Att Bedja i Det Fördolda | World Challenge

Att Bedja i Det Fördolda

David WilkersonOctober 23, 2006

Jag har en fråga till dig: Vad kan Guds folk göra för att påverka Herrens hjärta i tider av förestående domar?

Vi ser naturkatastrofer i en skala som vi aldrig tidigare skådat, tidvattenvågor, orkaner, bränder och översvämningar. Jag tänker på den skakande förödelse som orsakats av tsunamin i Asien, orkanen Katrina, jordbävningar i Indien och Pakistan.

Jag tänker också med fruktan och förtvivlan på vad människohänder åstadkommit, den 11 september, konflikten mellan Israel och Libanon samt kärnvapen i händerna på galningar. Till och med de mest kritiska skeptiker säger att vi redan ser begynnelsen av ett tredje världskrig.

Islamiska grupper i land efter land hotar med att utplåna kristendomen. När jag nyligen var i London hörde jag två unga muslimska män på radion säga följande i en intervju:

”Vår religion är inte som kristendomen. Vi vänder inte andra kinden till. Vi skär huvudet av dig”

I hotfulla tider som dessa, är församlingen maktlös att agera? Ska vi bara sitta och vänta på Jesu återkomst? Eller är vi kallade att gå till handling på något sätt? När världen runt omkring oss skälver av fruktan och människor är fyllda av skräck, är vi då kallade att ta upp den andliga kampen mot vår motståndare?

Över hela världen finns en känsla av att det är meningslöst att ens försöka lösa de problem som hopar sig. Många upplever att världen nått botten av hopplöshet. Alkoholism är ett växande problem världen över och fler ungdomar än någonsin hänger sig åt supande.

Jag ser en lika oroväckande trend inom kyrkan där kristna omfamnar materialismen. Budskapet som de förmedlar med denna livsstil är att Gud har gett upp och att det inte längre finns något hopp.

Är detta den hållning som Guds folk ska inta i mörka tider? Är det meningen att Kristi efterföljare ska agera som den övriga världen och roffa åt sig av sin del av kakan?

Nej, aldrig!

Enligt Joel var denna tid av mörker något som aldrig tidigare skådats i Israels historia. Profeten ropade:

”Ack, denna dag! Ja, Herrens dag är nära, den kommer med våld från den Väldige” (Joel 1:15). Vad var Joels råd till Israel i den stunden? Han gav dem dessa ord:

”Nu, säger Herren, skall ni vända er till mig med uppriktigt hjärta, under fasta, gråt och klagan. Slit sönder era hjärtan, inte era kläder, och vänd åter till Herren, er Gud. Han är nådig och barmhärtig, sen till vrede och rik på kärlek, han ångrar det onda han hotat med. Kanske ändrar han sig och låter välsignelsen vara kvar…” Joel 2:12-14).

När mörkret sänkte sig över Israel vände sig Gud sitt folk och sa:

”Även nu, när jag låter min vrede drabba er, när ni förskjutit mig från ert samhälle, när förbarmande verkar vara en omöjlighet, när mänskligheten har trotsat mina varningar, när fruktan och mörker täcker landet, även nu manar jag er att återvända till mig.

Jag är sen till vrede. Jag är känd för att hålla tillbaka min vrede för en tid, såsom jag gjorde för Josia. Som mitt folk har ni möjligheten att be om nåd och blidka mig. Men världen kommer inte att omvända sig om ni inte talar om för den att det finns nåd”.

Ser du Guds budskap till oss i detta? I egenskap av hans folk kan vi vädja till honom i bön, och han hör oss. Vi kan blidka honom och vara säkra på att han kommer att svara på den bön som är ärlig och innerlig.

Jag har ett varningens ord till Guds församling: Var på din vakt! Det är i mörka tider som dessa, med kärnvapenhot och terrorism, som Djävulen kommer med sina lögner. Han vet mycket väl att vi är sårbara. Han säger:

”Vad gott kan du göra? Varför försöka evangelisera den islamska världen när de försöker döda er? Du kan inte förändra någonting. Du kan lika gärna ge upp hoppet om denna syndiga värld. Det är ingen idé att be om andens utgjutelse. All din syndabekännelse är lönlös”.

