Hur en Gudsman danas | World Challenge

Hur en Gudsman danas

David WilkersonFebruary 1, 2010

 

Jag vill tala med dig om tre män som Gud använde mäktigt – och hur han använde misslyckande för att frambringa gudsfruktan i dem.

 

Idag hör vi så mycket prat om framgång och hur människor skaffar sig den. Framgång i bibliska termer är väldigt annorlunda. När vi tänker på vilka Gud använde för att väcka deras generationer, upptäcker vi att de faktorer han använde för att forma dem var kval, smärta, sorg och misslyckande.

 

Tänk på den gudfruktige Job. Här är en man som misslyckades i sina motiv. Job var stolt över sin egen förträfflighet, han sa, ”Jag har aldrig skadat någon. Jag har levt rättfärdigt.” Sannerligen, när vi läser igenom denna bok förundras vi över hur Gud kunde ha så hög aktning för en så stolt man. Även fast Job var gudfruktig och undvek det onda, var han tydligen  övertygad om sin egen rättfärdighet.

 

Tänk sedan på David. Här är en man som misslyckades i sin moral, och ändå blev han en stor Gudsman. Generationer har förbryllats över Davids handlingar. Hur kunde en man som var så starkt framträdande i gudsfruktan misslyckas i en sådan grov omoral? Denne kung slutade krälandes i stoftet. Hur kunde någon som föll så långt sluta som Skriften säger som ”en man efter Guds eget hjärta”?

 

Tänk till slut på Petrus. Här är en man som misslyckades i sin kallelse. Petrus hade en vision och en kallelse, sannerligen, han var den personen som Kristus anförtrodde nycklarna till sitt kungarike. Ändå så slutade just denne man gråtandes på en kulle efter att ha förbannat och förkastat den Kristus som han älskade. Trots ett sådant stort misslyckande blev Petrus en återuppbyggd man som tjänade som Guds talesman vid pingst, när Nya testamentets församling föddes.

 

Vilka krafter är det som träder in vid danandet av en Gudsman eller Gudskvinna?

 

Vad har alla Jesu efterföljare gemensamt? Om vi vill ha Guds prägel på våra liv, vilka inre strider möter vi alla? Och vilka är krafterna och påfrestningarna som Gud använder för att frambringa rättfärdighet i oss? Vi vågar oss inte på att bedja, ”Använd mig Jesus”, eller, ”Herre, ta itu med mig”, om vi inte är villiga att möta vad som helt visst kommer.

 

Jag har läst många biografier om missionärer omfattande nutiden till den forntida historien. Du tänker nog att dessa dyrbara människor, så använda av Gud, skulle ha berättelser med ständig kärlek, kraft och glädje. Inte det. Deras berättelser är märkta av hjärtesorg, modlöshet, till och med förräderi som Jakobs. Deras berättelser handlar inte om äventyr utan om tårar. Vi läser om uttröttade helgon som gråter sig till sömns på natten, förtvivlade själar som ropar ut, ”Jag är så benägen till att synda! Jag är ombytlig, alltid upp och ner. Hur kan Gud någonsin använda mig?”

 

Om vi är äkta i vår längtan efter att få känna krafterna som frambringar gudsfruktan måste vi till Getsemane örtagård – kort sagt, till Jesus, vårt exempel. Alla krafter som var uppställda mot Job var också där i Getsemane, uppställda mot Kristus. På samma sätt var den vilda frestare som sökte upp Davids hjärta på hustaket samma frestare som letade reda på Jesus på tempelmurens utsprång för att förgöra honom. Och alla kvalens krafter som pinade Petrus själ var också i Getsemane och stred med vår Frälsare.

 

Förstå detta klart och tydligt: Kristus drabbades av alla våra svaghetskänslor. Det finns inte en prövning som vi möter som han inte mötte.

 

För att vara en Guds tjänare måste vi vid något tillfälle serveras en bägare av smärta.

 

För varje äkta Gudsman eller Gudskvinna kommer det en bägare av smärta. Tänk på Kristi bön i örtagården: "Min Fader, om det är möjligt, så gånge denna kalk ifrån mig. Dock icke såsom jag vill, utan såsom du vill!" (Matt 26:39).

 

Jesu hela gärning hade varit att göra sin Faders vilja. Sannerligen, under tre års tid pekade allt han gjorde mot Golgata. Nu, i Getsemane, vad det än var i bägaren som Jesus drack, gjorde det så att han svettades stora droppar med blod. Han ropade i själva verket ut, ”Åh, Gud, om det alls är möjligt, befria mig från denna börda. Den är alltför tung för mig. Jag vill helst att den försvinner.”

