Att hålla vilodagen helig

Jag är en gammaldags predikant som tror på att helga vilodagen. Ett bakomliggande skäl till min övertygelse är att jag växte upp i ett predikanthem, där man på ett religiöst sätt lät helga vilodagen.

Vilodagen började för oss barn när vi tidigt på söndagsmorgonen blev väckta för att tillbringa en hel dag i kyrkan. Först kom söndag morgon i kyrkan, följt av lunch. Och efter lunchen var vi alla tvungna att ta oss en tupplur vare sig vi ville det eller inte. (Några gånger kändes detta helt förfärligt. Vi måste gå och lägga oss just när vi sprudlade av liv!)

Efter att vi hade stigit upp från vår middagslur, fick vi lov till lite stilla läsning eller kanske lyssna till kristen musik. När söndagskvällen kom, gick vi alla återigen till kyrkan. Och efter att vi kommit hem gick vi omedelbart till sängs.

Detta var en typisk sabbat under mina uppväxtår. Varje söndag, hela dagen igenom, måste vi avstå från att göra något livligt, som att spela fotboll eller att stoja omkring. Vi fick inte ens använda sax för att klippa papper till skolarbete. våra föräldrar påminde oss ständigt: "Detta är Herrens dag, och det är en vilodag." Och så höll vi den helig.

Vid den tiden gällde många oskrivna lagar, vilket betydde att ingen affärsverksamhet fick vara igång på en söndag, undantaget de livsviktiga, såsom sjukhus eller bensinstationer. Överhuvudtaget var väldigt få butiker öppna. Faktiskt var det så, att om en butiksägare av ett eller annat skäl öppnade butiken, skulle folk viska: "Den där mannen har övergivit sin tro!" Inte ens den mest förhärdade syndare skulle komma på tanken att köpa något på en söndag.

För ett århundrade sedan förkunnade den stora evangelisten D.L. Moody ett flammande budskap där han beklagade varje form av sabbatsbrott. Moodys predikan fördömde kärlekspar som under söndagseftermiddagar cyklade omkring på tandemcyklar. Han ropade också ut mot män som läste tidningar på vilodagen. Han talade till och med hårt om kvinnor som paraderade runt i flotta kjolar och stora, iögonfallande hattar på söndagen. Han varnade dem alla: "Ni bryter sabbaten. Allt ni gör är ett uttryck av stolthet och arrogans mot Guds heliga ordning!"

För kristna som lever i dag kan allt detta verka extremt. Men faktum är att Moody satte ord på djupa känslor och värderingar som fanns hos en mängd troende på den tiden. Söndagen var Herrens dag - och den var inte menad till förnöjelser eller självförhärligande. Det var en dag för att tillbe Herren och vila från alla andra aktiviteter.

I dag, däremot, är söndagen inte längre någon helgad dag. Istället har den blivit veckans största dag för detaljhandeln. På söndagen spenderas mer pengar än under någon av veckans andra dagar. Skulle man på en söndagskväll köra förbi något förortscentrum, kan man se hur parkeringsplatsen är helt packad med bilar. De oskrivna lagar vi växte upp med hör nu det förflutna till.

Söndagen har också blivit en dag för nöje och rekreation. Folk ägnar dagen åt fotboll, sporter, inköp och picnic. Och om det inte inkräktar på fritidsaktiviteterna, kanske de klämmer in en timmes kyrkobesök, för att lätta lite på sina samveten.

Tyvärr har, för de flesta kristna, söndagen som vilodag inte längre någon betydelse. Vilken fredag som helst kan man se miljontals troende på väg till familjens krypin - en stuga på berget, ett hus på landet, en alphydda vid en insjö. För dem är söndagen en stor nöjesdag - en tid satt åt sidan för båtliv, simning, skidturer, kryssningar eller utflykter.

Du kanske undrar - är all denna aktivitet helt enkelt ett uppbrott från den stränga lagiskheten? Är det i själva verket bra att vi har gjort sabbaten till en andlig sedvänja, istället för enbart en yttre, lagisk åtlydnad? Kan detta till och med vara ett tecken på andlig mognad?