Men Gud ger oss detta ord från Joel:

”Det finns hopp och nåd, även nu. Jag är kärleksfull och sen till vrede. Nu är tiden för dig att vända dig till mig i bön. Jag kan hålla tillbaka mina domar och välsigna dig”.

Även nu, i tider av mordisk terrorism, i tider av militant homosexualitet, när vårt land har förlorat sin moraliska kompass, när rättsväsendet driver Gud ut ur samhället, när fruktan håller hela världen i sitt våld, då är det hög tid att vända sig till Gud i bön.

Även om hans domar och vrede drabbar världen runt omkring oss så upphör inte den Helige Ande att kalla på mänskligheten, och han kommer inte att upphöra förrän den sista dagen är kommen.

Detta är vad Joel sa till Israel då mörkret omgav dem:

”Stöt i horn på Sion! Påbjud en fasta! Kungör en högtidssamling! Kalla på folket, påbjud en helig sammankomst! Kalla på de gamla och samla barnen…Mellan förhuset och altaret skall prästerna gråta, skall Herrens tjänare ropa: ”Herre, skona ditt folk, lämna inte de dina att skymfas så att de blir till en visa bland folken. Varför skall hedningarna få säga: Var är deras Gud?” (Joel 2:15-17)

Detta var kallelsen till folket: ”Bli inte modfällda och förtvivlade. Ni ska inte tro på Djävulens lögner om att det inte finns nåt hopp om ett uppvaknande”.

Enligt Joel skulle folkets bön istället vara: ”Herre stoppa dessa anklagelser mot ditt namn. Låt inte längre din församling bli skymfad. Stoppa hedningarna från att smäda oss och fråga: Var är er Gud?”

Nu kanske du tänker att detta löfte endast är en av flera möjligheter, att Gud bara eventuellt håller tillbaka sina domar, att detta som han uppmanar oss att göra kanske är utan förtjänst.

Men jag tror inte att Gud frestar sin församling på detta sätt. Han kallar inte sitt folk till meningslösa uppdrag. När Abraham bad Gud att rädda Sodom, där hans brorson Lot bodde, rördes Herrens hjärta till att rädda staden om det så bara fanns tio rättfärdiga män som bodde där. Abraham bad denna bön medan de änglar som skulle förstöra staden stod redo att gå till verket. Jag är övertygad om att vi som Guds folk även idag bör vädja till Gud på samma sätt.

”Men i Davids ätt och i Jerusalems invånare skall jag ingjuta en anda av godhet och vilja till bön… Och landet skall hålla dödsklagan släkt för släkt: Davids släkt för sig (Guds hus och kyrkan)… Levis släkt för sig (familjen och hemmet)…och dess kvinnor för sig (individen)” (Sak. 12:10, 12, 13).

I det här sammanhanget var Israel omringat av fiender som ville förgöra dem. De var mycket rädda och fyllda av fruktan. Men mitt i allt detta kom detta underbara ord:

”Gud kommer att ta itu med dessa onda krafter som är emot dig. Börja därför att hängivet be i mitt hus, börja be i hemmen och be i avskildhet i din kammare.

Den Helige Ande kommer att uppfylla er med en bönens och nådens ande som skänker er förmågan att be.”

Kan du se Guds budskap till oss här? Han säger till sin kyrka i alla tider:

”I tider av oro och fruktan vill jag utgjuta min ande över er. Men jag behöver ett bedjande folk som jag kan utgjuta den över”.

Alla de gammaltestamentliga profeterna kallade Guds folk till gemensam bön. Jesus själv sa:

”Det står skrivet, mitt hus ska kallas ett bönens hus” (Matt. 21:13).

Faktum är att själva världshistorien har formats genom kyrkans böner. Tänk på att Den Helige Ande först gavs i Guds hus, i det övre rummet där lärjungarna höll ihop i ständig bön. (Apg. 1:14)

Petrus frigavs ur fängelset av en ängel medan många var samlade i bön. De höll ut i gemensam bön för Petrus frigivelse. Det är tydligt att Gud utlöser mycket kraft på grund av församlingens bön. Därför kan uppmaningen till sådan bön aldrig underskattas. Vi vet att församlingen har fått befallningen att vinna själar, att utföra välgörenhet och att församlingen är den plats där Guds ord förkunnas. Men först och främst är kyrkan en plats för bön. Detta är dess primära kallelse eftersom alla de andra funktionerna i kyrkan föds ur bön.

