Att anklaga Gud för försummelse av barn

Ett sätt som Gud talar till sina barn är genom att ställa frågor till dem. Vi ser honom göra detta genom Bibelns bägge testamenten. Och sättet han framställer sina frågor på uppenbarar hjärtats tankar. Till exempel:

  • När Elia gömde sig i grottan frågade Herren, "Elia, vad gör du här?"
  • När Petrus började gå på vattnet mot Kristus fick hans tvivel honom att sjunka ner i vågorna. Jesus frågade lärjungen, "Varför trodde du inte?"
  • När Saulus, som snart skulle bli Paulus, var på vägen mot Damaskus, frågade Kristus honom, "Varför förföljer du mig?"

Dessa frågor var genomträngande. De var formade för att få de som lyssnade att tänka, att blicka djupt in i sina hjärtan.

Idag använder Gud fortfarande frågor för att komma till hjärtpunkten med sina barn. Då och då talar Herren till mig med en fråga. En gång när jag sökte honom i bön poppade en fråga upp i mitt hjärta. Jag hörde Anden fråga, "David, anklagar du mig för försummelse av barn?"

Jag var förbluffad över själva tanken. Sedan viskade Anden till min själ: "Du är mitt barn. Jag är din Fader. Men ändå, misstror du mig? I dina tankar, anklagar du mig för att försumma dig? Tror du ibland att jag inte hör dina uppriktiga rop?" Jag var tvungen att rannsaka mitt hjärta innan jag svarade.

Sanningen är att vi kristna sällan uttrycker i ord våra tvivel och otro. Vi säger aldrig till andra att Herren har försummat oss. Vi säger aldrig att han varit tyst inför våra rop, att han inte hört våra rop eller böner, att han inte varit verksam för vår skull.

Men faktum kvarstår att vi tänker sådana tankar. Dessa frågor och andra tvivel existerar djupt inom oss. Det är sådant vi känner när Gud verkar vara tyst gentemot våra böner.

Jag tror Gud gav mig det här budskapet på grund av att Anden vill ta itu med var och en av oss vad gäller att förtrösta på vår Fader till fullo. Vår tillbedjan i kyrkan, vår innerliga lovprisning, vår dagliga kristna vandring – allt är förgäves om vi tror att Gud försummar oss inom något område av våra liv.

Låt mig dela med dig några av frågorna Herren har ställt mig vad gäller detta. Jag tror det är viktigt för oss alla att i våra hjärtan få tre särskilda frågor avgjorda. Om vi kan göra det kommer vår tro och förtröstan på Herren att upplivas.

1. "Har Gud svaret på varje fråga och behov i mitt liv?"

Varje troende som önskar behaga Gud med sitt böneliv måste först klara ut denna fråga: "Har Gud allt jag behöver? Eller behöver jag gå någon annanstans för mitt svar?"

Det här kan tyckas vara en enkel fråga – kanske en som inte ens behöver ställas. De flesta kristna skulle svara, "Ja, naturligtvis, jag tror att Gud har allt jag behöver." Men i realiteten är många av oss inte övertygade! Vi säger att vi tror det. Vi sjunger psalmer och predikar om det. Men sedan drabbar en kris oss och Gud verkar inte svara. Ofta vid sådana tillfällen tror vi inte uppriktigt på att han har vad vi behöver.

Paulus uppmuntrar oss, "Och min Gud skall fylla alla era behov efter sin rikedom i härlighet i Kristus Jesus" (Filipperbrevet 4:19). Herren har en överflödande källa att fylla alla våra behov med. Och trons tjänare vet detta. Varför fortsatte den bekymrade kvinnan i Jesu liknelse besvära den orättfärdige domaren? Hon fortsatte vädja, till och med kräva, "Ge mig rätt!" Det var för att hon visste att bara han hade makten och auktoriteten till att lösa problemet hon hade.

Gud använde fyrtio år till att försöka övertyga Israel att de aldrig skulle lida brist på någonting. Han lovade dem att han skulle vara deras ständiga källa och förråd. "HERREN, din Gud, har ju välsignat dig i alla dina händers verk; han har låtit sig vårda om din vandring i denna stora öken; nu i fyrtio år har HERREN, din Gud, varit med dig, och intet har fattats dig" (5 Mosebok 2:7).

