"Överlåtelse." Vad säger det ordet dig? I litterära termer betyder överlåtelse att ge upp något till någon annan. Det betyder också att avstå från något man har beviljats. Det här kan inkludera dina ägodelar, makt, mål och till och med ditt liv.
Dagens kristna hör mycket talas om det överlåtna livet. Men vad betyder det egentligen? Det överlåtna livet handlar om att ge tillbaka till Jesus det liv Han har beviljat dig. Det är att överlämna kontroll, rättigheter, makt, ledning samt allting du gör och säger. Det är att totalt överlåta ditt liv i Hans händer för att Han ska kunna göra med dig vad Han vill.
Jesus själv levde ett överlåtet liv. "Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra min vilja utan hans vilja som har sänt mig." (Joh 6:38) "Jag söker inte min egen ära ..." (Joh 8:50) Kristus gjorde aldrig något på egen hand. Han tog inget steg eller uttalade något ord utan att ha blivit instruerad av Fadern. "... jag ... gör (inte) ... något av mig själv utan talar vad Fadern har lärt mig ... eftersom jag alltid gör det som behagar honom." (Joh 8:28-29)
Jesu fulla överlåtelse till Fadern är ett exempel på hur vi alla borde leva. Du kanske säger: "Jesus var Gud i köttslig gestalt. Hans liv var överlåtet innan Han ens kom till jorden." Men det överlåtna livet tvingas inte på någon, inte ens på Jesus.
Jesus talade dessa ord som en människa av kött och blod. När allt kommer omkring så kom han till jorden för att leva inte som Gud utan som en mänsklig varelse. Han upplevde livet på det sätt som vi gör, och liksom vi hade han en egen vilja. Han valde att fullt ut överlåta den viljan till Fadern: "Fadern älskar mig eftersom jag ger mitt liv för att sedan ta det tillbaka. Ingen tar det ifrån mig, utan jag ger det av fri vilja. Jag har makt att ge det, och jag har makt att ta det tillbaka." (Joh 10:17-18)
Jesus sade till oss: "Missta er inte. Att jag överlämnar mig själv ligger helt i min makt. Jag väljer att lägga ner mitt liv, och jag gör det inte för att någon människa säger till mig att göra det. Ingen tar mitt liv ifrån mig. Min Fader gav mig rätten och privilegiet att lägga ner mitt liv. Han gav mig också valet att avstå och undkomma korset, men jag valde att göra det, i kärlek och i full överlåtelse till honom."
Vår himmelske Fader har givit oss alla samma rättighet: privilegiet att välja ett liv i överlåtelse. Ingen är tvingad att överlämna sitt liv till Gud. Vår Gud gör inte så att vi måste offra vår vilja och ge tillbaka vårt liv till honom. Han erbjuder oss frikostigt ett Förlovat Land, fullt av mjölk, honung och frukt. Men vi kan välja att inte beträda fullhetens plats.
Sanningen är att vi kan ha så mycket av Kristus som vi vill. Vi kan gå så djupt i honom som vi väljer att göra, och leva fullt ut genom hans Ord och ledning. Aposteln Paulus visste detta, och han valde att följa Jesu exempel på ett liv i full överlåtelse.
Paulus hade varit en Kristushatare, en självrättfärdig förföljare av kristna. Han sade att han bokstavligen andades hat mot Kristi efterföljare. Han var också en man med stor egenvilja och ambition. Paulus var välutbildad, han hade blivit tränad av de bästa lärarna av sin tid. Och han var en farisé, bland de mest nitiska av alla judiska religiösa ledarna.
Från allra första början var Paulus på väg upp, med framgång i sikte. Han var accepterad av den tidens religiösa ledarskap. Han hade ett tydligt uppdrag, med rekommendationer från sina överordnade. Han hade verkligen hela sitt liv utstakat, han visste precis vart han var på väg. Paulus var säker på att han var i Guds vilja.
