Att behålla glädjen i Herren | World Challenge

Att behålla glädjen i Herren

David WilkersonJuly 24, 2000

Den glädje Herren ger är er styrka (Nehemja 8:10). När dessa ord förkunnades, hade israeliterna just återvänt från fångenskapen i Babylonien. Under ledarskap av Esra och Nehemja, hade folket återuppbyggt Jerusalems fördärvade murar. Och nu siktade de på att återupprätta templet, och återställa nationen.

Vid det tillfället, kallade Nehemja till ett speciellt möte vid Vattenporten, innanför Jerusalems återuppbyggda murar. Hela folket samlades nu mangrant på torget framför Vattenporten (Nehemja 8:1). 42,360 israelitiska män samlades. Tillsammans med dem var där 7,300 tjänare, inklusive 245 sångare. Allt som allt samlades ungefär 50,000 människor.

Först predikades Guds Ord. Skriften säger att människor hungrade efter att höra det: De bad Esra, den skriftlärde, att hämta bokrullen med Moses lag... prästen Esra bar fram lagboken inför hela församlingen av män och kvinnor och alla som var mogna nog att lyssna (8:1-2).

Folket behövde inte tvingas till att lyssna. En samstämmig hunger hade utvecklats ibland dem. Och de var helt beredda att underordna sig Guds ords auktoritet. De ville bli ledda av det, och de ville låta sina liv anpassa efter dess sanningar.

Förunderligt nog, predikade Esra till massan i fem eller sex timmar från tidigt på morgonen till mitt på dagen (8:3). Ändå lade ingen märke till tiden. Och hela folket lyssnade uppmärksamt till lagens ord (8:3). Dessa människor var fullständigt fångade av Guds ord.

Vilket ofattbart scenario! Du skulle inte kunna se en sådan händelse i någon amerikansk kyrka idag. Men jag vill säga dig, sann väckelse kan aldrig komma utan denna förtärande hunger efter Guds ord. Tvärtom, när Guds folk tröttnar på att höra Hans ord predikas, så börjar en andlig död och glädjen i herren försvinner.

Du kanske har hört uttrycket prediko-smakare. Den termen är nästan 200 år gammal, och har sitt ursprung i London under mitten av 1800-talet. Vid den tiden, förkunnade den store predikanten C. H. Spurgeon för 5,000 människor varje söndag på Metropolitan Tabernacle. På andra sidan staden, gav Joseph Parker smorda predikningar. Och andra eldiga predikanter förkunnade på olika platser i London, och gav djupa avslöjande, profetiska ord.

Det blev ett populärt nöje bland välbärgade londonbor att hoppa i sina vagnar och köra genom staden från den ena kyrkan till den andra, och få smakprov av predikningarna från dessa förkunnare. Varje måndag i parlamentet, hölls det slutna möten för att diskutera vilken predikant som hade hållit den bästa predikan och vem som fått fram den djupaste uppenbarelsen.

Dessa flanörer blev kallade prediko-smakare. De ville alltid få tag på någon ny andlig sanning eller uppenbarelse. Men väldigt få praktiserade vad de hade fått höra.

Hur som helst, vid Vattenporten i Jerusalem, var där ingen välformulerad eller sensationell predikan. Esra predikade direkt från skriften, han läste timmar i sträck. Och när människorna stod och lyssnade till Guds ord, så blev de väckta.

Ibland blev Esra så överväldigad av vad han läste, så han stannade för att prisa Herren, den store Guden (8:6). Herrens härlighet kom ner mäktigt, och alla lyfte sina händer i lovprisning till Gud: och med lyfta händer ropade hela folket: Amen, amen (8:6). När vissa ställen lästes, står det att: de böjde knä och föll ner och tillbad Herren med ansiktet mot marken (8:6). Folket ödmjukade sig inför Gud i förkrosselse och ånger. Sedan, efter ett tag, stod de upp för att få mera.