Men gemensam bön är begränsad. Den är t ex begränsad till scheman och till den typ av gemensam bön som Gud kallar oss till. Men kyrkan är inte den plats där vi ropar ut vår personliga vånda över misslyckande och högt bekänner våra begär och svagheter.

Ibland kan gemensam bön bli en ursäkt för att undvika denna typ av privat bön där vi låter våra hjärtan rannsakas. Någon kanske säger att de just kommit från ett två timmar långt bönemöte eller att de fastat de senaste tre dagarna. Men det är inte den enda sortens bön som Herren önskar av oss.

”Vidare säger jag er: allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader” (Matt. 18:19).

En del kristna kallar detta för att ”be i överenskommelse”. Du är mycket välsignad om du har en hängiven broder eller syster att be tillsammans med. De mest kraftfulla förebedjarna jag känt har alltid kommit i par om två eller tre personer. Om Gud har välsignat mig på något område, om han använt mig för sin ära så vet jag att det är på grund av några få, mäktiga förebedjare som ber dagligen för mig.

Den plats där sådan bön är som mäktigast är i hemmet. Min fru Gwen och jag ber tillsammans varje dag och jag tror att det är det som håller vår familj samman. Vi bad för var och ett av våra barn när de växte upp. Vi bad att ingen av dem skulle gå förlorad. Vi bad för deras vänskap och relationer till andra. Vi bad att Gud skulle skicka iväg pojkvänner och flickvänner om de var sända för att ställa till problem. Vi bad också för deras framtida fruar och män, och nu ber vi om samma saker för våra barnbarn.

Sorgligt nog tar väldigt få kristna familjer tid till bön i hemmet. Jag kan personligen vittna om att jag är en Guds tjänare på heltid på grund av kraften i familjebön.

Varje dag, oavsett var mina syskon och jag lekte, på tomten framför huset eller längre ner på gatan, brukade min mor ropa på oss från farstutrappan:

”David, Jerry, Juanita, Ruth, nu är det dags att be!” (Min lillebror Don var ännu inte född).

Hela grannskapet kände till familjens bönestund. Ibland avskydde jag när hon ropade och jag surade och klagade över det hela. Men det var absolut något som skedde under de där stunderna då anden verkade och rörde vid våra själar.

Du kanske har svårt att se dig själv kalla familjen till bön. Kanske du har en fru som inte samtycker eller ett barn som vänt sig bort från Gud. Men det spelar ingen roll vem eller vilka som väljer att inte vara med. Du kan fortfarande sätta dig vid köksbordet och böja huvudet i bön. Det kommer att tjäna som ditt hushålls bönetid och varje familjemedlem kommer att vara väl medveten om det.

Att be i kammaren eller i det fördolda sker när vi är ensamma. Jesus sa:

"Nej, när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig (Matt. 6:6).

På senare tid har Den Helige Ande talat till mig om den här sortens bön. Tidigare brukade jag undervisa att på grund av att vi måste arbeta för att tjäna vårt uppehälle så kan vår bönekammare vara var som helst, i bilen, på bussen eller under rasten på jobbet. På sätt och vis är detta sant. Men det finns fler dimensioner av detta.

Det grekiska ordet för kammare i den här versen betyder ”ett privat rum, en avskild plats”. Detta stod klart för de som lyssnade till Jesus därför att husen i deras kultur hade ett inre rum som tjänade som ett slags förvaringsrum. Jesu befallning var att gå in i detta rum och stänga dörren bakom sig. Det är en befallning till individen och handlar inte om den sorts bön som kan ske i kyrkan eller tillsammans med en bönepartner.