Ändå tog Herren denne självbekräftande, självbestämmande, självledda man och gjorde honom till ett lysande exempel på ett överlåtet liv. Paulus blev en av de mest Gudsberoende, Gudsfyllda, Gudsledda människorna i hela historien. Faktum är att Paulus förkunnade om sitt liv som en förebild för alla som önskar leva fullt överlåtna till Kristus: "Men jag mötte barmhärtighet, för att Kristus Jesus skulle visa hela sitt tålamod främst mot mig och låta mig bli en förebild för dem som skulle komma till tro på honom och vinna evigt liv." (1Tim 1:16)
Aposteln sade: "Om du vill veta vad som krävs för att leva ett överlåtet liv, ta en titt på mitt. Har ditt hjärta bestämt sig för att gå djupare med Jesus? Det här är vad du kan förvänta dig att få utstå." Paulus visste att många inte skulle vara villiga att följa hans mönster, men hans liv är en mall för alla som väljer det helöverlåtna livet.
Gud startar processen med att knuffa av oss från våra höga hästar. Det var det som bokstavligen hände med Paulus. Han vandrade på sin självsäkra väg i riktning mot Damaskus när han bländades av ett ljussken från himlen. Paulus slogs till marken och skakade. Sedan hördes en röst från himlen som sade: "Saul, Saul, varför förföljer du mig?" (Apg 9:4)
Orden förde Paulus tillbaka till en händelse några månader tidigare. Plötsligt förstod denne rättskaffens farisé varför hans samvete var i uppror. Paulus hade utstått långa nätter av kaos, plågad av oro och förvirring, eftersom han hade sett något som skakade honom på djupet.
Paulus hade stått bredvid när aposteln Stefanus blev stenad. Jag tror att Paulus kom ihåg uttrycket i Stefanus ansikte när han mötte döden. Han hade ett himmelskt ansiktsuttryck. En helig närvaro var runt honom, och hans ord innehöll sådan kraft. De var genomträngande och övertygande. Det var tydligt att denne ödmjuke man inte brydde sig om något godkännande från världen. Han blev inte imponerad av några religiösa dignitärer, och han var inte rädd för att dö.
Allt detta avslöjade tomheten i Paulus liv. Denne farisé, som var den mest hängivne av alla, insåg att Stefanus ägde något som han själv inte gjorde. Paulus hade ställts ansikte mot ansikte med en fullt ut gudsöverlåten man och det gjorde honom eländig till mods. Han tänkte antagligen: "Jag tränade i åratal genom att läsa Skrifterna, ändå talar denne olärde man Guds ord med auktoritet. Jag har haft en hunger efter Gud i hela mitt liv, men Stefanus innehar kraften från himlen, även när han är döende. Det är tydligt att han känner Gud, likt ingen annan jag har träffat förut. Ändå har jag hela den här tiden hållit på och fängslat sådana som han."
Paulus visste att någonting saknades i hans liv. Han hade kunskap om Gud, men ingen direkt uppenbarelse, som Stefanus. Nu när han låg på sina knän och skakade, hörde han dessa ord från himlen: "Jag är Jesus, den som du förföljer." (Apg 9:5) Det var en övernaturlig uppenbarelse, och orden vände upp och ner på Paulus värld. I det ögonblicket tror jag att han måste ha stannat kvar gråtande med ansiktet mot marken i flera timmar, som om han ville säga:
"Jag har totalt misslyckats. Jag har spenderat alla dessa år med att studera och göra goda gärningar, men hela tiden var jag på fel väg. Jesus är Messias. Han kom och jag missade att lära känna honom. Alla dessa ställen i Jesaja får betydelse nu. De handlade om Jesus. Nu inser jag vad det var som Stefanus ägde. Han hade en intim kunskap om Kristus,"
Skriften säger: "Jag (Paulus) frågade: Vad skall jag göra, Herre?" (Apg 10:22) Paulus omvändelse var ett dramatiskt verk av den Helige Ande. Och vilken osannolik omvändelse det var. Han var en förföljare av Guds folk. Hans vittnesbörd borde bli ett mäktigt, obestridligt bevis på evangeliet om Jesus Kristus. Säkert skulle Gud använda honom på ett otroligt sätt. Herren sade till honom: "Stå upp och gå in i staden, så skall du få veta vad du måste göra." (Apg 9:6)
Försök att föreställa dig Paulus nu. Den här högutbildade fariséen var nu stum och blind. Han var tvungen att bli ledd av sina vänner in i staden. Allting i hans liv verkade ha rasat samman. Men i verkligheten blev Paulus ledd av den Helige Ande in i det överlåtna livet. När han frågade, "Herre, vad vill du att jag ska göra?", ropade hans hjärta, "Jesus, hur kan jag tjäna dig? Hur kan jag känna dig och behaga dig? Inget annat betyder något. Allt som jag har gjort i mitt kött är dynga. Du är allt för mig nu."