Märkväl detta möte innehöll inte några spännande berättelser för att trissa upp människors känslor. Där fanns ingen manipulation från talarstolen, inget dramatiskt vittnesbörd. Där fanns ännu inte ens någon musik. Dessa människor hade helt enkelt bara fått ett öra för att höra allt Gud sade till dem.

Jag tror att Herren önskar att gå fram ibland sitt folk på samma sätt idag. Jag ser Hans Ande röra sig bland kyrkor var än det finns en hunger efter hans ord.

Men jag har också varit i kyrkor där människor ständigt tittar på sina klockor, innan predikan ens har börjat. Sedan, när pastorn säger sitt Amen , så börjar människorna ett vansinnigt race mot arkeringsplatsen. Det finns ingen riktig glädje i en sådan kyrka. Så hur kan vi förvänta oss att desperata syndare skall vilja bli en del av oss?

Den sortens väckelse som vi ser i Nehemja 8 kräver en pastor som är lika upprymd över skriften som Esra var. Men det kräver också ett folk som är lika angelägna att höra Guds ord och lyda det. Den mest eldiga predikant kan inte få igång en självbelåten församling om den inte är hungrig efter att höra Guds sanningar.

En halv dag av förkunnelse var inte tillräckligt för de hungriga israeliterna. De vill ha ännu mer av Guds ord. Så de formade grupper, med sjutton äldste jämte Esra som ledde dem i bibelstudier resten av dagen. förklarade lagen för folket... De läste ur Guds lagbok, tolkade den och utlade den, så att folket förstod vad som lästes (Nehemja 8:7-8).

När dessa människor förstod Guds lag, så började de sörja över sin synd. Ty hela folket grät när de hörde vad som stod i lagen (8:9). Föreställ dig scenariot: 50 000 människor ligger utspridda på marken, unisont sörjande sin synd. Som en hammare hade Guds ord slagit sönder deras stolthet. Och nu ekade deras gråt över kullarna.

Jag frågar dig är det detta väckelse handlar om? Är det ett ord som är så genomträngande att människor drivs på knä, gråtande och ångrande sig inför Gud?

Jag har upplevt sådana heliga samlingar själv. När jag var barn, så besökte vår familj friluftsmöten på Living Waters Camp Ground i Pennsylvania. Jesu andra tillkommelse predikades med sådan kraft och auktoritet, så alla var övertygade om att Kristus skulle återvända inom en timme. En helig fruktan föll, och människor drevs på sina ansikten. En del grät som om de hängde över helvetet i bar en tunn tråd klagande, förkrossade, bedrövade över synden.

Ofta, så predikades Gud ord hela dagen och långt in på natten. Tidigt nästa morgon, kunde människor fortfarande ligga framstupa i bönerummet, sörjande över sin synd. En del fick till och med bäras ut.

Det var en sådan kväll som Herren kallade mig att predika, när jag var åtta år gammal. Jag var i Anden i timmar, bruten och gråtande. Guds ord blev levande i mitt hjärta. Kristi snara återkomst brände i mig som en överhängande verklighet. Jag glömmer aldrig den underbara upplevelsen.

Man, hur underbara dessa manifestationer än var vare sig på Living Waters Camp Ground, eller vid Jerusalems Vattenport för århundraden sedan så kan inget av dessa saker kan dra syndare in i Guds hus.

Föreställ dig en ofrälst människa som försöker att hålla sig uppe under livets stressmoment. Han har äktenskapsproblem, han är sårad och förvirrad, han är rädd att hans liv inte har någon mening. En sådan människa är glädjelös, äcklad av livet. Och ingenting han prövar kan tillfredställa hans törstande själ. Han är övertygad om att han inte kan klara sig igenom dagen utan att dricka alkohol.

Om du tog denna man till en gudstjänst där människor låg framstupa, och klagade över synden, så skulle han inte förstå vad som pågick. Faktum är, att han kanske skulle gå därifrån mer deprimerad än när han kom dit.