Herren ärade sin vilodag högt genom hela Gamla Testamentet. I ett avsnitt säger Mose: ".... HERREN har givit er sabbaten ...." (2 Mosebok 16:29). Med andra ord var sabbaten menad att vara en gåva från Gud till människan. Och den hade ett heligt syfte.

Du förstår att, ordet "sabbat" bokstavligen betyder "att upphöra," eller "att sluta upp med det du håller på med." Och när det fjärde budet talar om för oss: "Tänk på sabbatsdagen så att du helgar den." (2 Mosebok 20:8), så beskriver den åtlydnaden på följande sätt:

"Sex dagar skall du arbeta och uträtta alla dina sysslor. Men den sjunde dagen är HERRENS, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete .... Ty på sex dagar gjorde HERREN himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade han. Därför har HERREN välsignat sabbatsdagen och helgat den." (2 Mosebok 20:9-11)

För den forntida israeliten betydde "sabbat" att upphöra med praktiskt taget alla handlingar. Men i 4 Mosebok vers 15 läser vi att en viss israelit tog lätt på detta bud. Han ertappades utanför lägret med att samla ihop ved på sabbaten.

Men när folket förde honom till Mose, var Israels ledare inte säker på hur han skulle straffa mannen. Varje israelit visste att Gud hade befallt sitt folk att hålla sabbaten helig. Men det saknades klara riktlinjer för hur man skulle straffa någon som bröt det budet.

Medan Mose funderade på vad han skulle göra, gav Herren honom detta överraskande tilltal: "Och HERREN sade till Mose: 'Mannen skall straffas med döden. Hela menigheten skall stena honom utanför lägret.'" (4 Mosebok 15:35)

Nu har agnostiker utnyttjat detta avsnitt för att göra narr av Guds rättfärdighet. De påstår: "Detta visar tydligt hur grym Gud egentligen är. Han vill stena någon till döds bara för att denne plockar upp några pinnar på sabbaten!"

Nej! Det är en förvrängning av innebörden i detta avsnitt. I själva verket lärde Gud sitt folk att hans lagar är rättfärdiga, och att de alltid värnar för människans bästa intressen. Gud sa: "Jag ger er principer som skall lyfta av er livets bördor. Men fortsätter ni att bryta mot dessa principer, blir ni utbrända. Och till slut bryter ni ned själva grundvalarna i ert samhälle!"

Guds ord visar klart att sabbatsbudet var ett evigt förbund, som aldrig skulle brytas: "Israels barn skall hålla sabbaten och fira den släkte efter släkte som ett evigt förbund." (2 Mosebok 31:16)

Du tycker kanske: "Men det låter som om vi förväntas återgå till en lagisk efterlevnad av sabbaten. Sa inte Jesus att sabbaten var skapad för människan, och inte människan för sabbaten? Och 'arbetade' inte han och hans lärjungar på söndag, plockandes ax från åkrarna som de åt?"

Sant nog - Jesus åt, reste, och till och med helade på sabbaten. Faktiskt så var fariséernas största anklagelse mot honom att han var en "sabbatsbrytare."

Fast ändå måste jag erkänna att jag har stor respekt för sabbaten som en dag för pålagd vila. För mig är söndagen fortfarande en helig dag. Och jag tror Gud ärar dem som ger dagen åt honom, för att hålla den helig.

Nej, jag tänker inte gå in i en diskussion huruvida lördagen är den egentliga sabbaten, eftersom den juridiskt sett är veckans sjunde dag. Enkelt uttryckt, skälet till att kristna räknar söndagen som sabbat är på grund av det var på den dagen Jesus uppstod från de döda.

(Lukas bekräftar att söndagen var gudstjänstdag hos de tidiga kristna: "Den första dagen i veckan var vi samlade till brödsbrytelse. Paulus samtalade med de församlade ...." (Apg 20:7). Också Paulus redogör i 1 Kor 16:2 att de troende möttes första dagen i veckan.)

