Apostlagärningarna 1-6 beskriver ett av Guds mest fantastiska verk i historien. Det är en förunderlig sekvens av actionfyllda händelser: mäktig bön, massomvändelse, mirakulösa helanden och under. Allt var fullbordandet av ett gudomligt löfte som Jesus hade förutsagt.
Innan sin återuppståndelse gav Kristus instruktioner till lärjungarna att vänta i Jerusalem för att ta emot ”Faderns löfte”. Det löftet påbörjade sitt fullbordande på Pingsten, Israels firande av ”förstlingsfrukten”. Världen stod i begrepp att få se förstlingsfrukten av Kristi vedermöda på korset för oss.
Det är helt omöjligt att lärjungarna hade kunnat föreställa sig vad Gud hade tänkt för dem. De tänkte antagligen, ”Fantastiskt! Det här löftet betyder att Gud är på gång att återupprätta Israel. Han kommer att befria oss från romarnas slaveribojor för alltid, och vi ska vara hans folk igen.”
Idag tror jag kyrkan skulle kunna reagera på ett liknande sätt om vi fick höra samma löfte från Jesus. Vi skulle kunna tänka, ”När Guds löfte kommer, blir våra kyrkor fyllda till bristningsgränsen. Den Helige Ande kommer att röra sig i andra städer och människor kommer att resa från alla håll och kanter bara för att få ett smakprov. Vi kommer att bli välsignade som aldrig förr!”
Vi bör önska att den Helige Ande fyller våra helgedomar, och att komma med glädje och tröst till Guds folk. Men när Guds härlighet kommer, kommer det inte att bara vara för vår skull. Jesus sa inte, ”När ni tar emot kraft från höjden, ska ni bli mina kyrkobesökare, mina bibelstuderande, mina deltagare i bönemöten.” Han sa ”Ni ska vara mina vittnen intill jordens ände.”
Avsikten med Guds kraft är att bege sig utanför kyrkans väggar så långt bort i världen man kan komma.
Det är vad vi får se utvecklas i Apostlagärningarna. När Petrus ställde sig upp för att predika för folkmassorna som hade samlats, blev 3,000 frälsta. Senare, när Petrus och Johannes vittnade i hela Jerusalem, följde tecken och under i mirakulösa helanden och befrielse.
Men det var bara början. Om Andens verk hade gjort stopp i Apostlagärningarna 6 hade all Guds kraft blivit kvar i händerna på tolv apostlar. I stället ägde ett monumentalt skifte rum. Gud sa, ”Min Ande ska inte bara vara verksam genom några få utvalda. Jag kommer att ge kraft till varje man, kvinna och barn som kallar på mig.”
Jag tackar Gud att Hans löfte inte gjorde stopp i Apostlagärningarna 6. Men på ett sätt är det precis där det har gjort stopp i kyrkan idag. Vi överlåter Guds kraft till predikanter, ledare, tv-folk, författare, till någon som har en ”plattform.” Men är Gud verksam i kyrkbänkarna? Verkar Andens kraft genom varje troende man, kvinna och barn, på det sätt som Herren hade för avsikt? Om vi har blivit frälsta är det meningen att vi ska vara fyllda av Guds kraft för att göra Guds gärningar.
Det var så här det gick till i Apostlagärningarna: ”Samma dag utbröt en stor förföljelse mot församlingen i Jerusalem, och alla utom apostlarna blev förskingrade över Judéens och Samariens landsbygd” (Apostlagärningarna 8:1). Enligt den här versen stannade apostlarna i Jerusalem. Men alla de andra troende spreds ut över hela regionen. ”Men de som var förskingrade gick omkring och predikade ordet. Filippus kom ner till en stad i Samarien och predikade Kristus för dem” (Apostlagärningarna 8:4-5). Och så lösgjordes den nya kraften till att tjäna.
Låt mig tillägga att mannen vid namn Filippus som nämndes här inte var en apostel i Jerusalem utan en lekman. Tecken och under följde denne enkle man när han predikade. Demonbesatta människor befriades. Handikappade människor helades och hoppade av glädje. Senare, när Petrus kom till Samarien för att bevittna dessa gärningar såg han att ”i den staden blev det stor glädje” (8:8). En hel stad rördes av Guds glädje! Det är ett rejält verk utfört av en enda lekman. Men den Helige Ande har gett oss samma kraft som han gav Filippus, för att göra samma andliga gärningar.
