Den sista porten öppnas

Det här budskapet handlar om andliga fängelser – dem som Satan använder för att bura in oss i, och dem som vi själva håller oss instängda i. Guds Ord visar oss hur vi blir befriade ur dessa fängelser, med ett mäktigt exempel ur Petrus liv.

I Apostlagärningarna 12 blev Petrus fängslad av kung Herodes. Tusentals i Jerusalem blev frälsta genom Guds mäktiga gärningar, med återverkningar genom hela staden – och Herodes kände sig hotad. Varje gång som Gud verkar övernaturligt genom sitt folk blir naturligtvis fienden rasande. Satan hade redan eggat Herodes till att döda Jakob, en ledare i församlingen vid sidan av sina bröder Johannes och Petrus.

Nu riktade Herodes sin blick mot Petrus. ”Då han (Herodes) såg att detta behagade judarna väl, lät han gripa också Petrus, och det var under det osyrade brödets högtid” (Apostlagärningarna 12:3), vilket betyder påsken. Herodes skulle nå sitt syfte: Genom att avrätta den djärvaste av de troende vid påsk, församlingens heligaste högtid, skulle han skrämma kristna till tystnad. Många troende hade redan flytt staden efter Jakobs död, men detta hade bara spridit evangeliet ytterligare.

Herodes skickade grupper av soldater för att tillfångata och vakta honom – totalt 16 män, för att gripa en pastor! Från den tiden och framåt var Petrus under tung bevakning. ”Sedan han hade gripit honom satte han honom i fängelse … för att efter påsken ställa fram honom inför folket” (12:4). Innebörden av orden ”ställa fram honom” avslöjar att Herodes tänkte låta Petrus lida martyrdöden inför publik.

Berättelsen om Petrus avslöjar typerna av andliga fängelser som Satan använder för att låsa in Guds folk.

Ordet ”gripit” i detta avsnitt betyder inte bara ”huggit tag i”. Det ger uttryck för en kraft långt bortom vår egen. Petrus blev inte bara arresterad av en regeringsmakt. Han låstes in av en andlig kraft som manipulerade en mäktig man för demoniska ändamål.

Känner du till denna typ av andligt fängelse? Du är kanske i ett sådant nu. Du tänker, ”Herre, jag har bett tusen gånger, men ingenting förändras någonsin. Hur ska jag någonsin bli fri?” Eller du kanske ber för en älskad som är fast i ett slaveri eller missbruk. Kanske de är i ett emotionellt fängelse eller relationsfängelse, inlåsta genom sår, depression eller bitterhet.

Många människor i Colorado Springs, staden där jag är pastor, är inlåsta i just dessa typer av fängelser. Med en befolkning på nästan en halv miljon beräknas nästan 400,000 människor inte ha någon anknytning till aktiv tro i Kristus eller till kyrkan. För mig är detta både hjärtskärande och oacceptabelt. Ingen engagerad troende kan leva bekvämt medan en majoritet av dennes grannar lever i hopplöshet och förtvivlan.

Det vi läser härnäst förändrar allt. ”Så förvarades Petrus i fängelset och församlingen bad uthålligt till Gud för honom” (Apostlagärningarna 12:5, min betoning). Det där lilla kursiverade ordet – ”och” – förvandlar hela bilden. Det säger, ”Du tänker om denna situation på ett sätt. Men Gud har något helt annat på gång. Fienden är på denna scen, rytande som ett lejon – men Juda lejon är också i rörelse. Han är på väg att uppenbara sig och förändra allt.”

Jag älskar bilden av ”[församlingen] bad uthålligt” i denna vers. En liten skara av ödmjuka män och kvinnor höll ett bönemöte. Som många kristna hade de antagligen ingen makt eller inget inflytande i sin värld. Men inte ens de tjockaste fängelsemurarna hade någon chans mot deras böner. Med en viskning från en ängel skulle Guds fiender somna så djupt så de inte skulle höra när Petrus tassade ut genom den öppna cellporten – vilket var precis vad som hände.