Paulus tillbringade de nästföljande tre dagarna med att fasta och be. Men inte ett ord kom ifrån himlen. Han hade undervisat och predikat för andra, men ingen av hans lärdomar kunde hjälpa honom nu. Han var totalt hjälplös. Han måste ha bett: "Åh Gud, du har givit mig en sådan längtan efter att lära känna dig. Snälla, visa mig vad jag skall göra. Jag är så blind och förvirrad, jag fattar ingenting."
Jag säger till varje hängiven Jesu efterföljare: Lägg märke till den här scenen. Här är mönstret för ett överlåtet liv. När du bestämmer dig för att gå djupare med Kristus, kommer Gud att föra en Stefanus i din väg. Han kommer att konfrontera dig med någon vars ansikte strålar av Jesus. Den här personen är inte intresserad av det som världen kan ge. Han bryr sig inte om applåder från människor. Det enda som betyder något för honom är att behaga Gud, och hans liv kommer att avslöja och djupt överbevisa dig om din själbelåtenhet och kompromiss.
Liksom Paulus kommer du plötsligt att känna dig som om du har blivit bankrutt. Du kommer att inse att hur många gudfruktiga gärningar du än har ägnat dig åt så har du missat Jesus. Och till slut befinner du dig i en återvändsgränd: förstummad, utan någon riktning, och utan att få några av dina tidigare uppenbarelser att stämma. Men det kommer helt att vara Guds verk. Han kommer att föra dig till den här platsen av total hjälplöshet.
"Han är ett redskap som jag utvalt för att bära fram mitt namn inför hedningar och kungar och inför Israels barn. Och jag ska själv visa honom, hur mycket han måste lida för mitt namns skull." (Apg 9:15-16) Petrus blev lovad ett fruktbärande arbete, men han skulle få utstå stort lidande för att fullborda det.
Lidande är ett vidsträckt begrepp, det inkluderar många olika sorters smärta: fysisk plåga, mental ångest, känslomässig nöd, och andlig smärta. Paulus upplevde varenda en av dessa. Han hade en tagg i köttet och led skeppsbrott. Han blev stenad, slagen och rånad. Han mötte förkastelse, hån och elakt skvaller. Han utstod förföljelse av alla slag, och ibland kände han sig vilsen, förvirrad, utan att kunna höra från Gud.
Det här mönstret av lidande i Paulus liv kommer inte alla som söker det överlåtna livet att erfara. Men på ett eller annat sätt kommer varje hängiven troende att möta smärta. Och det finns en mening med allt detta. Du förstår, lidande är ett område i livet som vi inte har kontroll över. Det är det området där vi lär oss att överlåta oss till Guds vilja.
Jag kallar sådant lidande för överlåtelsens skola. Det är en träningsplats där vi, liksom Paulus, faller på våra ansikten, och ropar: "Herre, jag klarar inte av detta " Han svarar: "Bra. Jag klarar av det. Överlåt allt till mig, din kropp, själ, ditt sinne, hjärta, allting. Lita på mig fullt ut."
Om du börjar vandra på den helöverlåtna vägen kommer du att lida mer än en genomsnittlig, självbelåten kristen. Om en troende som lever i kompromiss lider kommer det bara att vara till hans fördel. Herren kanske använder sig av smärta för att avvänja honom från någon speciell synd. Och ingen annan kommer att dra fördel av hans lärdom. Men om du längtar efter ett överlåtet liv kommer ditt lidande till slut att bli till stor tröst för andra. Paulus säger:
"Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, barmhärtighetens Fader och all trösts Gud, han som tröstar oss i all vår nöd, så att vi kan trösta dem som är i nöd med den tröst vi själva får av Gud. Ty såsom Kristuslidanden flödar över oss, så överflödar genom Kristus också den tröst vi får. Om vi lider nöd, sker det för att ni skall få tröst och frälsning. Om vi blir tröstade, skall också det uppmuntra er och ge er kraft att uthålligt bära samma lidanden som vi." (2 Kor 1:3-6)
Paulus talar här om lidande som tillåts av Kristus. Vår Herre tillåter sådan smärta i våra liv, för att vi ska vittna för andra om hans trofasthet. Han vill bevisa att han är "all trösts Gud." (3:3) Vårt lidande är inte bara till för att föra oss till full överlåtelse till hans vilja, utan också för att "ni (andra) skall få tröst och frälsning." (3.6) Enkelt uttryckt, våra största gärningar när det gäller att trösta andra kommer från våra största lidanden.
