Jag har ett bristfälligt system verksamt i mig. Det är en reflex som går igång när jag kommer till korta i min vandring med Herren. Jag talar om min tendens att ta till gärningar i stället för Guds förunderliga nåd att återupprätta min position inför honom.
Jag tror de flesta av oss har detta bristfälliga system verksamt i oss. Det är därför Paulus betonar Guds nåd gång på gång genom hela Nya testamentet. I brev efter brev slår han fast att nåden är tillräcklig för vår rätta relation med Herren.
Men detta bristfälliga system – instinkten att ta till gärningar för att gottgöra våra tillkortakommanden – är ständigt verksamt i oss. Det är detta som får mig att predika nåd så ofta; jag predikar det eftersom jag behöver det. Ibland tycker min församling att jag överdriver det, eftersom människor säger till mig, ”Jag vet att jag är under nåden. Men vad är mitt ansvar?” Det är en bra fråga. I ett nådesförbund – ett i vilket Gud har gjort allt som krävs för vår frälsning – vilken roll spelar vi?
För många av oss har idén om nåden ingen effekt i vår dagliga vandring. Vi vet att Gud har skänkt oss dyrbara, värdefulla gåvor i sin Son och den Helige Ande; därför tänker vi att vi inte ska misslyckas eller komma till korta. Så när vi gör det blir vi förvånade. Det stämmer inte att vi skulle kunna fortsätta vara hemska syndare efter allt Gud har gjort för oss. Vi föreställer oss att han skakar på sitt huvud i sorg.
Och så övertygar vi oss själv att vi kan göra bättre ifrån oss. Vi fördubblar vårt bedjande, vår Bibelläsning, vårt engagemang i församlingen. Vi lovar oss själv att vi ska gottgöra för alla sätt vi kommit till korta på. Här är det galna i detta bristfälliga system: Vi gör detta fullt medvetna om att våra gärningar inte gör minsta nytta för att vi ska vinna rätt position inför Gud. Tror vi verkligen att flera gärningar är vad Gud vill ha av oss? Två timmar i bön i stället för en? Vill han verkligen ha oss ännu mer upptagna?
Det är bara två saker som dessa ansträngningar att frälsa oss själva resulterar i. För det första undviker vi att ta itu med vår syndfullhet. För det andra – och mycket värre – berövar vi oss själva på att få dricka ur Guds djupa nådeskälla. Paulus mötte detta dilemma tidigt i församlingen. När de kristna i Galatien försökte behaga Gud genom laggärningar, konfronterade Paulus dem: ”Ni oförståndiga galater! Vem har trollbundit er, så att ni inte skulle lyda sanningen, ni som har fått Jesus Kristus målad för ögonen så som korsfäst bland er? Endast detta vill jag veta av er: Har ni fått Anden genom laggärningar eller genom trons predikan?” (Galaterbrevet 3:1-2). Paulus undrade, ”Tror ni verkligen att ni kan förbättra korset?”
Det är lätt att bli förvirrad över vårt ansvar mot Gud på grund av två stridande realiteter i våra liv. Den första realiteten är Jesus ord till oss: ”Var därför fullkomliga, såsom er himmelske Fader är fullkomlig” (Matteus 5:48).
När jag tänker på det fullkomliga kristna livet vänder mina tankar till Apostlagärningarna. Enligt denna förunderliga bibliska redogörelse kan vår tro få Gud att utföra mirakler. Vårt vittnesbörd kan leda de förlorade till ett förvandlat liv. Vem bland oss längtar inte efter detta? Det leder till den andra realiteten i våra liv: Vi är ofullkomliga. Vi sviker Gud ständigt, genomgående och allvarligt. Vilken kontrast.
Jag lyssnar på predikningar av vissa kristna ledare eftersom jag beundrar sättet de lever på för evangeliet. Deras berättelser väcker upp mig och jag tänker, ”Jag vill göra det de gör”. Men när predikan är över inser jag, ”Detta uppväckande i mig känns bekant. Vad påminner det mig om?”
Svaret är: min barndom. Församlingen jag växte upp i var regelbundet värd för predikanter, evangelister och missionärer. Dessa var hjältar för mig eftersom du uträttade förunderliga saker i Guds namn. De brukade avsluta sina budskap genom att säga, ”Om du verkligen vill behaga Gud ska du ge allt du har för att gå och tjäna honom”.