”När nu Herodes tänkte dra honom inför rätta, låg Petrus natten före den dagen och sov mellan två soldater, bunden med två kedjor, och utanför dörren var väktare utsatta som bevakade fängelset. Och se, då stod en Herrens ängel där” (12:6-7). När Petrus såg sig omkring, såg han att hans kedjor hade fallit av men att vakterna inte såg det. ”Han förstod inte att det som skedde genom ängeln var verkligt utan trodde att han såg en syn” (12:9). Det som hände därefter är själva kärnpunkten i mitt budskap: ”Och sedan de hade gått genom första och andra vakten, kom de till järnporten som ledde ut till staden. Den öppnade sig för dem av sig själv, och när de kom ut gick de en gata fram och i det samma försvann ängeln ifrån honom” (12:10).

Petrus passerade genom tre portar, den tredje en järnport. När vi rör oss mot frihet, ställer Satan ofta ännu svårare bommar och spärrar i vår väg som kan uppfattas som ogenomträngliga. Men inget är för svårt för Herren. Tänk på alla de fängelseportar som denna ängel hade öppnat för Petrus för att befria honom. Han hade fört honom förbi alla vakterna, genom varje korridor och ut genom fängelseporten. Sedan, så snart den massiva porten till staden öppnades, gick ängeln iväg från Petrus, som om ängeln sa, ”Nu går du på egen hand. Herren har befriat dig. Vandra i tro resten av vägen.”

Många kristna kommer aldrig så långt som Petrus gjorde här. Så snart de väl blivit räddade ur sin cell blir de skrämda av alla de andra tillbommade dörrarna de ser framför sig. De blir modfällda och säger, ”Jag är trött på allt detta. Så snart jag kommer igenom en dörr är där en annan i dess plats. Tar aldrig min kamp slut?” De frestas att ge upp igen.

Ser du detta hända med dina älskade som är bundna? Gud tar bort alla kedjorna från deras liv, men de verkar inte kunna komma igenom den första stängda dörren de möter. De blir övertygade om att ”jag kommer inte att klara det.” Här är nyckeln: Varje dörr, en efter en, som Petrus kom till, öppnades övernaturligt för honom av ängeln. Petrus jobb var att fortsätta i tro.

Så snart apostlen hade blivit fri gick han till bönehuset för att redogöra för miraklet för dem som hade varit i bön för honom. När Petrus knackade på var gruppen fortfarande i innerlig bön där inne. De hade ingen aning om hur effektiv deras böner för deras broder hade varit. Sannerligen, Skriften säger att deras böner var ”enträgna” – vilket betyder att de höll fast vid det, de gav inte upp, de höll fast vid Gud och släppte inte taget. Det är denna typ av bön Kristus kallar sin kyrka till. Den är uthållig och passionerad i sin längtan efter att se en älskad, en vän eller till och med stad befriad.

Men en intressant sak hände när dessa troende fick höra att deras böner hade besvarats: De trodde inte på det. En tjänsteflicka talade om för dem att Petrus var vid porten: ”Och då hon kände igen Petrus röst, öppnade hon i glädjen inte upp porten, utan sprang in och berättade att Petrus stod utanför porten. Då sade de till henne: Du är från dina sinnen. Men hon bedyrade att det var så. Då sade de: Det är hans ängel.” (12:14-15). Av allt att döma trodde de att Herodes redan hade dödat honom.

Detta var den sista porten Petrus måste komma igenom.

Gud är i befrielsebranschen. Han gör det omöjliga med ett enda ord. Och när han befriar sitt folk är de sannerligen fria. Men kanske du lagt märke till något i ditt eget liv som sker när du kämpar med ett problem. Det är att Gud öppnar de första portarna för dig – och han lämnar den sista till dig att öppna genom tro. Han öppnade övernaturligt portar för Petrus, men denna sista krävde nu tron och handlandet av människan. Gud gör den största delen men vill alltid att vi är delaktiga.

