Jesus: Större än laggärningar | World Challenge

Jesus: Större än laggärningar

David WilkersonSeptember 3, 2012

Hebreerbrevets inledningskapitel upprepar en sanning som varje kristen känner till men som bara få av oss verkligen förstår innebörden av: ”Jesus är större”. Författaren är så fokuserad på detta tema att han inte tar sig tid för en hälsning. Han ger inte sina läsare instruktioner, så som en del brev gör. I stället har han bara en sak på hjärtat: ”Jesus är större!” Han är förälskad i, överlycklig och överväldigad av Kristus.

”Jesus är större än vad?” kanske du frågar. Hebreerbrevet 1 svarar: Han är större än alla profeterna, prästerna, kungarna och änglarna. Allt vad man kan tänka sig, han är större än det. Det här är inte några nyheter för oss som känner Kristus som vår levande Frälsare, vi känner Honom som den som är och var närvarande i Skapelsen, och att Han regerar som Konung i evighet. Han är större än allt vi kan föreställa oss.

Och ändå snubblar många kristna över en enkel sanning när det gäller att veta att ”Jesus är större.” Problemet är det här: Jesus är större än laggärningarna – men vi lever som om våra gärningar betyder mer än Jesus frälsande nåd. Vi försäkrar att vi är frälsta på grund av hans nåd, men varje gång vi misslyckas tar vi till gärningar för att bli återupprättade. Detta är det Gamla Förbundets mentalitet, en som leder till slaveri – men få av oss inser att vi hemfaller till det.

Hebreerbrevet 8 talar om det ”större och bättre förbundet” som Gud slöt med oss i tankarna: ”Men nu har Kristus ett högre prästämbete, liksom det förbund han är medlare för är bättre, eftersom det är stadfäst med bättre löften… ’Se, dagar skall komma, säger Herren, då jag skall sluta ett nytt förbund…’” (Hebreerbrevet 8:6, 8).

Vi får veta att Guds Nya Förbund är bättre än alla de tidigare som han slöt med människan. I de förbunden misslyckades människan alltid att hålla sin del av överenskommelsen. Detta gällde även tjänare som var nära Guds hjärta. Moses blev rasande och slog sönder stentavlorna som Gud hade gett honom. David – en man som älskade Guds lag, som sa att den smakar som honung på läpparna – begick äktenskapsbrott och lät mörda en man för att dölja det. Dessa tjänare vara alla troshjältar, men ändå kom de var och en bedrövligt till korta.

Nu skulle ett bättre förbund komma. Vad gjorde det bättre? Gud utformade detta förbund så att det aldrig skulle kunna brytas. Du förstår, det var ett förbund som inte slöts mellan Gud och människa, utan mellan Fadern och Sonen. Därför var det en garanterad säkerhet eftersom vare sig Fadern eller Sonen någonsin kommer att bryta det. Det mest häpnadsväckande av allt är att alla välsignelser som strömmade till Kristus för hans del av förbundet skulle bli våra välsignelser likaså. Detta är känt som ”förbundsnåd.”

Ändå skapar talet om ett ”bättre förbund” frågor: Var Guds ursprungsförbund bristfälliga eller dåligt konstruerade? Och var det hårt av Gud att ge oss sådana lagar, när han visste att de var bortom vår förmåga att uppfylla?

Enligt Hebreerbrevet fungerade lagen perfekt för att uppfylla sitt syfte.

Guds lag fungerade perfekt för det den var menad till. Hebreerbrevet talar om för oss, ”Därför måste vi så mycket mer ta fasta på det vi har hört, så att vi inte driver bort med strömmen. Om redan det ord som talades genom änglar stod fast och varje överträdelse och olydnad fick sitt rättvisa straff, hur skall då vi kunna fly undan, om vi inte bryr oss om en så stor frälsning?” (Hebreerbrevet 2:1-3).

Lagen som Gud gav till människan ”stod fast (var tillförlitlig).” Men detta verkar vara en paradox. Om denna lag var omöjlig att hålla för någon människa, hur kunde den då vara tillförlitlig? Först och främst var lagens avsikt aldrig att den skulle vara ett medel för vår frälsning. Avsikten med den var att visa oss vårt behov av frälsning. Och det gjorde lagen med fasthet. Gång på gång uppenbarar Skriften hur bedrövligt människan misslyckades med att hålla Guds lag.