Vi måste förstås väckelsen vid vattenporten i Jerusalem var inte för syndare. Den var enbart för Guds avfallna barn. På samma sätt, har få ofrälsta människor någonsin besökt Living Waters friluftsmöten. I bägge fallen, försökte Herren att reparera sina barn att befria dem från sedefördärv, döpa dem i glädje och göra dem starka.

Guds vittnesbörd är aldrig att hans folk ligger på sina ansikten, och gråter floder av tårar. Nej, vittnesbördet som han vill bringa fram i sitt folk är glädje - genuin, varaktig glädje. Den glädje herren ger är er styrka (Nehemja 8:10). Denna glädje ger sann styrka till Guds folk och drar syndare till sitt hus.

De flesta kristna förknippar aldrig glädje med omvändelse. Men omvändelsen är faktiskt moder till all glädje i Jesus. Utan den, kan det inte bli någon glädje. Men varje troende eller församling som lever i omvändelse kommer att överflöda av Herrens glädje.

Jag hör ofta kristna säga, Vi har bett fram en väckelse i vår kyrka . Men jag säger att det kan inte hända enbart genom bön. Det kan inte bli ett sådant uppvaknande om inte pastorn och människorna ihärdigt hungrar efter Guds ord. Och de måste fullständigt överlåta sina liv till att bli ledda av skriften. Vi kan helt enkelt inte få tag i himmelens glädje om inte det rena ordet har övertygat oss om synd fått bryta ner all stolthet, alla fördomar och all falsk värdighet.

När David var olydig, förlorade han Herrens glädje. Och den glädjen kunde bara bli återställd genom omvändelse. Så han bad, Gör mig fri från all min skuld och rena mig från min synd. Jag vet vad jag har brutit min synd står alltid inför mig. Rena mig (Psalm 51:4-5, 9).

Jag tror detta förklarar det ointresse som hänger över många kyrkor idag. I korthet, det finns synd i lägret. Och det är inte möjligt att upprätthålla Herrens glädje om synden är närvarande. Hur kan den helige Ande utgjuta glädje över ett folk som fortsätter att hänge sig åt äktenskapsbrott, missbruk och materialism, precis som de icke troende?

Herren tog bort sin härlighet från Silo därför att översteprästen, Eli, vägrade att ta itu med synden i Guds hus. Eli hade blivit van vid det bekväma livet och om du är beroende av nöjen, så kommer du inte att var motiverad att avslöja synden. Gud skrev slutligen ordet I- kabod över dörren till det heliga vilket betydde, Härligheten har lämnat . Sedan höll Han upp Silo som ett exempel på vad som händer en kyrka när synden ignoreras. Guds härlighet inklusive Guds glädje och fröjd skingras, i individen och i församlingskroppen.

Esra sade till människorna, Ni har visat hängivenhet för Guds ord hungrat efter det, älskat det, tillåtit det att arbeta i era hjärtan. Ni har omvänt er, gråtit och sörjt och Gud har behag till er. Men nu är det dags att glädja sig. Ta ut era näsdukar och torka bort tårarna. Nu är det tid för stor glädje och uppsluppenhet.

Herrens härlighet föll över Israel, och människorna tillbringade de kommande sju dagarna i glädje: Då gick alla hem till sitt för att äta och dricka...De firade en stor glädjefest, de hade förstått det som man hade undervisat dem om (Nehemja 8:12).

Det hebreiska ordet för uppsluppenhet här betyder munterhet, glädje, lycka. Den här sortens glädje är inte enbart en bra känsla det är en inre glädje, översvallande. Den tar sig olika uttryck i var och en av oss, därför att sådan glädje tar sin plats djupt inom oss. Men det står klart för alla runt om oss att källan kommer från himmelen.

Närhelst Israel vände sig till synd och avgudadyrkan, tog Herren bort glädjen: Jag skall göra slut på all hennes glädje (Hosea 2:11). Jag skall tillintetgöra alla glada röster där, jubelrop och bröllopsglädje, handkvarnens ljud och lampans ljus. Hela detta land skall läggas i ruiner ... (Jeremia 25:10-11). glädjen har slocknat, all fröjd har flytt ur landet (Jesaja 24:11).