Men efter att ha sagt allt detta, vad innebär det att helga vilodagen? Vad förväntar sig Gud av oss när vi skall hålla detta fjärde bud? Om det inte bara är fråga om en lagisk lydnad, utan snarare om en andlig efterlevnad, vad är vi då tvungna att göra?

Varje sabbat marscherade djur i långa rader - mulor, åsnor och kameler - in och ut från Jerusalem, och fraktade handelsvaror med avsikt att driva affärer. Denna praxis var så vanlig att sabbaten snart började förknippas med att bära bördor.

Guds profeter fick hjärtesorg av att se dessa mängder köpare och säljare, som vallade sina tungt lastade djur, hur de kom och gick och fullständigt ringaktade Guds bud. Stadens invånare lämnade sina hem för att handla, för att återvända hem med stora bördor på sina ryggar. Folk från landsbygden trädde in genom stadsportarna och bar på alla sina hantverk och varor till marknaden. Alla Guds barn bar tunga bördor under Herrens sabbat!

När Jeremia under en sabbat betraktade detta scenario, kom Guds Ande kraftigt över honom. Och plötsligt hejdade profeten all trafik med ett högt rop:

"Så säger HERREN: Se för era själars skull till att ni på sabbatsdagen inte bär eller för in någon börda genom Jerusalems portar. För inte ut någon börda ur era hus på sabbatsdagen och gör inte heller något annat arbete, utan håll sabbatsdagen helig så som jag har befallt era fäder." (Jeremia 17:21-22).

Jag kan se framför mig en enorm trafikstockning, med långa rader av brölande mulor och åsnor, då Jeremia profeterade: "Detta är sabbaten - och enligt Guds ord är det inte tillåtet för er att bära någon börda. Ni kan inte bära något till eller från era hem utan att bryta mot lagen. Det är en helgad dag - och ni syndar!"

Kära vänner, likt alla gammaltestamentliga historier har också denna något att lära oss i dessa sista dagar. Jag tror verkligen att den innehåller ett livsförvandlande budskap åt oss, om vi har ögon till att se och öron till att höra det.

Detta är vad jag tror att Gud vill tala om för oss när det gäller hans heliga sabbat:

"Vet du inte, har du inte hört att HERREN är en evig Gud, som har skapat jordens ändar? Han blir inte trött och utmattas inte ...." (Jesaja 40:28).

Bibeln visar klart att Gud aldrig sover. Skriften säger att hans arm är aldrig för kort för att hjälpa oss, hans öron är aldrig tillslutna för våra rop. Så när Första Mosebok berättar att Gud "vilade", betyder det inte att han rätt och slätt satte sig ned och tog sig ledigt i tjugofyra timmar för att han var trött.

Som jag nämnde i början betyder "sabbat" att "göra uppehåll" eller "sluta". Jag tror att även om Herren hade hela sin skapelse fullständigt på plats efter sex dagar, så kunde han inte vila - ty hans verk var inte riktigt färdigt. Jo, visserligen kunde han betrakta sin storslagna skapelse - solen, planeterna, jorden med dess måne, stjärnorna, galaxerna så väl som den levande avbilden av honom själv, människan. Men ännu kunde Gud inte säga: "Det är gott." Varför inte?

Faktum är att Guds skapelse - hur perfekt den än såg ut - kunde vackla. Skälet till detta var att i centrum av alltsammans fanns människan - en varelse skapad till att leva i skuldlöshet och härlighet, men också med förmåga att synda efter sin fria vilja. Enkelt uttryckt: människan kunde dra förödelse över Guds verk.

Så Herren kunde inte vila förrän han hade tänkt ut en plan för att rädda sin skapelse ifall den skulle vackla. Han visste att om människan misslyckades, och syndade med sin fria vilja, skulle människan inte klara av att bära den tunga bördan av sin synd; han skulle helt enkelt bryta samman i desperation. Och så, i sitt fullkomliga förutvetande, skapade Gud en frälsningsplan - hörnstenen i hans skapelseverk.