Härnäst ser vi Ananias, en Jesu efterföljare som bodde i Damaskus. Vi får inte veta så mycket om Ananias. Allt vi vet är att han var fylld av den Helige Ande – och han hade ett tufft jobb framför sig: Gud hade kallat honom till att vittna för Saulus, som var känd för att jaga kristna. Vid den tiden ”rasade” Saulus mot kyrkan – och Ananias kallades rakt in i skottlinjen. Han visste att om han inte uppfattat rätt vad Gud sa skulle han dödas.
Hur skulle ett sådant uppdrag kunna låta idag? Kanske ungefär så här: ”Gary, jag vill att du beger dig till Pakistans berg. Där finns en man som gömmer sig i en grotta, och han är ledaren för Al Qaeda. Jag har gjort honom temporärt blind. Han är redo att överge sin muslimska tro och följa Jesus. Bege dig nu till honom och ge honom evangeliet.”
Ananias måste övervinna en synnerligen påtaglig fruktan för sitt liv. Han gjorde det genom att övervinnas av Guds kärlek. Plötsligt fylldes Ananias av medlidande till en man som hade proklamerat att han var en evig fiende mot varje kristen. Så han gav sig av i tro – och berättelsen om Saulus omvändelse är välkänd. Hans förvandling till Paulus – den mest berömda efterföljaren till Jesus i alla tider – kan vara den viktigaste omvändelsen i historien. Paulus blev inte bara frälst utan skrev en större del av det som blev det Nya testamentet.
Gud använde också kvinnor och unga människor genom hela Apostlagärningarna, på precis samma sätt som han använde Filippus och Ananias. Vid en tidpunkt möter vi Tabita, som jag kallar Pingstens Moder Teresa. Hon var känd genom i hela Joppa för sina goda gärningar och barmhärtighetsverk, och hon betjänade människor i alla samhällsskikt. Timoteus var en ung man som gick i lära hos Paulus, ett par som Gud använde mäktigt: ”Så blev församlingarna styrkta i tron och förökades till antalet varje dag” (Apostlagärningarna 16:5). Varje dag kom mängder av människor till Jesus genom två Guds tjänare, varav den ena var en ung människa.
I Apostlagärningarna 11 läser vi sedan om ytterligare ett monumentalt skifte i kyrkohistorien. Detta kom genom troende som fått kraft genom Anden, troende som Skriften inte ens nämner vid namn. Dessa var de första vittnena för hedningarna, de som tog de goda nyheterna om Jesus utanför judaismens barriärer: ”Men där var bland dem några män … som när de kom till Antiokia också talade till grekerna och predikade evangelium om Herren Jesus” (Apostlagärningarna 11:20). Jag älskar frasen som används här – ”bland dem några.” Dessa trofasta, namnlösa troende hade ingen aning om vilken avgörande roll de spelade i historien.
Varje gång Gud är i rörelse får enkla, okända lekmän tag på Pingstkraften så de kan utföra enorma gärningar i hans namn.
Pingsten var inte bara en historisk händelse som ägde rum för 2,000 år sedan. Den är ett livslevande fenomen som fortfarande äger rum. Missionsforskare säger att Pingsten inträffar runt om i världen var trettionde minut. Någonstans just i detta ögonblick ropar en liten grupp av människor till Gud – och hans Ande faller över dem, och ger dem kraft att vara hans vittnen för en värld som inte är räddad.
Just nu pågår Pingsten i Varanasi, en stad i norra Indien, som jag besökte för inte så länge sedan. Mindre än en procent av befolkningen hade kommit till tro när en ung kristen kvinna anlände dit för några år sedan. Hon började leda människor till Jesus, en i taget, och de som omvände sig började föra andra till Herren. Nu finns det tusentals dynamiska kyrkor i regionen med ett kraftfullt vittnesbörd om Kristus. Denna unga kvinna behöll inte Pingsten för sig själv. Det finns andra som är som hon runt om i världen – kristna som ropar till Anden att föra Faderns kärlek vidare.
Vid flera tillfällen berättade min far, David Wilkerson, vad som gjorde honom mest bedrövad när han var pastor i en liten kyrka i Pennsylvania på 1950-talet. Det var en pingstförsamling, så gudstjänsterna följde en viss ordning. Syster N.N. spelade på orgeln och församlingen sjöng några traditionella sånger. Någon ställde sig upp och lämnade ett budskap i tungor, och följdes av någon annan som gav tolkningen. Sedan predikade pappa. Efteråt erbjöd han förbön och människor kom till altaret och ropade till den Helige Ande att komma ner. Sedan gick alla hem.