Ibland kunde Israel sätta på sig en falsk glädje för att försöka skyla över sin synd. Vi ser samma sak hända i många kyrkor idag. Vi ser sång, dans, manifestationer, lovprisning men de som älskar Guds ord kan urskilja om det är sann eller falsk glädje.

Du kanske kan minnas Israels rop när de dansade runt guldkalven. När Josua hörde folket, sade han: Det hörs stridslarm i lägret (2 Mos 32:17). Men Mose svarade Det är ropet av ett folk som är fångat. De har inte övervunnit sin synd. Guldet hade blivit Israels gud, och det bringade ett rop på människornas läppar. Men det var ett rop av falsk glädje ett ljud som signalerade Guds hotande dom.

Jag predikade en gång i en stor kyrka full av den här sortens oväsen. Under lovsången eggade pastorn och organisten människorna till vanvett. Församlingen sjöng och klappade i händerna i en timme. Efter ett tag mådde jag fysiskt dåligt. Och jag bad, Herre, något är fel här. Detta är inte ljudet av ett folk som har övervunnit sin synd.

Ett år senare, avslöjades pastorn och organisten som homosexuella. Men människorna hade aldrig kunnat urskilja detta om sina ledare, därför att de inte var rotade i Guds ord. Istället följde de ett oljud som verkade vara glädjefyllt, men som ledde dem mot förstörelse.

När vi startade Times Square Church 1987, så insåg vi snabbt att vi tjänade i ett modernt Korint. Och vi var tvungna at predika starka budskap för att avslöja all synd.

Våra gudstjänster besöktes av många kristna som arbetade i underhållningsindustrin teater, TV och film. Dessa människor ropade i lovprisning men ibland var det inte ljud från en som övervunnit. En del hade valt att stanna kvar i sina karriärer, som tydligt vanärade Gud, arbetande i uppsättningar och shower som hädade Gud.

Vi undrade om vi kunde evangelisera ofrälsta underhållningsmänniskor om vår egen församling fortfarande var inblandad i ogudaktiga delar av showbusiness. Till slut beslöt vi att inte sända dubbla budskap. Så vi predikade helig skilsmässa och Herren började ta itu med människorna. Många gav upp lönande karriärer inom underhållningen, och gud välsignade dem underbart. En tidigare skådespelare är nu pastor i en kyrka i Jerusalem, och predikar på berget Karmel.

Transvestiter kom också till våra gudstjänster, klädda i drag. Vi sade ingenting som kunde trycka ner dem, och så småningom började den helige Ande arbeta i dem. Många blev frälsta och började förändra sitt uppträdande. Några började t. o. m. odla skägg som ett tecken på omvändelse.

Vi tvingades möta andra betydande problem bland människorna. Människor som levde ut sin homosexualitet ville sjunga med i kören. Musiker som hängde i barerna ville spela i orkestern. Vi tvingades predika lagen för att få bukt med synden, men vi blandade alltid våra budskap med nåd.

Vi tvingades också ta itu med synd bland vår egen personal. En musiker blev sedd när han gick på porrbiografer efter våra möten. Och en medlem i lovsångsteamet en vit man skrävlade Om någon svart kille försöker få betalt för att tvätta min vindruta skall han få en snyting. Vi frigjorde honom från hams uppdrag omedelbart.

Vi tvingades också ta itu med inbillnning och självbedrägeri i vår församling. En gift man berättade för mig att han trodde att Herren skulle ta hans fru ifrån honom. Han sade att Gud redan hade uppenbarat för honom den kvinna i vår församling som han skulle gifta sig med sedan. Jag sade åt honom rakt ut att om han tagit emot en sådan uppenbarelse så kom den inte från Gud.