Så här såg planen ut: Om den förste Adam misslyckades skulle Gud frambringa en andra Adam - sin egen son. Och han skulle skänka honom all sin egen makt över skapelsen. Gud kunde säga: "Ingenting kan fördärva min skapelse nu! När män och kvinnor tyngs ned av sina synder, behöver de inte bära bördan - ty jag vill ge dem en bärare av bördor!"

Sålunda föddes Jesus av fadern - för att bära varje börda som, på grund av synden, blivit lagd över mänskligheten. David såg verkligen Herren som bärare av bördor åt hela mänskligheten: "Kasta din börda på HERREN, han skall uppehålla dig. Aldrig skall han låta den rättfärdige vackla." (Psalm 55:23). Och David erkänner sitt eget behov av en bördobärare: "Min syndaskuld går mig över huvudet, den tynger mig som en tung börda." (Psalm 38:5)

Nej, Jesu ankomst till jorden var inte uttänkt i efterhand. Han föddes av fadern redan vid begynnelsen, som hörnstenen till allt skapat. Och vid denna tidpunkt tog Gud - likt en arkitekt som drog sista strecket på sitt projekt - en blick på sitt verk, och tog ett steg tillbaka. Äntligen var det fullbordat. Nu kunde han vila från sitt skapelseverk!

Detta är skälet till att Jesus ropade ut från korset: "Det är fullbordat!" Han sa: "Far, den återlösande plan du lade fram när du skapade människan är nu genomförd. Allt är nu fullbordat!"

Gud vilade i det ögonblick han fastställde nådens dag - det vill säga, Kristi dag - som den sjunde dagen i sitt skapelseverk. De sex föregående dagarna var verkligen arbetsdagar - och representerar hela historien fram till korset. Men i dag är trons dag. Och alltsedan tidpunkten för Kristi uppståndelse har vi levt i Guds vilodag - den heliga sabbaten!

När nu Guds ord talar om vila, är fysisk vila innefattad. Men Herrens heliga vila börjar i själen: "Alltså finns det en sabbatsvila kvar för Guds folk." (Hebr 4:9) Vad innebär denna vila? Jo, att lägga av alla syndabördor på Kristus!

Själv säger Jesus: "Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor så skall jag ge er vila." (Matteus 11:28) Vad han menar är: "I tro måste ni gå in i faderns sabbatsvila. Ni måste avhålla er från att längre bära era bördor till och från era hem, och istället lägga dem alla på mig. Jag är Herre över sabbaten. Och jag är den ende som kan bära era bördor!"

Jag frågar er - varför avböjer så många kristna Jesu erbjudande? Jag tror att om Jeremia hade levt idag, så skulle han bli mållös över alla kristna som fortsätter att bära på sina bördor av synd och kamp mot frestelser. Han skulle troligen utbrista:

"Varför bär ni på alla dessa bördor under en så härlig sabbat? Sa inte Jesus till er på samma sätt som jag sa till Israel: 'Bär ingen börda in i ditt hus'? Varför fortsätter ni med att bära runt dessa bördor? Ni skall inte bära någon börda på sabbaten - för det är en helig dag inför Herren!"

Poängen här är att sabbat betyder att vi skall sluta upp med våra egna gärningar vår kamp i mänsklig styrka - för att förtjäna Guds frälsning: "För inte ut någon börda ur era hus på sabbatsdagen och gör inte heller något annat arbete, utan håll sabbatsdagen helig så som jag har befallt era fäder." (Jeremia 17:22)

Här finns hemligheten till hur vi skall helga sabbaten. Vi skall lämna över alla våra bördor till Jesus, och lita på att hans Helige Ande ger oss styrka för livet. Det är riktigt - vi ärar sabbaten genom att lägga ned alla ansträngningar i egen kraft med att försöka komma ifrån synd och frestelse.

Detta är ett bud vi inte bara skall följa på söndagen - utan varje dag!