 

När Job blev serverad sin bägare av smärta ropade han ut, ”Jag är så pinad, jag kan inte se min väg. Jag har baddat mina sår med tårar.” När David drack sin bägare av smärta, blev hans vilobädd en säng av tårar. Han sa, ”Mitt bröst och mina ben är förtärda av smärta.” Jag hör i båda männens röster Jesu egna ord: ”Mästare, om det alls är möjligt, låt denna bägare av smärta lämna mig.”

 

Jag vet inte vad din bägare av smärta kan vara. Några kristna har i åratals bett om att bli befriade från sina. Missta dig inte, jag tror på helande. Men jag tror också på helande bedrövelser. David vittnade, ”Förrän jag fick lida, for jag vilse, men nu håller jag mig vid ditt tal” (Ps 119:67).

 

Vi får inte tillåta oss att tro att varje smärta eller prövning är en attack från djävulen. Inte heller kan vi tänka att dessa prövningar betyder att vi har synd i våra liv och att Gud dömer oss. David säger oss något annat: Om han inte hade lidit, hade han inte sökt Herren.

 

Så du vill bli en Gudsman eller Gudskvinna? Du vill att Herren tar itu med dig? Jag säger dig att du kommer att bli serverad en bägare av smärta. Du kommer att ligga i en säng av tårar. Du kommer inte att gråta så mycket av fysisk smärta som av något mycket värre än det. Jag talar om smärtan av att bli mörbultad och förkastad av vänner. Det är föräldrarnas smärta när barnen trampar på deras hjärtan och blir främlingar för dem. Det är smärtan mellan en make och hustru när tegelmurar byggs upp mellan dem.

 

Åh, det tragiska kaoset som kommer, de oroliga, sömnlösa nätterna – att veta att Gud är verklig, att veta att du vandrar i hans Ande, att du älskar Jesus med allt som är i dig … och ändå är du tvingad till att dricka en bägare av smärta.

 

Vi får inte fly från denna bägare. Vi får inte luras till att tro att det bara är lycka i att följa Jesus. Skriften säger att vår inställning till livet ska vara att ”Räkna det som största glädje.” Men den säger också, ”Den rättfärdige måste lida mycket.” Trots att Gud har lovat oss att rädda oss ur våra lidanden plågar det fortfarande oss djupt att gå igenom dem.

 

Petrus försökte driva bort bedrövelse i sitt kött. Han svingade ett svärd i Getsemane, och sa i realiteten till Jesus, ”Mästare, du behöver inte gå igenom detta. Jag håller dem på avstånd medan du flyr iväg.” Många kristna idag har samma attityd. De tar svärd i handen för att försöka vända bort bedrövelser och säger, ”Jag måste inte möta detta. Min Gud är en god Gud!”

 

Jag tror att Gud är trofast. Men Jesus säger till oss att vi inte får fly bort från vår bägare av smärta. Han befallde Petrus, "Stick ditt svärd i skidan. Skulle jag icke dricka den kalk som min Fader har givit mig?" (Joh 18:11).

 

När du förtröstar på den Ende som serverar dig denna bägare – när du ser hans syfte bakom ditt lidande – då klarar du av att dricka den. Den kanske bränner, sveder och ger dig ärr, men var inte rädd, för din Fader håller i bägaren. Du dricker inte död utan liv!

 

Guds tjänare kommer också att få utstå en natt av nederlag.

 

Jesus sa i Getsemane, ”Min själ är djupt bedrövad, ända till döds” (Matt 26:38). Kan du föreställa dig Guds Son få utstå en natt av nederlag? Visste han inte att han skulle göra anspråk på hela segern över helvetet och döden? Hade han inte ett medfött sinne för vägledning och bestämmelse, att Fadern var med honom? Han måste se i sina profetiska ögon vad han skulle möta i denna stund. Han hade faktiskt sagt till sina lärjungar, ”Jag kommer inte att vara med er så länge.”

 

Det har sagts av generationer av kristna att den svåraste delen av tro är den sista halvtimmen. Jag vill lägga till ett ord här att nederlagets natt alltid kommer precis före segern, alldeles innan mörkret bryts och ljuset börjar dagas. Med andra ord: Precis innan Satans hela makt är bruten kommer du att möta en natt med förkrossande nederlag.

 

I den stunden kommer det att verka som att allt sinne för vägledning och syfte har försvunnit. Känslan av Guds Ande som du en gång förtröstade på verkar ha försvunnit. Job tydliggjorde detta när han sa, ”Jag svänger åt höger, och han är inte där. Jag svänger åt vänster, och han är inte där. Om Herren är verksam kan jag inte uppfatta det.”