Denna kyrka hade ingen utåtriktad verksamhet. Den hade ingen barmhärtighetstjänst. Väldigt få människor blev ledda till Kristus under de få år som min far var pastor där. Det här var kristna som sökte Pingsten för sin egen skull; de kände inte till den Pingst Gud hade tänkt för dem. Min fars förtvivlade bön sa allt: ”Herre, om det här är Pingst vill jag inte ha den. Om det handlar om att ha en ’välsigna mig’-klubb vecka efter vecka vill jag inte ha något med den att göra.”
Det var ur hans längtan efter äkta Pingst som Pappa slutade titta på tv och ägnade tid åt bön i stället. Resten är historia. Under dessa årtionden som gått efter det, har hans bok ”Korset och stiletten” sålts i miljontals exemplar, med över 1,000 Teen Challenge Centers runt om i världen, som arbetar med att rädda de förlorade och förkrossade. Allt detta arbete proklamerar Guds aktiva kraft idag genom den Helige Ande.
Kyrkan behöver fullfölja läsandet av ett viktigt kapitel i Bibeln: Apostlagärningarna 29.
Det är klart, det finns bara 28 kapitel i Apostlagärningarna. Men under århundraden har Gud skrivit ett till kapitel genom tiotusentals lärjungar. Deras namn är inte Filippus eller Tabita eller Timoteus. Idag kan de ha ett namn som Jenny, som är med i vår församling i Colorado Springs. Hon är en rödhårig australiensiska med det skojigaste skratt du någonsin hört – och hon är helt galen i evangeliet. Varje dag ser hon och hennes make Guds kraft vara verksam över människor de möter.
Det finns också en lärjunge här som heter Jimmy, en kille som jag har tjänat jämsides med under årtionden. Det är få människor som evangeliserar på det sätt som Jimmy gör. Nyligen, när han ledde en person till Herren, föreslog han, ”Låt mig hålla i bibelstudier i ditt hem.” Snart kom fler människor i det grannskapet och blev frälsta. Jimmy gjorde samma sak i ett annat grannskap. Sedan i ett annat. Bibelstudiegrupper dyker upp över hela staden tack vare en radikal kristen som tror på Andens kraft att övernaturligt röra vid hjärtan.
Här finns en lärjunge som heter Chris, en ung man i vår kyrka som blev frälst för bara några månader sedan. Han var på väg att göra självmord när han mötte Jesus vid en av våra gatuevangelisationskampanjer. Nu är Chris med i en hemgrupp och är fylld av Guds Ande. Han bad sin grupp att be för hans gamla vänner, av vilka några enligt honom är demonfyllda. En äldre man i gruppen erbjöd sig att följa med Chris och vittna för hans vänner, men Chris småskrattade: ”Du vill inte gå dit som jag ska bege mig.” Våra härdade team har begett sig till några av stadens mörkaste platser, men Gud har valt att sända en djärv, ung troende för att nå en av de mörkaste platserna.
Det finns en trettonårig lärjunge vid namn Jonathan i vår kyrka som ber med en livslång missionärs auktoritet. Hans böner får ner vuxna på knän eftersom han har ljudet av ett förkrossat och ångerfullt hjärta. Jonathan hungrar efter att få se Gud rädda de förlorade, och hans andliga hunger är smittosam.
De lärjungar jag beskriver är kristna i det 20 århundradet, kristna som har fått det första århundradets kraft. Och du och jag är kallade på samma sätt – att utrustas med Guds Ande för att göra Guds verk. Jag tror det är dags för många i kyrkan att inte bara vara hörare av hans Ord utan görare. Bibelstudie- och bönegrupper är bra, men det är en sak att ha kunskap om Jesus och hans härlighet; det är något annat att ha hans Ande levande inom oss så att vi kan tjäna så som han gjorde. Det är skälet till att den Helige Ande har kommit: att leva i oss så han kan uträtta sina syften genom oss.
Jag uppmanar dig att be med mig: ”Herre, låt mig bli stark i att lära mig ditt Ord – och låt mig bli lika stark i att göra ditt Ord. Jag vill vara i gruppen ’bland dem några’ som längtar efter att se din kraft i verksamhet i de förlorades hjärtan. Kom med Pingsten hit idag, Herre! Amen.”