Gud sa, "Det finns ingen knapphet, ingen brist hos mig. Jag har allt ni behöver. Och jag gav det till er". "Ty HERREN, din Gud, låter dig nu komma in i ett gott land … ett land där … intet skall fattas dig … Där skall du äta (och bliva mätt)" (8:7, 9-10).

Idag har Herren fört oss in i vårt Löftesland: Kristus! Jesus är för oss en orubblig plats där det aldrig finns någon brist. Han representerar gudomens hela fullhet kroppsligen. I Gamla testamentet hade troende Guds shekinah-härlighet. Men Gud säger att han har försett oss med något ännu bättre. Och det är Jesu egen närvaro. Han är ständigt närvarande i oss.

Skriften säger om Mose tid: "I fyrtio år försörjde du dem i öknen, så att ingenting fattades dem. Deras kläder blev inte utslitna, och deras fötter svullnade inte. … (De) njöt av din stora godhet." (Nehemja 9:21, 25, SFB).

Jag frågar dig, njuter du av Herrens godhet mot dig? Eller är det snarare så att du inne i ditt hjärta viskar, "Gud har inte varit god mot mig. Mina böner besvaras inte. Så mycket i mitt liv har lämnats i ovisshet."

Om Gud kunde föra 3 miljoner israeliter genom ödemarken, tvivlar du då på att han kan ta hand om dig? Du kan förundras över sättet på vilket han tog hand om Israel. Men när du ser på ditt eget liv, säger du då, "Stackars mig"? Det är att anklaga Gud för försummelse av barn.

Israel övertygades aldrig om att de skulle få alla sina behov fyllda genom att fullständigt förtrösta på Gud. I det avseendet var de inte ett heligt folk. Tvärtom, de var olydiga, oförskämda och avgudadyrkande. Vid ett tillfälle sa till och med Moses till dem, "Så länge som jag har känt er har ni varit benägna till att avfalla."

Men när just de israeliterna ropade till Gud kom han och svarade på deras rop. Han var nådig mot dem. Säg mig, kommer inte Herren så mycket mera att höra ropen från dem som älskar honom idag? Kommer han inte att svara oss som har lämnat vår avgudadyrkan bakom oss och följt honom passionerat?

Kanske du finner det svårt att tro det. Innerst inne är du inte övertygad om att Gud har allt du behöver och kommer att förse dig med det. I så fall anklagar du honom för att vara en olämplig Fader. Du säger att han inte har någon rätt till att fostra ett barn. Du anklagar honom för att ha all makt och auktoritet till att sörja för dig men att han döljer det för dig.

Det har ingen betydelse vilket ditt problem än är eller hur rörigt ditt bryderi än är som du kryssar igenom just nu. Om du troget väntar på Jesus kommer han att ge dig all visdom, kunskap och nåd som behövs för din prövning. Han har alltid berett en väg för dem som förtröstar på honom till fullo. Och han kommer att göra det för dig.

2. "Ser min Fader vad jag går igenom och bryr han sig?"

Gud ställer en till enkel fråga till oss. Och jag tror att denna fråga inte besvaras ärligt av många kristna. Herren frågar oss, "Tror du uppriktigt att jag ser exakt vad du får uthärda just nu?"

Kanske du, när du läser detta budskap, går igenom något som fordrar att han agerar för din skull. Just beskaffenheten på ditt problem kräver ett svar.

Låt mig fråga dig en sak. Tror du att Gud med glädje, till och med jublande glatt, övervakar alla dina rörelser, på det sättet en far gör med sitt spädbarn? Tror du han uppfattar varje tanke du tänker, som en far gör med sitt tankfulla barn? Tror du han är verksam som din kärleksfulle, omtänksamme Fader – tappar upp varje tår på flaska, hör varje suck, vakar över dig?

Det är precis så Bibeln beskriver honom:

  • "HERRENS ögon äro vända till de rättfärdiga och hans öron till deras rop … När de rättfärdiga ropa, då hör HERREN och räddar dem ur all deras nöd" (Psaltaren 34:16, 18).
  • Kasta alla era bekymmer på honom, ty han har omsorg om er" (1 Petrusbrevet 5:7).
  • Såsom en fader förbarmar sig över barnen, så förbarmar sig HERREN över dem som frukta honom" (Psaltaren103:13).