Paulus hade ingen annan ambition, ingen annan drivande kraft i sitt liv än denna: "... att jag skall vinna Kristus." (Fil 3.8)
Jag känner en gudfruktig ung predikant som är vän med många andra unga pastorer i vårt land. Jag frågade honom vad han tror är nummer ett på listan av problem bland hans jämlikar. Han sade: "Pressen att bli framgångsrik." Hans svar överraskade mig. Jag visste att jakten på framgång är vanlig i ett sekulariserat samhälle. Är det även en farsot i församlingen? Han förklarade: "Unga pastorer tror att de måste dra stora folkskaror till sina församlingar på en gång. De känner sig starkt pressade att se tillväxt över en natt."
Det här är också ett problem för äldre pastorer. De har knogat på i åratal och hoppats se sina församlingar växa. När sedan en ung pastors församling börjar växa kraftigt, känner de äldre männen sig pressade att göra likadant. De rusar iväg på konferenser om församlingstillväxt, för att hitta olika metoder för att få medlemsantalet att öka.
Jag kan inte säga hur många brev jag har tagit emot, som typiskt säger följande: "Vår pastor har just kommit tillbaka från en konferens, helt uppjagad över en "ny formel för framgång." Han sade att våra gudstjänster måste bli mer vänligt inställda till syndare. Så han ändrade fullständigt på lovsången och sina predikningar. Det är en helt annan plats nu. För några månader sedan rörde sig den Helige Ande mäktigt här, men nu lämnar folk församlingen eftersom Anden är borta."
En pastor blev förskräckt över ett råd från en expert på församlingstillväxt. Det sades till honom: "Din församling kan inte växa om allt du erbjuder är Jesus." Den här "experten" missade Kristus! Svaret på alla frågor som rör församlingen är lätt tillgängligt, men den här mannen gick miste om det. Hur? Han kringgick den enda ambition som Paulus säger är nödvändig: att vinna Kristus.
Med vår tids mått av framgång var Paulus totalt misslyckad. Han konstruerade inga byggnader. Han hade ingen organisation, och metoderna han använde föraktades av andra ledare. Faktum är att budskapet som Paulus predikade förnärmade ett stort antal av hans åhörare. Vid några tillfällen blev han till och med stenad för att han predikade det. Hans ämne? Korset.
Unga pastorer har sagt: "Broder Dave, du har framgång. Du har ett världsomfattande arbete. Du är pastor i en megaförsamling. Du har till och med skrivit en bästsäljare. Ditt rykte är fastställt för alltid. Nå, hur är det med mig? Varför kan inte jag gå samma väg?"
Vid några tillfällen har jag frestats att svara: "Men jag har betalat ett pris. Du känner inte till vilka svårigheter jag har fått utstå under resans gång." Nej, det är inte rätt svar. Faktum är att jag känner män som är mycket mer gudfruktiga än jag, som har lidit långt mer än vad jag kan föreställa mig. De har varit trofasta och hängivna, och har utstått fruktansvärda lidanden, en del ända till döden. Ändå är dessa mäns namn inte kända för världen.
Det är inte alls vad det handlar om. När vi står inför Gud på Domens dag kommer vi inte att bli dömda efter vår tjänst, våra bedrifter, eller antalet omvända. Det kommer bara att finnas ett mått på framgång den dagen: var våra hjärtan fullt överlåtna till Gud? Lade vi åt sidan vår egen vilja och dagordning, och tog upp hans? Föll vi för grupptrycket och följde massan, eller sökte vi endast honom för ledning? Sprang vi från seminarium till seminarium och sökte efter meningen med livet, eller fann vi vår fullhet i honom?
Jag har varit kallad att predika Guds Ord ända sedan jag var åtta år, och jag kan ärligt säga att under hela mitt liv har min största glädje varit i att höra från Herren. Jag vet att när jag står inför människor för att predika, talar jag ett budskap som Gud har gett mig. Och det budskapet måste verka på mitt eget hjärta innan jag vågar predika det för andra. Jag gläds över att vänta på Herren, för att höra: "Det här är vägen, gå på den."