"Men om ni hör mig, säger HERREN, så att ni på sabbaten inte för in någon börda genom denna stads portar utan håller sabbaten helig och inte gör något annat arbete på den dagen,"

"Då skall kungar och furstar som kommer att sitta på Davids tron dra in genom denna stads portar på vagnar och hästar, med sina furstar, Juda män och Jerusalems invånare. Och denna stad skall då vara bebodd för alltid." (Jeremia 17:24-25)

Vi känner ju till att Kristus är av Davids säd. Och vi känner till att han sitter som kung på Davids tron. Men vilka är kungarna och furstarna som Jeremia beskriver här - Jerusalems invånare som rider på hästar och kör i vagnar?

Dessa människor är vi! Och här har vi blivit givna ett otroligt löfte: Genom att föra fram alla våra bördor till bördobäraren, får vi för alltid leva i frid. Hans avsikt för oss är att vi skall leva fria från allt slaveri!

Jesu befallning att lägga alla våra bördor på honom är faktiskt inte ett fritt val. Vi måste göra detta för att vi litar på honom. Bara när vi tillåter honom att bära våra bördor blir han verkligen kung och herre i våra liv:

"Men om ni inte hör mitt bud att hålla sabbaten helig och att inte bära någon börda in genom Jerusalems portar på sabbatsdagen, då skall jag tända en eld i dess portar och den elden skall förtära Jerusalems palats. Den elden kan inte släckas." (vers 27)

Vad profeten säger är: "Om ni inte lyder Guds befallning och slutar upp med att bära era bördor under hans sabbat, blir följden att de till slut förtär er! Ni kommer ägna all er tid åt att tala om er smärta, stress och sorg. Inuti er kommer en eld brinna, som inte kan slockna. Slutet blir att ni förstörs - till följd av att ni bar era egna bördor!"

Tråkigt nog beskriver detta situationen för många av dagens troende. En del kan knappt sova om natten, eftersom de aldrig upphör med att tänka på sina problem. Gång på gång går de igenom alla möjliga saker i sina tankar och funderar: "Vad var det jag gjorde fel? Och hur kan jag gottgöra detta?"

När de vaknar upp går deras tankar med en gång till bördorna. En kommer de på när de står i duschen .... en annan när de klär på sig .... ännu en vid frukostbordet. När de till slut går ut genom dörren är de så tyngda av bördor att de inte ens klarar av att le. De är lika nedlastade åsnor, som aldrig får ro, släpande sina bördor från plats till plats.

Många av dessa kristna har aldrig haft ens en timmes vila i Kristus. Vilket otroligt fattigt vittnesbörd! De talar om för världen att Kristus inte har någon kraft till att befria oss från våra bördor!

Du kan tala till dig själv: "Här, Herre - ta alla mina omsorger och bekymmer. Jag lägger dem alla på dig. Jag vill inte bära dem en enda dag till!"

Fast ändå är det inte fullt så enkelt som det kan låta. Att lägga ned dina bördor kräver drastisk handling. Det krävs en kraftfull beslutshandling - och en kirurgi av det slag som bara den Helige Ande kan utföra.

Vi ser hur detta illustreras i Nehemjas bok. Vid den tiden hade israeliterna trofast och flitigt byggt upp Jerusalems portar. Men när portarna väl var tillbaka på plats, struntade folket fullständigt i att följa sabbatsbudet. Varje vecka gick långa rader av nedlastade djur genom Jerusalems portar, på väg till och från marknaden med alla slags varor.

På samma sätt som Jeremia blev Nehemja förargad när han såg all denna aktivitet äga rum på sabbaten. Han skriver:

"Vid samma tid såg jag i Juda hur man trampade vinpressarna på sabbaten och förde hem säd som man lastade på åsnor, likaså vin, druvor och fikon och allt möjligt som kunde bäras och förde det till Jerusalem på sabbatsdagen. Jag varnade dem när de sålde dessa förnödenheter." (Nehemja 13:15).