 

David ropade under sin natt av nederlag, ”Jag är övermannad av mörkret. Mina ögon är som mörkaste mörker!” I Petrus natt av nederlag drevs han till att förbanna Mästaren. Hans rop var i allt väsentligt det som många kristna ropar idag: ”Varför just jag?”

 

Job hade samma känsla som Petrus. Han förklarade, ”Jag har inte förtröstat på mänsklig styrka. Och jag har inte dolt mina överträdelser. Jag har varit ärlig, jag har hållit mig hederlig. Så, varför just jag? Varför måste jag möta detta nederlag? Varför måste jag lida?”

 

Han talar för många troende idag som ropar, ”Herre, jag har inte bedragit någon, jag undviker all typ av oärlighet. Så var är din vägledning? Varför denna natt av nederlag?”

 

Föreställ dig David, den mäktige kungen över en mäktig nation, när profeten Natan konfronterade honom. Kan du föreställa dig den fasa David kände när hans synd exponerades? Helt plötsligt kände inte David igen den man som hade gjort det onda som Natan nämnde. Sannerligen, David skrev tre vackra psalmer om denna natt av nederlag, om hur han brottades med varför han hade begått en sådan dåraktig handling. Han kunde bara säga, ”Det är för svårt för mig att greppa. Min synd har krossat mig. Åh, varför just jag?”

 

Många i Kristi kropp möter sådana moraliska frågor som Davids. I sin natt av nederlag undrar de, ”Gud, varför just jag? Mitt hjärta sökte dig när min synd övermannade mig. Min själ plågas av det. Jag förstår inte.”

 

Tro inte för ett ögonblick att en som har varit mäktigt använd av Gud har svaren. Jag vet vad det är att möta en sådan gudomlig tystnad i en natt av nederlag. Jag vet hur det känns att gå igenom en tid av nederlag, utan någon tydlig vägledning. Alla mina tidigare exempel på vägledning och urskiljning var värdelösa. Jag kunde helt enkelt inte se min väg. Jag reducerades till detta rop: ”Herre, vad har hänt? Jag vet inte vilken väg jag ska gå.”

 

Vi kommer alla att möta den natten. Ändå, tack Gud, är det en tid som kommer att gå över. Herren längtar efter att göra vår väg tydlig.

 

Till slut kommer Guds tjänare att få uthärda en stund av isolering.

 

Jesus ropade i Getsemane, ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Vilka oerhörda ord att höra från Jesus, Guds Sons, läppar. Vi hör liknande ord från David, som sade, ”Gud har blivit obarmhärtig mot mig.” På samma sätt frågade David, ”Har Gud glömt sin barmhärtighet? Har han tagit bort den från mig?” Och Petrus som isolerade sig vid elden utanför Sanhedrin (stora rådet) sa bittert, ”Jag känner inte den mannen!”

 

Sanningen är den att i en stund av isolering finns det inte någon vän som förstår vad du går igenom. Det verkar som om Gud har dolt sitt ansikte för dig. Du kanske frågar, ”Är det verkligen möjligt för Gud att lyfta upp sin hand och dölja sitt ansikte för sina älskade under en tid?” Skriften svarar, ”Gud dolde sig för honom för att pröva honom och få veta allt som var i hans hjärta.”

 

Jag kan ärligt säga att Jesus aldrig tidigare har varit så verklig för mig. Ändå kan ingen fasa jämföras med det som plågar dig när himlen är som brons inför dina böner. I de stunderna finns bara fruktan och tomhet. Ditt hjärta ropar ut, ”Åh Gud, var är du?”

 

Låter detta konstigt för dig? Har du aldrig mött denna kris i ditt liv? Då har du aldrig varit till Getsemane. Gud sa om sig själv i den där mörka stunden, ”Under ett ögonblick av vrede dolde jag mig.” Men han lovade också, ”Jag ska vända mig till dig i kärleksfull öm barmhärtighet.” Och så kommer han att göra med oss, sina barn, sträcka ut sin barmhärtighet till oss i våra stunder av isolering.

 

Vad blev resultatet för de tjänarna som uthärdade bägaren av smärta, nederlagets natt, stunden av isolering?

 

Job kom i sin stund av isolering fram till att ”Herren känner vägen som jag tar. Och när han har upphört med att pröva mig träder jag fram som guld, eftersom jag förtröstar på honom.”

 

David förklarade i sin natt av nederlag, ”Jag vill sjunga om Herrens nådegärningar evinnerligen! Jag vill höja min röst till att lovprisa honom.”