Spännande, eller hur. Jag kunde rusa till altaret och bedja, ”Herre, gör mig till en missionär som den här personen”. Senare skulle jag öppna mina föräldrars National Geographic-tidskrifter och se hur människor faktiskt levde i Afrika. Så småningom ändrades min bön till, ”Herre, sänd inte mig!”
Efter det kunde jag höra en helandeevangelist vittna om miraklerna hon hade sett Gud utföra för lidande människor. Men när jag bad för mina sjuka vänner drabbades jag bara av det de hade.
Jag tar inte lätt på dessa saker. Vi har alla ansvar för att ge hopp och helande till en förlorad och lidande värld. Men när vi inte ser samma resultat i våra liv som andra har, är det lätt att bli modfälld. Hur får vi dessa stridande realiteter att stämma överens?
Ett verk som Gud kallar oss till måste få kraft genom hans nåd.
Guds nåd måste övertäcka vad helst han kallar oss att göra. Se om dessa ord beskriver din vandring med Herren: Tyngd. Stressad. Kraftigt nertryckt. Mentalt uttömd. Fysiskt utmattad. Det här är resultatet när vi fördubblar våra köttsliga strävanden att behaga Gud. De är tydliga tecken på att lagen, inte Guds nåd, är i gång. Fundera nu på dessa ord: Förpliktad. Plikttrogen. Skuldsatt. Skyldig. Skamsen. Fördömd. Beskriver dessa ord en som har blivit gjorts fri?
Friheten som Kristus vann för oss på korset är inte bara goda nyheter för de förlorade. Det är goda nyheter för varje troende. Men många fortsätter att leva under ett moln i tron att de inte är en kvalitetsson eller -dotter till Gud. De tror att han älskar dem på grund av att han måste det, inte för att han tycker om dem.
Evangeliet säger oss något annat. Jesus kallade alla tolv av de syndiga, skamfilade, ofullkomliga lärjungarna till sig eftersom han ville ha deras vänskap: ”Jag kallar er inte längre tjänare. Ty tjänaren vet inte vad hans herre gör, men vänner har jag kallat er, eftersom jag låtit er veta allt vad jag har hört av min Fader” (Johannes 15:15).
Jesus valde att dela de djupa önskningarna Fadern hade i sitt hjärta med dessa vänner. Han har gjort samma med dig när du valde att följa honom. Så när du kommer till honom i bön eller går in i kyrkan är hans attityd inte, ”Inte du igen”. Det motsatta är sanningen! Han vill vara med dig, sitta bredvid dig, vara din vän, eftersom han faktiskt har behag till dig.
Du kanske tänker, ”Hur är det möjligt? Inget jag ser i mitt liv skulle kunna vara till behag för Herren”. Det är därför Skriften säger till oss, ”Ty Kristus är lagens ände till rättfärdighet för var och en som tror” (Romarbrevet 10:4). Det är omöjligt för någon att leva i enlighet med lagen någon längre tid. Vi kan hålla på och säga till oss själva, ”I morgon kommer jag att fixa det. Jag behöver bara ingjuta kraft i mig själv igen” – men vi kan inte upprätthålla det. Så småningom övermäktigas vi av en omöjlig börda och till slut orkar vi inte mer.
Som lagens ”ände” är Kristus dess uppfyllelse – vilket innebär att han har ställt allt till rätta som lagen skulle rätta till. Och Jesus är den som väntar på oss vid slutet av alla våra egna strävanden. Endast i honom finner vi sann frihet – inte i några ”gärningar” vi försöker uträtta.
Låt mig nu få fråga dig: Tilltalar dessa följande ord dig? Liv. Glädje. Fröjd. Djärvhet. Frihet. Frimodighet. Kan du föreställa dig ha denna typ av glädje i din tjänst för Kristus? Hur kan du få fatt på en sådan glädje som ger kraft?
