. Och nu vittnade Daniel, ”Och se, han som var lik en människoson rörde vid mina läppar. Då öppnade jag min mun och sade … Han som såg ut som en människa rörde då på nytt vid mig och styrkte mig” (Daniel 10:16, 18).

Dessa mäns erfarenheter är exempel för oss alla: Gud söker efter dem som vill ta sig tid till att stänga in sig med honom. Du kanske säger, ”Jag kan inte ägna flera timmar om dagen till bön. Jag har plikter precis som alla andra.” Daniel själv var en väldigt upptagen man. Som en framstående ämbetsman hade han ofattbara anspråk på sin tid. Men Daniel bestämde sig för och vände sitt hjärta till att söka Herren. Och han avsatte dagligen kvalitetstid – faktiskt tre gånger om dagen – till att bedja. Gud svarade honom med en häpnadsväckande syn: ”Men jag, Daniel, blev kraftlös och låg sjuk en tid. Sedan steg jag upp och utförde min tjänst hos kungen. Synen förundrade mig, men ingen förstod den” (Daniel 8:27). Till och med när han var sjuk, eller under sina dagliga göromål, sökte Daniel Herren.

2. Daniel sörjde över det andliga förfallet i samhället och i församlingen.

Det finns en hjärtats attityd även i den mest glädjefyllda troende som får honom att sörja över det ljumma tillståndet i församlingen och det moraliska förfallet i vårt land. Vi ser detta i Daniels liv.

Vid den tiden tog Daniel emot syner mitt i natten. Han räddades mirakulöst från en lejonhåla. Herren välsignade och gynnade denne man oerhört. Men hela den tiden slutade inte Daniel att tänka på allt det allvarliga som Gud visade honom om Israel: ”Då kände jag, Daniel, att min ande blev orolig i mig, och den syn jag hade haft skrämde mig” (Daniel 7:15). Gång på gång vittnar Daniel, ”Dessa gudomliga ord, dessa syner om framtiden, oroade mig. De upprörde min själ, och fick mig att sörja och klaga”.

Nu uppenbarade Gud för Daniel att han var på väg att rycka upp allt ont och slå ner det. Han skulle stampa på ondskefulla nationer och förgöra dem. Domens Dag var nära, och tiden höll på att ta slut – men förvånansvärt nog, så var Guds folk omedveten om allt det. Så Daniel började sörja över likgiltigheten och fördärvet i Guds hus.

Jag ser en liknande scen i Guds hus idag. Pastorer och kyrkor har stängt sina öron för profetiska varningar. De vägrar att höra eller säga något negativt. I deras sinnen är det tid för att helt enkelt njuta av livet. Men många av dessa människor upplevde en gång i tiden mirakler. De bad in sina förlorade nära och kära i riket. De sörjde över det moraliska jordskredet i samhället och spanade ivrigt efter Kristi återkomst. Men nu har de sin egen agenda. De är inte villiga att spendera en gnutta energi sörjande tillsammans med Gud över en döende nation och en ljummen kyrka. Som Skriften säger, ”Ni … bekymrar er inte om Josefs skada” (Amos 6:6).

Jag säger dig, Daniel tog emot Guds beröring eftersom han var villig att sörja med Herren. Han bad innerligt, ”Herre, vad är det som händer? Jag måste förstå dessa tider. Visa mig, så jag kan varna ditt folk.” Han brydde sig inte om ifall han blev hånad. Han förtärdes av en iver att känna Guds hjärta och dela hans börda.

3. Gud uppenbarar sitt ord för dem som vägrar dölja eller ge utrymme för synd.

”Jag bad till HERREN, min Gud, och bekände: ’O Herre, du store Gud som inger fruktan, du som bevarar förbund och nåd mot dem som älskar dig och håller dina bud. Vi har syndat och gjort orätt, varit ogudaktiga och upproriska. Vi har vänt oss bort från dina bud och föreskrifter’” (Daniel 9:4-5).