 

Vid pingst reste sig Petrus över sitt misslyckande för att ge en predikan som förde tusentals in i kungariket under en enda timme. Detta var aposteln vilken Jesus utvalde till att förkunna för världen, ”Det ni ser är vad som utlovades genom profeten Joel.”

 

Vi vet att alla dessa män var hängivna tjänare till Gud. Herren bekräftade Jobs rättfärdighet… han handplockade David bland hans bröder… och Jesus själv pekade på Petrus och sa åt honom, ”Kom, följ mig.” Ändå undergick alla dessa älskade utvalda tjänare enorma prövningar bortom deras mänskliga förmågor.

 

Jag tänker på en rad i en gammal gospelsång, som låter så här, ”Någonstans i skuggorna står Jesus.” Älskade, min strid är inte i mitt hem. Jag älskar min fru och jag har underbara barn och barnbarn. Min strid är inte med vänner, jag har tusentals runtom i världen som jag vet uppskattar mig. Inte heller är min strid med tron, jag har aldrig tidigare älskat Herren mer än jag gör nu. Jag har aldrig längtat mer efter Jesus i hela mitt liv.

 

Låt mig få berätta var min strid är. Ju mer jag ber, ”Herre, använd mig”, desto mer känner jag fiendens krafter uppställda mot mig. Ju mer jag ber att människor ska vinnas för Jesus – ju mer jag kämpar i bön och troget vittnande för människors själar – desto mer känner jag att jag blir krossad så som Jesus blev. Och jag ropar ännu mer, ”Åh Herre, om jag hade vingar att flyga med. Då skulle jag fly undan från denna bägare av smärta, denna prövning av min själ. Gud, jag kan inte uthärda det!”

 

Men precis som Job, David och Petrus före mig vet jag vem jag har trott på.

 

När en Gudsman eller Gudskvinna danas kommer fiendens stridskrafter mot dem med enormt raseri.

 

Just nu kanske du smakar en bitter bägare av smärta. Du kanske uthärdar en mörk natt av nederlag, en skräckinjagande stund av isolering. Men jag ber dig enträget att göra som dessa män gjorde i sina mörkaste stunder, och ta ställning för tron. Säg som de gjorde, ”Även om jag prövas, och alla dessa krafter är uppställda mot mig, vet jag vem jag har trott på. Och jag vet att han kan hålla det som jag har anförtrott honom intill den dagen.”

 

Du har nog ingen glädje i den stunden. Din själ överflödas kanske inte av frid. I själva verket kan du fortfarande ha kaos i din själ. Om så är fallet ska du förbli fast rotad i hans Ord. Sluta försök tänka ut din väg genom allt det. Det finns bara en väg igenom, och det är vägen genom Getsemane. ”Om aftonen gästar gråt, men om morgonen kommer jubel.”

 

Många dyrbara män och kvinnor i Kristus berättar sorgsna berättelser för mig om förlorad kärlek, långvarig sorg, ändlösa bedrövelser. Det tycks ofta som att deras prövningar aldrig kommer att upphöra. Och sannerligen, mänskligt sett, verkar de vara låsta i hopplösa omständigheter. För dem är livet bara smärta och förkastelse, med bara få stunder av lycka och långt mellan dessa stunder. De har börjat fråga Herren, undrande, ”Kommer denna mörka natt att någonsin ta slut? Är jag förutbestämd till en livstid med svårigheter?”

 

Du dyrbara, jag försäkrar dig, Gud har inte glömt dig. Han sparar i en flaska varje tår som du fäller. För många år sedan, efter att jag för första gången predikade detta, möttes jag av en dyrbar syster i Kristus. Hon berättade för mig, ”Pastorn, när jag kom till kyrkan den här morgonen var jag lycklig och bekymmerslös. Men när du började tala om bägaren av smärta grät jag inombords. Jag insåg att jag satte upp en fasad. Min make har lämnat mig och mina barn är i kaos. Jag har skylt över det för att dölja min smärta. Men verkligenheten är den att min själ översvämmas.” Jag bad med henne just då, och bad Gud att göra hennes tro stark i honom. Hon lämnade med en äkta uppmuntran eftersom hon vet vem hon har trott på.

 

Dyrbara helige, gör Jesus till glädjen och hoppet i ditt liv, mitt i din strid. Låt honom förvandla ditt hjärta så att dina omständigheter inte längre omintetgör din ande. Gud gör sitt bästa verk när han förvandlar oss i sådana tider. Sedan, vad som än kommer, kommer du att förbli ovanför allt det, sittande med honom i den himmelska världen. Du är föremålet för hans oerhörda kärlek!

Download PDF