Vi fortsatte predika helighet, vecka efter vecka. Och med tiden, så skrämde våra predikningar bort många människor. Men Herren hade behållit en kvarleva för sig själv, människor som älskade Hans ord. Under varje gudstjänst, så satt de här människorna som hungriga fåglar, med munnarna vidöppna för mat. Efter samlingarna, så tog de hem kassettband för att lyssna på predikningarna gång på gång. Vi såg i dem en ande av omvändelse, en iver att lyda, och en villighet att anpassa sig efter Guds ord.

Ett välbärgat par ringde till vårt kontor och sade, Sänd oss en lastbil imorgon, och några arbetare. Vi vill ta bort baren, och våra TV-apparater från vårt hem.

När människorna kom under kraften och ledningen från Guds ord, bröt det fram en glädje. Snart var våra gudstjänster fyllda med andra tårar än omvändelsens. Plötsligt skakade helgedomen av segerrop, munterhet, uppsluppenhet och glädje. Där var stor fröjd därför att vi hade börjat förstå de stora sanningarna i Guds ord.

Gud hade hört israeliternas rop, och ha hade visat dem nåd. Han hade vänt deras sorg i munterhet, låtit dem ropa och fröjda sig. Och nu kallade Han samman dem för ytterligare ett möte.

Om Israels glädje skulle kunna behållas om den inte skulle förloras igen så behövde Gud gräva djupare. Vissa områden i människornas liv var fortfarande inte anpassade efter Guds ord. Men Herren hade tillåtit alla att fröjda sig ett tag, för han ville att de skulle veta att de var trygga. Nu, i denna i denna situation av acceptans och glädje, bad han dem alla att överlåta sig till ett djupare avskiljande från världen.

Gud sade till dessa jublande själar, jag har behag till er. Ni har hållit mitt ord i ära omvänt er från era synder, glatt er i min nåd, och lovat lyda mig. Nu är det dags för er att ge gensvar på min kärlek. Jag vill att ni skall avskilja er fullständigt bryta av helt från världens influenser som har krupit in i era hjärtan och era hem.

Du förstår, när israeliterna var i fångenskap, blev de intima med hedningarna, sakta tog de till sig deras språk och deras sätt. Israeliska män tog sig hedniska fruar, och israeliska kvinnor gav hemgift åt hedniska män. Israeliterna hade också tillåtit ohelgade ting att bli en del av deras tillbedjan i guds hus.

Mina kära, vi kan inte komma in i Kristi fullhet om vi inte separerar oss mer och mer från världen. Om vi inte blir mer inställda på himmelen, och mindre lika ofrälsta människor runt omkring oss, så kommer vi sakta att förlora glädjen i vår omvändelse.

Israel ville inte förlora denna fröjdens ande. Så de samlade sig igen, i lydnad inför Gud: De som var av israelisk härkomst skiljde sig då från alla av främmande ursprung. De trädde fram och bekände sina synder (Nehemja 9:2). lovar dyrt och heligt att leva efter Guds lag...att inte gifta bort våra döttrar med män av främmande ursprung och att inte ta deras döttrar till hustrur åt våra söner (10:29-30).

Den israeliska kvarlevan hade också underlåtit att ge tionde. Nu krävde Gud detta av dem också. Du kanske undrar, Skulle Gud verkligen hålla tillbaka sin glädje och fröjd bara för att människorna i en kyrka inte ger tionde? Jag vill hänvisa dig till Malaki 3:8-10:

Så en människa får röva från Gud? Ni rövar ju från mig! Då säger ni: Hur har vi rövat från dig? Tionden och offergåvor har ni rövat! Ni drabbas av förbannelse, ändå rövar ni från mig, alla och envar. Kom med hela tiondet till förrådshuset, så att det finns mat i mitt hus. Sätt mig på ett sådant prov, säger Herren Sebaot, då kommer jag att öppna himlens fönster och låta ymnig välsignelse strömma ner över er.

Gud sade till Israel, Fortsätt inte med att råna mig, om ni anpassar er efter mitt bud om tionde, så skall jag utgjuta mer välsignelse över er än ni kan ta emot. Folket lovade det första av det vi bakar...de första frukterna...tiondet...till leviterna de leviter som uppbär tionde i alla landsortsstäder (Nehemja 10:37).