Det hebreiska ordet för "förbarmar sig" här betyder "att kela med, krama om, älska, vara barmhärtig." Skriften säger att Gud i sina armar kramar om dem som fruktar (tror) honom. Han lägger sina armar runt dig, stryker dig över kinderna, håller dig intill sitt bröst. Och han säger till dig, "Jag vet alla dina tankar, alla dina bekymmer. Jag vet alla strider du måste möta. Och jag bryr mig om alltihop."

David skrev ett berömt stycke om just detta ämne. Han sa, "HERRE, du … känner mig. Evad jag sitter eller uppstår, vet du det; du förstår mina tankar fjärran ifrån. Evad jag går eller ligger, utforskar du det, och med alla mina vägar är du förtrogen. Ty förrän ett ord är på min tunga, se, så känner du, HERRE, det till fullo. Du omsluter mig på alla sidor ….

"Huru outgrundliga äro icke för mig dina tankar, o Gud, huru stor är icke deras mångfald! Skulle jag räkna dem, så vore de flera än sanden; när jag uppvaknade, vore jag ännu hos dig" (Psaltaren 139:1–5, 17–18). David säger, "Gud vet allt om mig. Han ser alla mina rörelser, till och med mina tankar. Överallt dit jag vänder mig, där är han."

Tänk på det. Det har ingen betydelse vad du går igenom, ingen betydelse hur du känner, Herren ser allt det – och han bryr sig. Han vet inte bara om dina svagheter. Bibeln säger att han känner dem. Han vet varje steg du tar, allt vad du säger och gör. Och hela tiden tänker han kära dyrbara tankar om dig! Han säger, i huvudsak, "Mina tankar om dig är så mäktiga och så många, de är fler än sandkornen i havet."

Många kristna går genom livet och tänker att Gud är arg på dem. De tror att de aldrig kan behaga honom. Så fel de har. David var inte en perfekt man. Han syndade grövre än de flesta kristna någonsin kommer att göra. Ändå kunde David vittna, "Hur outgrundliga är inte för mig dina tankar, o Gud!"

Gud är inte arg på dig just nu. Han tänker dyrbara, kärleksfulla tankar om dig. Han till och med kramar om dig i sina armar i just detta ögonblick. Han vet hur du känner. Och han bryr sig. Han vill säga till dig, "Ja, du går igenom en enorm prövning. Du frestas och kastas hit och dit. Men du är mitt barn – och jag kommer aldrig att tillåta fienden att snärja dig. Jag kommer att föra dig igenom."

Slutligen finns det en tredje fråga vi måste svara på.

3. "Är Gud villig att träda fram till min hjälp?"

Tror du att Gud är villig att komma snabbt för att lösa ditt problem? Det är här som många kristna kommer till korta. De vet att Gud har allt de behöver; de håller med om att han bryr sig. Men de är inte övertygade om att han är villig att komma för att hjälpa dem.

När Gud inte svarar på deras rop direkt antar de att det inuti dem själv finns hinder och inre blockeringar. De tänker ut alla möjliga skäl till varför Herren inte är villig att komma till deras hjälp. Nej! Det är att anklaga Gud för att försumma sitt barn.

På berget Karmel talade Elia tillitsfullt om sin Gud. Och han hånade Baals profeter genom att anklaga deras gud för försummelse av barn: "Då … åkallade de Baals namn från morgonen ända till middagen och ropade: "Baal, svara oss." Men icke ett ljud hördes, och ingen svarade … När det så blev middag, gäckades Elia med dem och sade: "Ropen ännu högre, ty visserligen är han en gud, men han har väl något att begrunda, eller ock har han gått avsides, eller är han på resa; kanhända sover han, men då skall han väl vakna."

"Då ropade de ännu högre och ristade sig, såsom deras sed var … så att blodet kom ut på dem … Men icke ett ljud hördes, ingen svarade, och ingen tycktes heller akta på dem" (1 Konungaboken 18:26–29). Lyssna på dessa ord igen: "Men inte ett ljud hördes … inget svar… ingen som uppmärksammade eller aktade på dem."