Nu, när jag har fyllt sjuttio, har jag bara en enda ambition: att lära mig mer och mer att bara säga de saker som Fadern ger mig. Ingenting av det jag säger eller gör i mig själv är värt något. Jag vill kunna hävda: "Jag vet att min Fader är med mig, därför att jag endast gör hans vilja."
Många kristna lever i ständig otillfredsställelse. De blir aldrig nöjda med vad de har. De blickar ständigt mot framtiden och tänker: "Om jag bara kan göra det, eller ha det, kommer jag att bli lycklig." Men uppfyllelsen kommer aldrig.
Tillfredställelse var en stor prövning i Paulus liv. När allt kommer omkring, sade Gud att Han skulle använda honom mäktigt: "Han är ett redskap som jag utvalt för att bära fram mitt namn inför hedningar och kungar och inför Israels barn." (Apg 9:15) När Paulus först fick det här uppdraget "började (han) genast predika i synagogorna att Jesus är Guds Son". (9:20) Aposteln blev mer och mer frimodig efter varje predikan: "Saulus fick allt större kraft och gjorde judarna som bodde i Damaskus svarslösa, när han bevisade att Jesus är Messias." (9:22)
Vad hände sedan? "Efter någon tid beslöt judarna att röja honom ur vägen." (9:23) Så mycket fick Paulus för sin kallelse att predika för Israels barn. De inte bara förkastade hans budskap, de planerade till och med hans död. Vilken katastrofal början på en tjänst som Gud sade skulle bli mäktig.
Paulus bestämde sig då för att bege sig till Jerusalem för att träffa de lärjungar till Jesus som fanns kvar. "Men alla var rädda för honom, eftersom de inte trodde att han var lärjunge." (9:26) Nu upplevde Paulus en ännu värre förkastelse. Hans egna bröder i Herren vände honom ryggen.
Slutligen resonerade Paulus: "Jag kan åtminstone nå hedningarna." Men när en framstående hedning vid namn Cornelius sökte efter en predikant som kunde dela evangeliet med honom, frågade han inte efter Paulus, utan vände sig istället till Petrus. Utan tvekan fick Paulus höra de fantastiska rapporterna från Cornelius hus: "Den Helige Ande har fallit över hedningarna. Herren har uppenbarat Kristus för dem!"
Efteråt var Paulus tvungen att sitta med vid konferensen i Jerusalem där Petrus deklarerade: "Bröder, ni vet att Gud för länge sedan, bestämde att hedningarna genom min mun skulle få höra evangeliets ord och komma till tro." (15:7) Uppenbarligen hade Gud bestämt att väckelsen bland hedningarna skulle komma genom någon annan. Så vitt Paulus visste skulle han få vara vid sidan om och se allt hända.
Vilka tankar tror du gick runt i Paulus huvud när han upplevde detta? Sanningen är, att genom allting - besvikelsen, smärtan, dödshoten – lärde Gud sin tjänare något avgörande: Paulus lärde sig att vara tillfreds ett steg i taget.
Senare, när Paulus predikade i Antiokia, blev hans budskap ifrågasatt av de judiska ledarna. Så Paulus deklarerade: "... då vänder vi oss till hedningarna." (Apg 13:46) Paulus predikade för icke-judarna där, och stora skaror blev omvända; "När hedningarna hörde detta, blev de glada och prisade Herrens ord, och de kom till tro, så många som var bestämda till evigt liv. Och Herrens ord spreds över hela området." (13:48-49) Men innan Paulus kunde njuta av segern, "hetsade judarna upp de ansedda kvinnor som fruktade Gud och de främsta männen i staden, och de satte igång en förföljelse mot Paulus och Barnabas och drev bort dem från sitt område." (13:50)
Därefter vände Paulus blicken mot Ikonium. När han predikade där hände ännu en gång att "många, både judar och greker kom till tro." (14:1) Väckelsen föll över staden. Men "... hedningarna och judarna med sina ledare gjorde upp en plan att misshandla och stena dem ..." (14:5)
Kan du föreställa dig Paulus förvirring och modfälldhet? Vart han än vände sig tycktes hans kallelse bli omintetgjord. Gud hade lovat honom en evangelietjänst som skulle bära frukt, men varje gång han predikade blev han fördömd, förkastad, överfallen och stenad. Hur svarade han på detta? "Jag säger inte att jag har saknat något, för jag har lärt mig att vara nöjd med det jag har." (Fil 4:11)
Paulus ifrågasatte eller klagade inte. Han krävde inte att få veta när han skulle få predika för kungar och härskare. Han sade med andra ord. "Jag kanske inte ser nu vad Herren har lovat mig, Men jag går vidare i tro eftersom jag är nöjd med att ha Jesus. På grund av Honom kan jag leva ett fullvärdigt liv varje dag."