När vi bestämmer oss för att lyda Guds ord och tillåter hans Ande att uppenbara och döda all synd i våra liv så skänker Herren oss glädje. Gud hade givit dem stor glädje (Nehemja 12:43). Jag tror att denna utgjutna välsignelse innehåller riklig glädje, också mitt i våra prövningar. Herren öppnar himmelen och döper oss med Jesusglädje med glädjerop, fröjd och sång vilka våra omständigheter än är.

Nehemja påminde det fröjdande Israel om hur Gud hade försett för deras förfäder i öknen. Herren hade utgjutit mycket nåd över dem. Han undervisade dem med sin Ande och ledde dem med molnet och eldstoden. Han försåg dem på ett övernaturligt sätt med manna och vatten. Och, genom ett under, tillät han inte att deras kläder och skor blev utslitna (läs Nehemja 9:19-21).

Hur låter dessa välsignelser i dina öron? Mångfaldig nåd, klar ledning, Guds Ande som undervisar dig, alla dina fysiska och materiella behov tillfredsställda det låter underbart i mina öron. Och, alla dessa välsignelser finns för oss idag. Herren, i sin nåd, har lovat att förse sitt folk med alla dessa välsignelser.

Ändå kan vi välja att leva i öknen, som Israel gjorde. Nehemja pekade på att deras förfäder hade gjort uppror emot Herren, och ignorerat Hans lag: men de satte sig upp mot dig. De gjorde uppror och vände ryggen åt din lag... Du hade tålamod med dem i många år...men de ville inte lyssna (Nehemja 9:26, 30).

Kan du föreställa dig den fruktansvärda andliga död som dessa människor ådrog sig? Fyrtio år utav sabbat utan glädje och fröjd. Fyrtio år av begravningar, utan att komma in i det förlovade landet. Dessa israeliter var rika på välsignelser, de hade ökande tillgångar, och saknade ingenting men de var andligt ljumma.

Detta är en bild av Jehova den Gud som troget förser sitt folk, även när de har förhärdat sig gentemot hans ord. De hade tröttnat på det som Gud hade att ge De gick bara i gamla hjulspår. I sin nåd, fortsatte Herren att leda dem i sina dagliga affärer, och att förse dem. Men dessa människor skulle aldrig komma in i fullheten. Är det konstigt att deras kläder och skor aldrig slets ut. De kom aldrig någonstans.

Detta är också det tragiska tillståndet i många kyrkor idag. Gud kanske räcker sin nåd till en församling gör dem fria från skuld, ger dem vägledning att tjäna Honom, ger dem ekonomi för en ny byggnad. Ändå förblir den kyrkan i en andlig öken, och kommer aldrig någonstans. De kan till en del njuta av Guds välsignelse tillräckligt för att de inte skall dö av törst. Men de förblir svaga, kraftlösa, nästan döende. Allt på grund av att deras fokus fortfarande är i världen. De har ingen ande, inget liv.

Helt enkelt, enbart Herrens glädje förser oss med riktig kraft. Vi kan tala hur mycket som helst om våra tio, eller tjugo år tillsammans med Kristus. Vi kan visa upp vår klädnad av rättfärdighet. Men om vi inte tillåter den helige Ande att uppehålla Herrens glädje i våra hjärtan om vi inte ständigt hungrar efter Hans ord så slocknar vår eld. Och vi kommer inte att vara redo för det som skall hända världen i dessa sista dager.

Hur uppehåller vi Herrens glädje? Vi gör det på samma sätt som vi fick ta dela av glädjen: Först, vi älskar, ärar och hungrar, hängivet efter Guds ord. För det andra, vi lever i omvändelse. Och för det tredje, vi avskiljer oss från alla världsliga influenser. Detta är hur en människa eller en kyrka med helig Ande uppehåller Jesusglädjen och alltid fröjdar sig och är fyllda av glädje och upprymdhet.

Download PDF