Men lägg märke till något annat i detta avsnitt. Än en gång använder författaren ordet ”stor” för att beskriva vad Jesus har gjort. Kristus har slutit det fullkomliga förbundet med Fadern, ett som fungerar för att säkerställa ”en så stor frälsning” (2:3). Tala om något pålitligt – denna frälsning är utformad för att fungera i våra liv. Faktum är att den gör vad lagen själv inte kunde göra: Den frälser och befriar! Kristus frälsningsgåva befriar oss från syndens och dödens lag. Dessutom är det Nya Förbundet av nåd Guds kraft i funktion i våra liv. Det gör det möjligt för oss att följa hans befallningar med hans styrka, inte med vår egen. ”Gud gav också sitt vittnesbörd … genom att dela ut den helige Andes gåvor efter sin vilja” (2:4).

Med en sådan stor gåva av frälsning, varför skulle någon nonchalera den? Här är anledningen: Vi är vana vid att reagera på lagar med gärningar. Till och med i trons värld har vi en benägenhet att falla tillbaka på gärningar. Vi kan mycket väl ge mentalt samtycke till att vi är frälsta av nåd, men djupt inom oss tror många av oss att gärningar är vägen till att tillförsäkra sig om Guds välsignelser.

Faktum är att våra sinnen är betingade till att falla tillbaka på att hålla lagen varje gång vi misslyckas. Detta är betingningen vi fick som barn. Det finns grundläggande regler i varje hushåll: Städa ditt rum. Hjälp till att duka av middagsbordet. Dra inte i ditt syskons hår, ta inte nacksving på honom eller släpp lös hans sköldpadda. Detta system säger, ”Om du gör det som är rätt får du veckopeng. Om du gör det som är fel får du utegångsförbud.” Detta är ett arrangemang baserad på belöningar och bestraffning, och de flesta föräldrar använder det för att orka med.

Detta system fungerar säkert bra i familjelivet, men inte i det andliga livet. Men eftersom de flesta av oss vuxit upp på det här sättet fortsätter vi att se livet genom denna lins år efter år. Varje gång vi misslyckas med något är vår reflex att falla tillbaka på gärningar. Och det inbegriper vår vandring med Kristus. När vi läser orden ”driver bort” tänker vi, ”Det skulle kunna vara jag. Jag kan driva bort från Herren genom att inte ha min bönestund, eller läsa Bibeln, eller ge tionde. Jag skulle kunna driva iväg i lathet och kanske till och med i gamla syndiga vanor.”

Men författaren till Hebreerbrevet talar inte om att driva bort från heligt handlande. Han säger, ”Du driver bort genom att försumma att leva under Guds förbundsnåd. Du vänder gång på gång tillbaka till ett förbund av gärningar med förhoppningen att vinna nåd.” Gärningar kan aldrig vinna det som bara korset kunde skänka. De kan inte lägga till en endaste grad av helighet till våra liv. Gärningar som är sant heliga är resultatet av Guds nåd. De är det vi gör i tacksamhet, glädje och trofasthet eftersom vi blivit givna ”en sådan stor frälsning”!

Just det som Gud vill ska vara glädjefyllda välsignelser i våra liv förvandlar vi ofta till pliktfyllda gärningar.

Tänk på allt detta välsignade: förtrolig bön med Herren, att läsa hans underbara Ord, att dela hans evangelium i jublande glädje. De är alla underbara saker man kan göra som bidrar till ett glädjefyllt, meningsfullt liv. Men vi gör dem ofta till förtjänstbaserade gärningar – mödosamma, pliktfyllda gärningar. Genom att göra så försummer vi ”en sådan stor frälsning” – en frälsande nåd som inte sviker. Du förstår, till och med när vi sviker gör inte det Nya Förbundet det. Enligt Paulus ska den sanningen göra oss fria, inte förslava oss.

”Till denna frihet har Kristus gjort oss fria. Stå därför fasta och låt er inte på nytt tvingas in under slavoket” (Galaterbrevet 5:1). Genom hela detta brev frågar Paulus troende, ”Varför i hela världen skulle ni gå tillbaka till ett Gammalt Förbund med gärningar? Det systemet kommer bara att göra er till slavar igen. Ni har fått ta emot det Nya Förbundet, som befriar er till att älska och tjäna Gud i fullkomlig frihet.”

Paulus slog fast detta för galaterna, och sa att evangeliet ger oss kraft i Anden genom nåden. Men galaterna fortsatte försöka leva ut evangeliet genom gärningar. De var övertygade att ”om jag gör detta kommer jag att få en välsignelse. Om jag inte gör det kommer jag att få en förbannelse.”