Paulus hade inte bråttom med att se allting gå i uppfyllelse i sitt liv. Han visste att han hade ett orubbligt löfte ifrån Gud, och han klamrade sig fast vi det. För närvarande var han nöjd med att tjäna var helst han var: att vittna för en fängelsevakt, en sjöman, för några kvinnor vid en flodstrand. Denne man hade ett världsvitt uppdrag, men ändå var han trogen i att vittna för en och en.
Paulus var inte heller avundsjuk på yngre män som tycktes gå förbi honom. Medan de reste jorden runt och vann judar och hedningar för Kristus, satt Paulus i fängelse. Han var tvungen att lyssna till rapporter om stora folksamlingar som blev omvända, genom män som han hade stridit med över evangeliet om nåd. Ändå avundades inte Paulus dessa män. Han visste att en Kristusöverlåten människa vet hur man lever både i enkelhet och i överflöd. "Gudsfruktan i förening med ett förnöjt sinne är verkligen en stor vinning ... Har vi mat och kläder ska vi vara nöjda med det." (1 Tim 6:6,8)
Världen idag kanske skulle säga till Paulus: "Du har kommit till slutet av ditt liv nu. Men du har inga pengar sparade, inga investeringar. Allt du har är ett ombyte kläder." Jag vet hur Paulus skulle svara: "Åh, men jag har vunnit Kristus. Jag har sannerligen det verkliga livet."
"Men Djävulen trakasserar dig alltid, Paulus. Du lever i ständig smärta. Faktum är att du lider mer än någon annan jag känner. Hur kunde det bli så?"
"Jag gläder mig åt mina lidanden. Det är när jag är svag som jag faktiskt är starkast. Jag mäter inte min styrka med världens måttstock utan med Herrens."
"Men hur är det med din rival, Apollos? Han har fångat folkmassornas öron. Men du arbetar bara med små grupper, eller bara en person. Apollos är en uttrycksfull talare, men dina tal är föraktliga, Paulus."
"Inget av det bekymrar mig. Jag söker ingen ära i det här livet. Jag har en uppenbarelse om den härlighet som väntar mig."
"Men Guds löfte till dig då? Han sade att du skulle vittna för kungar. Den enda gången du gjorde det hade du bojor på dig. Du var tvungen att predika medan du var fånge. Var är uppfyllelsen av Guds löfte i ditt liv?"
"Min Herre höll sitt löfte till mig. Det blev inte på det sättet som jag förväntade mig, men på Hans sätt. Trots mina bojor predikade jag Kristus i sin fullhet. Och gissa om dessa härskare blev överbevisade! När jag hade slutat predika, darrade de. Gud gav mig favör på sitt sätt."
"Paulus, du har blivit en idiot. Varenda människa i Asien har vänt sig emot dig. Ju mer du älskar andra, desto mindre är du älskad själv. Du har hela den här tiden slitit med att bygga upp Guds församling, och till och med utfört tjänaruppgifter. Men det är ingen som uppskattar vad du gör. Även pastorerna som du vägledde hånar dig nu. Några har till och med bannlyst dig från sina predikstolar. Varför fortsätter du på det här sättet? Du har inte haft någon som helst framgång."
"Jag har redan lämnat den här världen, med all dess smicker och ärelystnad. Jag behöver inte beröm från andra människor. Ni förstår, jag upprycktes till paradiset. Jag hörde ord som ingen människa kan uttala eller får uttala. Så du kan behålla den här världen med all dess konkurrens och strävan. Jag har bestämt mig för att inte veta av något annat än Kristus och honom som korsfäst.
Du ska veta att jag är den som vinner. Jag har funnit det stora prisets pärla. Jesus gav mig makten att lägga ner allting och att själv ta upp det igen. Så jag lade ner allt, och nu väntar mig en krona. Jag har bara ett mål här i livet: att få se min Jesus, ansikte mot ansikte. Alla lidanden i den här tiden kan inte jämföras med den glädje som väntar mig."
Låt våra hjärtan bli som Paulus, när vi söker efter det överlåtna livet.