Här är ett annat tecken på en person efter Guds hjärta: Han identifierar sig med församlingens synd. Denne tjänare ropar ut efter helighet, både i honom själv och i Guds folk. En församling kan kalla till bönemöten regelbundet, men utan renhet är bön fullständigt kraftlöst. Budskapet som Gud vill tala till sitt folk måste komma från läppar som har renats.

Jag utmanar varje pastor, varje lärare, varje lekman: Sök desperat efter att få Guds beröring. Stanna kvar i umgänge med honom, och låt den Helige Ande rannsaka ditt hjärta. Han kommer att exponera allt ondskefullt, rebelliskt, syndfullt som är dolt i dig. Och han kommer att ta itu med varje område av olydnad i dig.

Snart kommer du inte längre att tolerera hyckleri eller kompromiss i dig själv. Dina böner kommer att förvandlas till rop om helighet. Då, närhelst du ser synd i Guds hus kommer du att ropa, ”Åh, herre, vi har syndat mot dig.” Det är så du vet att Gud har rört vid dig. Han har påbörjat sitt gudomliga verk att förvandla dig, smörja dig på nytt, och förbereda dig för ett större verk.

Låt mig få dela med dig ett profetiskt ord som Gud har gett mig.

Medan jag var i bön blev jag uppfylld av den Helige Ande genom en extraordinär syn: Gud har varit verksam i det himmelska i en hemlig operation. Han håller på och reser upp en armé-inuti-en-armé, och söker igenom sina reguljära trupper för att forma en elitenhet av frivilliga. Denna specialstyrka utgörs av krigare som han kan vidröra och väcka till att föra krig mot fienden. Vi ser en bild av detta i Skriften, med Sauls specialmilis. Bibeln berättar för oss, ”En skara stridsmän vilkas hjärtan Gud hade rört följde honom” (1 Samuelsboken 10:26).

Guds specialstyrka idag inkluderar de unga, de medelålders, till och med de gamla. De har tränat i sina bönekamrar i det fördolda. Många har utstått smärta och lidande nästan bortom mänskliga gränser, och de har kommit igenom renade och luttrade. Deras intimitet med Jesus genom allt har lärt dem hur man strider. Nu kan de strida på vilket andligt plan som helst, vare sig det är uppe på bergen eller nere i dalar.

Dessa specialstyrkor har vunnit många segrar genom bön – och nu fruktar helvetet dem. En from, ödmjuk medlem av denna styrka kan få tusen fiendesoldater på flykt. Som Gud lovade Josuas lilla, trogna armé, ”Ingen har kunnat stå er emot intill denna dag. En enda man bland er jagade tusen framför sig, ty HERREN, er Gud, stred själv för er, så som han hade lovat er” (Josua 23:9-10).

Jag har hört predikningar från många soldater i dessa specialstyrkor. De är lejon i bön, men lamm i sin ödmjukhet – och de är oförskräckta i att exponera allt som är av kött. Ordet de predikar är mycket insiktsfullt i sin sanning, renhet och integritet. Några är unga, och de har lärt känna Kristus snabbt. De predikar hans Ord djärvt, både i kyrkan och för ofrälsta. Andra soldater är medelålders tjänare som tröttnat på kyrkans ljumhet. Nu är de redo att visa en ny generation hur man strider.

Under många år har Satan terroriserat Guds folk. Men under hela tiden har Gud tränat sina specialstyrkor, och han är på väg att släppa lös dem inne i sin kyrka. Han armé-inuti-en-armé finns på plats i varje nation. Dess aktivitet kan vara hemlig just nu, men snart ska vi se den göra bragder i Kristi namn och kraft. För bakom dörrarna till den fördolda kammaren är hans beröring på hans bedjande tjänare, precis som den var på Daniel. Guds Ord träder fram från den beröringen, och hungersnöden kommer att upphöra. Jehova Gud kommer att segra. Hans Ord ska besegra allt!
 

Download PDF