Den kommer inte genom gärningar av rättfärdighet. Vi har inte kraften att vara rättfärdiga i oss själva. Vi kan göra vårt bästa, anstränga oss så mycket det går och offra allt i uppriktighet till Gud, men det uppgår ändå inte till något mer än smutsiga trasor. Frihet kommer enkom genom Kristi rättfärdighet. När hans rättfärdighet bli vår blir vi befriade från kamp. Och hans Ande är i oss och befriar oss från syndens lag och skuld och gör allt nytt.
Den friheten är allt. Det betyder frihet att utföra de gudfruktiga plikter han kallar oss att göra. Plötsligt kan vi vittna med otvungenhet. Vi har en djärvhet som inte kommer från oss själva. Nåden flyter genom oss i stället för en dödlig, bindande lagiskhet.
Det finns bara ett sätt att vandra i den frihet och glädje Kristus har vunnit för oss: genom att ta emot hans gåva av rättfärdighet. Att göra detta betyder att ta emot nåd, inte gärningar. Det betyder inte att smita undan från våra förpliktelser; tvärtom, det är det enda sättet att iklä sig äkta ansvar – genom att komma under hans nåds skydd. Vi kan inte åstadkomma något i hans namn på något annat sätt!
Det enda sanna ansvaret hos den kristne är det som är fött av Guds nåd.
Jesaja profeterade, ”De skall bygga upp gamla ruiner, upprätta tidigare ödelagda platser. De skall åter bygga upp de ödelagda städerna, platser som har legat öde släkte efter släkte” (Jesaja 61:4). Jesajas åhörare kunde inte förstå den typ av frihet och bedrifter han beskrev här. I generationer hade Guds egendomsfolk blivit krossade under lagen och ödelagda genom dess börda.
Det samma gällde för folket på Jesu tid. De var hårda mot sig själva och accepterade de lagiska bördorna som religiösa ledare lade på dem. Det var därför Kristi ord var så revolutionerande när han citerade direkt från Jesaja för att tillkännage sin tjänst: ”Herrens, HERRENS Ande är över mig, ty HERREN har smort mig till att predika glädjens budskap för de ödmjuka. Han har sänt mig att förbinda dem som har ett förkrossat hjärta, att ropa ut frihet för de fångna och befrielse för de bundna” (Jesaja 61:1).
Jesus visste vad nådens gåva skulle göra: Den skulle göra oss fullständigt fria. Och hans budskap var inte bara för de ofrälsta. När han talade om att göra de fångna fria talade han till troende: ”Om nu Sonen gör er fria, så är ni verkligen fria” (Johannes 8:36).
Idag är lika hårda mot oss själva som människorna på Jesu tid var. Vi tänker om nåden som mild, lätt, att få godkänt. Men nåden är den mäktigaste kraft du någonsin kommer att få se verksam i ditt liv. Det är också den enda kraft som ger äkta frukt i din vandring med Gud – ditt böneliv, ditt vittnesbörd, dina goda gärningar i hans namn. Först när vi kommer in i Guds nåd till fullo kommer hans församling att väckas upp och få kraft att vandra i de härliga gärningar han förberett för oss.
Efter att ha läst detta, kämpar du fortfarande efter att vara fullkomlig? Det finns bara en ingång till fullkomlighetens väg: genom nådens port. Du är redan fullkomlig i Guds ögon, genom hans Sons, Jesu Kristi, rättfärdighet. Här är nu ditt ansvar: Sluta kämpa.
Dina ansträngningar skickar dig bara bakåt, inte framåt. De får dig att missa Guds nåd totalt – nåd som för med sig frihet, glädje och kraft att göra allt det Gud har kallat dig att göra. Faktum är att du kommer att behöva nåd utöver nåd när du går framåt med Jesus. Så nu är det inte dags att fördubbla dina ansträngningar. Det är dags att förtrösta på att Kristus har försett dig med all den nåd du behöver – för varje steg – för att vandra i den unika kallelse han har för dig.
Jesus har kallat dig till vänskap, inte att öka på dina strävanden för frälsning. Det är upp till dig att vandra i den frihet han har sörjt för genom sin nåd. Liv, glädje, fröjd, djärvhet – allt detta är ditt när du träder in i fullheten av hans förunderliga verk för dig på korset. Må hans nåd regera i ditt liv, för han har gjort dig fullkomlig i sig! Amen.