Vad Elia beskrev är exakt hur vi anklagar Gud för försummelse av barn. Vi ber, vi ropar högt till Gud, men vi går vår väg utan att tro att han just hörde oss. Vi går bort från Herrens närvaro – iväg från församlingen, iväg från den dolda bönekammaren – och undrar om han har lagt märke till våra rop.

Herren är alltid redo att höra och svara på våra rop på hjälp. Jag älskar det som David sa om honom: "Du, Herre, är god och vill förlåta, du är stor i nåd mot alla som ropar till dig ... Jag ropar till dig på nödens dag, ty du skall svara mig" (Psaltaren 86:5, 7).

David vittnade, "Min Gud är redo och villig att svara mig i samma ögonblick som jag ropar till honom. Jag stannar inte och begrundar mitt problem. Jag sörjer inte över det eller försöker lösa det. Jag går till min Herre och ropar, 'Hjälp!'"

Det är allt Gud väntar på: ditt förtvivlade rop uttryckt med barnatro.

Vi ska be i tro och tro att han kommer att svara.

"Men han skall be i tro utan att tvivla. Ty den som tvivlar liknar havets våg, som drivs och kastas av vinden. En sådan människa skall inte tänka att hon kan få något av Herren" (Jakob 1:6–7). Denna vers säger klart och tydligt exakt varför vi får lära oss att be i tro.

Skriften säger att under slaveriet i Egypten "[suckade] Israels barn och klagade över sitt slaveri, och deras rop över slaveriet steg upp till Gud … Gud hörde deras klagan och kom ihåg … Och Gud såg till Israels barn, och Gud kändes vid dem som sina" (2 Mosebok 2:23–25).

Gud svarade inte Israel för att de var värdiga. Tvärtom, Herren hade mycket att lära dem. Han hörde dem på grund av att de ropade enträget. Det berättas att "han la märke till" och hörde deras rop.

Strax innan Moses dog påminde han folket om Guds trofasthet till att träda fram vid deras rop: "Men sedan behandlade egyptierna oss illa och förtryckte oss och lade hårt arbete på oss. Då ropade vi till HERREN, våra fäders Gud, och HERREN hörde vår röst och såg vårt lidande och vår vedermöda och vårt betryck. Och HERREN förde oss ut ur Egypten med stark hand och uträckt arm, med stora och fruktansvärda gärningar, med tecken och under" (5 Mosebok 26:6–8).

Hur avfälliga och avgudadyrkande de än var, så ropade israeliterna helt enkelt till Herren. På samma sätt säger Gud till sina älskade barn idag, "Du kan kalla på mig, du kan ropa till mig, och jag kommer att höra." Är du bedrövad? Fjättrad? Bekymrad? I behov av befrielse? Ropa högt, i tro. Gud är redo att befria dig med underverk utförda av hans mäktiga arm.

Israels historia kan summeras i dessa få verser: "Så gjorde Israels barn vad ont var i HERRENS ögon och glömde HERREN, sin Gud … Men Israels barn ropade till HERREN, och HERREN lät då bland Israels barn en frälsare uppstå" (Domarboken 3:7, 9). Guds folk glömde honom gång på gång. Men när de ropade kom han.

Profeten Samuel tillrättavisade Israel genom att påminna dem om hur deras fäder hade ropat till Herren: "Men de ropade till HERREN och sade: 'Vi hava syndat, ty vi hava övergivit HERREN … men rädda oss nu från våra fienders hand … Då sände HERREN Jerubbaal och Bedan och Jefta och Samuel och räddade eder från edra fienders hand runt omkring, så att I fingen bo i trygghet" (1 Samuelsboken 12:10–11)..

Gud sände alltid befrielse. Det hade ingen betydelse hur illa folket än hade syndat mot honom, hur förfärligt de än övergav honom. I samma ögonblick som de ropade till Gud gick han till verket för att rädda och befria dem.

Min kära, tror du att Gud har vänt dövörat till dina rop? Tror du han var villig att lyssna till ropen från ett hårdnackat folk benäget till synd och som nästan aldrig förtröstade på honom till fullo – men skulle vända dövörat till det uppriktiga ropet från ett trofast, troende barn som du? Aldrig!

Det har ingen betydelse vad du möter, han kommer inte tillåta Satan besegra dig. Han har satt en mur av eld runt omkring dig. Och han är redo att komma till din hjälp omedelbart.