Jesus statuerade ett exempel för oss när han uppsökte enskilda platser för bön. Gång på gång kan vi läsa i bibeln att han gick iväg för att tillbringa tid i bön. Ingen hade ett mer hektiskt liv än Jesus då han ständigt var pressad av behoven hos dem runt omkring sig, med så lite tid för sig själv. Trots detta kan vi läsa:

”Tidigt nästa morgon, medan det ännu var mörkt, gav han sig av därifrån och gick bort till en enslig plats, och där bad han” (Mark. 1:35).

”Så snart han hade gjort det gick han upp på berget för att vara för sig själv och be. Där var han ensam när det blev kväll” (Matt. 14:23).

Tänk på befallningen som Saulus fick i Apostlagärningarna. När Kristus kallade denne kyrkans förföljare blev han inte sänd till något kyrkligt bönemöte, eller till Ananias som var en mäktig bönekämpe. Nej, han blev sänd att spendera tre dagar i ensamhet för att be och för att lära känna Herren.

Vi har alla ursäkter för att vi inte ber i avskildhet i vår kammare. Vi säger att vi inte har någon sådan plats eller att vi inte har tid. Thomas Manton, en gudfruktig Puritansk författare skriver följande:

”Vi säger att vi inte har tid att be i avskildhet. Men vi har tid för allt annat, tid att äta och dricka, för barnen, men ingen tid för den aktivitet som upprätthåller allt det andra. Vi säger att vi inte har någon avskild plats, men Jesus fann en bergstopp, Petrus ett hustak, profeterna sökte sig till vildmarken. Om du älskar någon kommer du att finna en plats att vara ensam på med denna person.”

Kung David vittnar:

”Innan jag fick lida for jag vilse, men nu håller jag mig till ditt ord” (Ps. 119:67)

Han medger att när allt är lugnt och tryggt, när problemen är långt borta så har vi en tendens att bli ljumna i vår attityd till bön. Vi säger att vi älskar Gud men under goda tider avfaller vi lätt och försummar umgänget med Herren. Därför tillåter Gud ibland lidande för att väcka oss till liv.

Många gudfruktiga kyrkofäder har uttalat sig i detta ämne. John Calvin sa att vi inte lyder Gud förrän vi genom hans fostran drivs till att göra det. C.S Lewis skrev:

”Gud viskar till oss när livet är bekvämt men ropar när vi plågas. Det är hans megafon för att väcka en döv värld. Smärta avlägsnar slöjan.”

Ibland tar vi inte bönen på allvar. Men när vi har det svårt finner vi oss själva brottas med Herren i bön varje dag tills vi är försäkrade i vår ande om att han har allt under kontroll. Ju mer vi behöver denna försäkran desto mer ber vi.

Sanningen är den att Gud aldrig tillåter en motgång som inte samtidigt är en kärlekshandling.

Vi ser detta illustreras hos den Israeliska stammen Efraim. Folket hade hamnat i stor nöd och ropade ut till Gud i sin förtvivlan. Han svarade:

”Jag kan höra hur Efraim klagar” (Jer. 31:18)

Liksom David så vittnade Efraim:

”Du tuktade mig, jag blev tuktad som en otämjd kalv. För mig åter, så vänder jag åter, ty du är Herren, min Gud” (Jer. 31:18).

Med andra ord: ”Gud du har haft anledning att tukta oss. Vi var som en ung, otyglad tjur, full av energi, men du tuktade oss så att vi kan tjäna dig. Du tämjde vår vildhet.”

Gud hade stora planer för Efraim, fruktsamma och tillfredställande planer. Men först måste de ta lärdom och tränas. Efraim sa:

”Jag vände mig bort, men nu ångrar jag mig. Jag kom till insikt” (Jer 31:19).

Vad de bekände var: ”Förut när Gud undervisade oss i klassrummet och gjorde oss redo för tjänst kunde vi inte hantera tillrättavisning. Vi sprang vår väg och klagade på att det var för svårt. Vi var omedgörliga och krånglade oss ständigt ur oket som han lagt på oss. Då satte han på oss ett trängre ok och i sin kärlek tuktade han oss med sin käpp för att bryta vår omedgörlighet.”