Profeten varnade folket för att de inte lade ned alla sina bördor och ärade Guds sabbat. Men de ville inte lyssna. Så Nehemja skärpte sin uppmaning: "Då förebrådde jag de förnäma männen i Juda och sade till dem: 'Hur kan ni handla så illa och vanhelga sabbatsdagen?'" (vers 17). Han sa: "Jag skällde på dem, predikade för dem och varnade dem. Men ingenting hjälpte!"

Till slut fick Nehemja nog. Han visste att folket behövde andlig kirurgi. Så han tog till drastiska åtgärder:

"Så snart det började bli mörkt i Jerusalems portar före sabbaten, befallde jag att man skulle stänga dörrarna och att de inte skulle öppnas förrän efter sabbaten. Jag ställde några av mina tjänare på vakt vid portarna för att inga varor skulle kunna föras in på sabbatsdagen." (vers 19).

Nehemja satte vakter vid portarna. Men inte heller detta avskräckte folk från att bära bördor! Hela natten slog de läger utanför, medan de bar runt på sina bördor och väntade på att portarna skulle öppnas: "Då stannade köpmän och försäljare av alla slags varor utanför Jerusalem ...." (vers 20).

Käre vän, dina bördor kommer alltid slå läger utanför ditt sinne - och vänta på ett tillfälle att hoppa in igen. Kanske du lägger ned dem om natten. Men om morgonen är de där igen - samma gamla bekymmer och tankar - som väntar på att bli upplockade. Ingen predikan kan kasta ut dem, och ingen varning kan driva bort dem.

Så vad gjorde Nehemja för att få slut på allt bärande av bördor? Han säger: "Men jag varnade dem och sade till dem: 'Varför övernattar ni framför muren? Om ni gör så en gång till, skall jag låta min hand drabba er.' Från den stunden kom de inte mer på sabbaten." (vers 21).

När Nehemjas tålamod tog slut, tog han till maktspråk. Och detta, mina vänner, är precis vad vi ska göra, och hålla alla bördor utanför portarna till våra tankar! På samma sätt som profeten ska vi ropa ut från vår själ: "Så handlar inte Gud! Jag lever i sabbatsvilans tid - men min själ har allt annat än vila. Alla mina plågor och bekymmer kommer och går precis som de vill. Jag måste, till varje pris, ta herraväldet över dessa bördor!"

Likt Nehemja måste vi tala till våra omsorger och bekymmer - och vända oss direkt till dem, med Guds språk: "Ni kan inte slita mig ut längre - eftersom jag har en bärare av bördor! Jesus har lovat att lyfta av allt från mig. I hans dyrbara namn kastar jag, i detta ögonblick, ut er!

"Jag stänger mitt sinnes portar för er. Ni har inte längre tillgång. Och försöker ni komma tillbaka för att plåga mig, så binder jag ihop er och kastar ut er i det yttersta mörkret!"

Skriften säger: ".... kom de inte mer på sabbaten" (vers 21). Kära vänner, om vi förblir trofasta med att lägga ned våra bördor, så kommer de inte mer på sabbaten. Och det blir bevis nog för att vi verkligen lever fria från alla tunga bördor!

Därefter säger Nehemja att: ".... man skulle stänga dörrarna och att de inte skulle öppnas förrän efter sabbaten ...." (vers 19). Vad betyder denna sista mening - "efter sabbaten"? Den pekar på "himlen" - vårt slutliga hem! Du förstår, Guds vilodag kallar oss till att leva alla våra dagar fria från fruktan, ängslan och bekymmer - att vandra i Anden, utan några fler tunga bördor - ända tills Jesus kommer för att hämta hem oss!

Jag frågar dig - håller du vilodagen i ditt liv redan nu? Eller bryter du sabbaten? Käre helige, sanningen är den att, du har ingen rätt att bära en enda börda längre.

Be med mig nu: "Jesus, i tro skjuter jag bort alla dessa bekymmer och bördor från mitt sinne. Jag finner mig inte i dem längre. Här Herre - ta min ekonomiska börda, mitt bedrövade hjärta, min fysiska smärta, min frestelse. Allt detta är ditt. Detta är din vilodag - och jag vill hålla ditt bud!"