Varför gör Gud det här? Han vet att även med våra mest intensiva böner kan vi fortfarande ha en liten vrå av otro i våra hjärtan. Ja, Gud är suverän i sin makt. Men han vill att hans brud är involverad i hans försoningsgärningar. Varje äkta drag av Gud genom hela historien har krävt att män och kvinnor stått upp och sagt, ”Jag vill att man kan räkna med mig. Jag kanske är svag eller blyg, men Gud ärar dem som handlar i tro.” Om bara en liten procent i Kristi kropp hade detta enkla engagemang, sa John Wesley, ”skulle staden komma för att se oss brinna.”

Ja, allt börjar med bön. Intensiv, verksam bön rör Gud till att öppna järnportar och sätta fångar fria. Berättelsen om Petrus klargör detta. Men denna scen visar också att om vi inte handlar i tro för att öppna den där sista porten kommer några fångar att förbli stående utanför. Så här är den sista delen av intensiv bön: trofast handlande. Bön slutar inte när mötet är över; det leder till troshandlingar.

Varje gång du pratar med någon om Jesus har Gud kanske fört den personen genom många portar. Någonstans kanske en troende älskad har bett för honom. Du inser inte det, men Gud har gett dig makten att öppna den sista porten för den personen.

Jag är en pastor, och mina timmar är fyllda med arbetet i min kallelse. Men på senare tid har mitt hjärta väckts till att göra evangelistens arbete. Jag bad nyligen Gud att öppna dörrar för fem människor under den kommande veckan så att jag kunde vittna för dem om Jesus. Just den dagen satt jag med min familj i en restaurang när en äldre man gick förbi och la sin hand på vars och ens av våra axlar när han passerade. Det var en öm gest, och jag vände mig om och började tala med honom.

Mannens namn var Skip och han var 85 år gammal. Han berättade för oss att hans fru just hade blivit rörelsehindrad på grund av en stroke. ”Vi har varit gifta alla dessa år, och nu är hon hemma och ligger till sängs”, sa Skip. ”Jag är överhopad med arbetet att ta hand om henne. Jag kom bara ut för att få en liten paus.” När jag frågade om vi kunde be för honom fylldes Skips ögon med tårar. Han hade väntat på att få höra någon tala om för honom att Gud har omsorg.

Senare den veckan delade jag Jesu kärlek med en hemlös tonåring. Inom några dagar hade jag haft meningsfulla, mäktiga möten med andra. Bön öppnar inte bara dörrar mäktigt; den öppnar våra ögon för behoven alldeles vid vår tröskel – och för Guds längtan att möta de behoven.

Petrus bedjande vänner trodde att det de bad för var omöjligt.

Trots att dessa människor var trogna i bön var de inte öppna för vad Gud kunde göra. ”Men Petrus fortsatte att klappa och när de så öppnade fick de se honom och häpnade” (12:16). När de till slut öppnade porten ”häpnade” dessa bedjande heliga. Den stunden av vördnad över Guds underbara räddning hade inte skett om de inte hade handlat enligt deras övertygelse.

I vart och ett av våra samhällen knackar människor på vår dörr. Människor är reda att se en trofast kyrka handla enligt dess övertygelse att Gud längtar efter att befria människor ur varje fängelse. De vill veta att det finns hopp för deras förtvivlan. Herren är redo att börja verka som ett resultat av våra böner; nu är det nödvändigt för honom att vi rör oss framåt i tro för att se hans makt förvandla deras liv.

Gör Guds verk i ditt liv världen runtomkring dig häpen? Jag manar dig: Fortsätt bedja enträget – för dem du älskar och för var och en som du möter. Gud kanske redan har börjat verka i deras liv, även om du inte inser det. Så när du hör en knackning på din dörr, var trofast och öppna den. Jesus är redo att förundra oss alla med sin kärlek som räddar, befriar och förvandlar. Amen!