Vi är också som Efraim: unga, själcentrerade tjurar som inte vill sättas i ett ok. Vi undviker den disciplin och plåga det innebär att dra plogen och tuktas av käppen. Vi förväntar oss att få allting omedelbart, seger, välsignelse och fruktbarhet genom att enbart åberopa Guds löften eller genom att ”ta dem i tro”. Vi avskyr att behöva tränas i enskild bön och behöva brottas med Gud tills hans löften uppfylls i våra liv. När motståndet kommer tänker vi:

”Vi är ju Guds utvalda folk, varför händer nu detta?” Bönekammaren är vårt klassrum. Om vi inte tar denna enskilda tid med Jesus, om vi kommit bort från intimiteten med honom så kommer vi inte att vara redo när floden kommer.

Det finns också andra orsaker till motgångar som vida överstiger vårt förstånd. Ändå vet vi att hans kärlek alltid är verksam i dessa motgångar. Gud säger oss:

”Genom allt ditt lidande så tänker jag på dig. Du är mitt dyrbara barn. Jag känner din smärta och jag har stort förbarmande med dig”.Viktigast av allt är att han i våra svåraste stunder sänder Hjälparen.

”Men Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er. Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet (Joh. 14:26-27).

Hur ger oss Herren sin frid i våra svårigheter? Han leder oss till intimitet i bönekammaren tillsammans med honom. Jesus påminner oss om att det är där som fadern berör oss personligt.

”När du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig” (Matt. 6:6).

Nyligen omkom en kär vän till mig i en olycka. Han var biskop i Pingströrelsen i Ungern. Hans grill började brinna och han brändes svårt. Han fick behandling och allt såg ut att gå vägen. Men några dagar senare avled han i sviterna av olyckan.

Vänner från hela världen stöttar och ber för hans fru. Men hennes verkliga tröst kommer att komma från himlen. Ingen psykolog kan hjälpa henne igenom den svåraste smärtan. Hjälparen är trofast och möter henne i hennes enskildhet med honom.

Jag känner en missionär och hans fru som driver ett barnhem i Centralamerika. För några år sedan tog de sig an en pojke som var så gott som död. Pojken blev barnhemmets ”lille prins”. Men nyligen då en parkerad minibuss kom i rullning blev pojken påkörd och omkom.

Paret är helt förtvivlat över sin förlust. De andra barnen på barnhemmet som blev vittne till olyckan har varit otröstbara. Vad kan sägas till dem som tröst i deras djupa smärta? Ingenting från mina femtio år som predikant kan beröra smärtan hos dessa kära vänner. De har kärleksfulla människor omkring sig men sann tröst kommer att komma från fadern som ser i det fördolda.

Jag inser att jag inte kan nå ut till de tusentals lidande troende som skriver till oss. Vi fick ett brev från en gravid kvinna som är gift med en pastor. Hon har just upptäck att hennes man är pedofil. Hon skriver:

”Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag tror att jag måste skilja mig från min man. Jag vill inte att han ska förgripa sig på vårt barn”.

Det finns en sak som varje lidande syster och broder kan göra. Ta alltsammans till Jesus och stäng in dig med honom och finn tröst i hans närhet. Herren säger:

”Ty jag skall släcka de utmattades törst och mätta alla nödlidande (Jer. 31:25).

Hur gör Gud detta? Han möter oss där i vår avskildhet.

”Den som bor i den Högstes skydd och vilar i den Väldiges skugga, han säger: ”Herren är min tillflykt och min borg, min Gud som jag förtröstar på.”

Kan du se vikten av att be i det fördolda? Det handlar inte om lagiskhet eller tvång utan om kärlek. Det handlar om Guds godhet mot oss. Han ser vad som ligger framför och vet att vi behöver enorma resurser och daglig påfyllning. Allt detta finner vi i vår avskildhet med honom.

Du kanske tänker att du inte vet hur du ska be. Men du kan börja med att helt enkelt prisa honom. Vad som har betydelse är att du är närvarande i tro, i trofast kärlek och din fader ser dig där du är. Han kommer att uppenbara sin kärlek för dig i det fördolda och kommer att belöna dig i det öppna med sitt rikes frukter. Den Heliga Ande kommer att be genom dig och han kommer att ge dig den hjälp du behöver för att uttrycka dig.

Download PDF