Vi kanske inte ser detta i oss själva, men vi tenderar att göra ungefär likadant idag. Vår attityd är, ”Jag ska göra mitt bästa för att lyda Guds bud. Han måste välsigna mig när jag gör det.” Men Gud säger något annat genom det Nya Förbundet: ”Jag har redan välsignat dig, innan du ens försökte lyder mina bud. Jag vet också att du inte kan hålla mitt Ord fullkomligt, så jag ska göra det möjligt för dig att hålla det genom min Ande. Min nåd kommer att vara kraften bakom dina gärningar, inte din egen styrka.”

Detta är kärnan i evangeliet. Gud gör det hela! Därför, när vi får höra att ”därför måste vi så mycket mer ta fasta på det vi har hört, så att vi inte driver bort med strömmen” (Hebreerbrevet 2:1), betyder det inte att vi ska ge ännu mer akt på att hålla lagen. Vi ska ge akt på nådens evangelium som har befriat oss.

Varför skulle någon låta bli att ge akt på ”en sådan stor frälsning” som denna underbara, fria gåva? Jag kan se två skäl till detta:

1. Otro. Vår syndfulla natur säger till oss att det inte kan finnas något sådant underbart som detta Nya Förbund. Det måste finnas något vi kan göra för att förtjäna detta. Vi har vant oss vid att tänka på det här sättet inte bara genom vår barndom utan genom vår envisa natur.

2. Stolthet. Stoltheten säger, ”Jag klarar av detta. Ge mig bara en chans till så ordnar det sig.” Om det här är en beskrivning av dig är det tydligt att lagen inte har avslutat sitt verk i dig. Dess syfte är att föra dig till punkten där du inser, ”Gud måste göra allt.”

Du kanske undrar, ”Varför så mycket betoning på detta budskap?”

De flesta kristna har överhängande bekymmer i sina liv – ett barn som flyr bort från Gud, ett äktenskap fyllt av spänning, en växande trave med räkningar och inga pengar till att betala dem med. Varför skulle du vara bekymrad över att falla tillbaka i gärningar om du står inför denna typ av problem?

Jag tror inte det finns något mer praktiskt problem än en förslavande tankegång om att gärningar står över nåden. Det har vardagsinnebörd eftersom det direkt påverkar hur du hanterar dina problem

Låt oss säga att en ung man som är fast i porrmissbruk vill bli fri. Han tenderar också till att ha en gärningsmentalitet. En kväll läser han följande i Ordet: ”Hur kan en ung man bevara sitt liv rent? När han håller sig till ditt ord” (Psaltaren 119:9). Den unge mannen tänker att om han läser sin Bibel ännu mer kommer han att bli fri. Sedan läser han följande, ”Be för varandra.” Så han ansluter sig till en bönegrupp för män och ber dem bedja för honom.

Hela tiden fortsätter den unge mannen att kämpa med synd. Efterhand börjar han förakta sig själv för det. Han fortsätter med de gudfruktiga handlingarna som är lämpliga, men han säger till sig själv, ”Det här får mig bara att känna mig ännu hemskare. Hur mycket hemskare måste inte Gud tänka att jag är?”

Allt han företagit sig är bra. Men i sitt hjärta förlitar han sig på att göra allt det – på gärningar – för att nå friheten som han söker. Men hans gärningsmentalitet driver honom bara ännu längre ner i bundenhet och förtvivlan. Att följa Kristus är inte gärningar; att arbeta för att ta emot vad endast Gud kan ge genom tro är gärningar.

Tänk dig en annan ung man i samma kyrka som kämpar med porr. Han ber till Gud, ”Herre, jag är hjälplös utan dig – jag vet det bara alltför väl. Men jag vet också att du är mitt hopp. Jag kommer till dig nu, och lämnar bakom mig min förtvivlan och förtröstar på att du gör ett verk i mig. Jag vet att jag bara behöver ett enda för att övervinna denna synd: din nåd som ger mig styrka. Låt den strömma över mig nu, annars är jag utan hopp.”

Denne man kommer att mötas av Guds nåd som ger kraft. Varför? Han har rivit ner varje barriär som är ett hinder mot den nåden – genom en enkel bön.

Dessa två exempel kanske inte ser så olika ut på ytan. Men i andevärlden har tektoniska plattor bytt plats. Ett hjärta har flyttat bort från det gamla, förslavande förbundet som säger, ”Jag måste förtjäna detta”, till ett förbund som säger, ”Din nåd är drivkraften för all min strävan.”

När vi nått denna punkt kommer vi att se Gud göra sådant i våra liv som vi aldrig skulle kunna göra genom våra egna ansträngningar. Jag ber dig innerligt, nonchalera inte den stora frälsning du har fått. Vänd dig till Jesus, som alltid är större – och vars nåd är din styrka för allt. Amen!
 

Download PDF