Det dyrbara blodet och den mäktiga handen

Det är påsknatten. Judarna har låst in sig i sina hus, för Gud har varnat att döden skall komma över Egypten denna natt! Blodet av ett felfritt lamm har blivit strukit på dörrkarmarna till varje hem, precis som Gud befallt. "Men blodet skall vara ett tecken på husen där ni bor. När jag ser blodet skall jag gå förbi, och det förödande slaget skall inte träffa er när jag slår Egypten" (2 Mos 12:13). Ytterligare hade de blivit lovade, "skall Han...inte låta förgöraren gå in i era hus för att döda er" (2 Mos 12:23).

Föreställ dig två grannhushåll. I det ena, samlas man runt påskalammet, med det osyrade brödet och de bittra örterna. Alla är rädda, och är vita i ansiktena. Far och mor ser på varandra, och sedan på den äldste sonen. Fadern tar honom i sina kärleksfulla armar och ropar, "Be, alla, be! Kanske har vi bedrövat Gud på något sätt...dödsängeln kanske inte kommer att gå förbi...be!" I timmar kurar de i rädsla, de gläder sig inte över lammet, de fruktar för dödsskuggan. En överväldigande känsla av osäkerhet genomsyrar hemmet.)

I det andra huset festar man på lammet, förväntansfulla över att få lämna Egypten. Här finns en tydlig känsla av trygghet. Fadern ser in i de frågande ögonen på sin äldste son och säger, "Trygga! Vi är alla trygga! Kommer du ihåg blodet? Sa inte Gud att han inte skulle tillåta förgöraren att komma in i huset? Känn frid allt är väl vi är trygga under lammets blod."

Vilket hus tror du var säkrast den natten? Vilken familj var tryggast? Svaret är, båda var säkra! De var lika trygga därför att båda var under blodet.

Guds förlossning kom inte genom känslor av skräck eller genom någon nedärvd fromhet hos judarna. Det de skulle göra var att stryka lammets blod på sina bostäder, och tro på Guds löften att det hade kraft att rädda dem. De hade ännu inte kommit till Röda havet, när Gud uppmanade Mose och hela Israel. "Kom ihåg denna dag, dagen då ni drog ut ur Egypten, ut ur slavlägret, ty med sin starka hand förde Herren er ut därifrån" (2 Mos 13:3).

Israels befrielse från Egypten är en klar bild på vår befrielse från synden och dess slaveri. De flesta av oss vet det. Skriften slår fast: "Allt det som hände dem är exempel, och det skrevs ner för att vägleda oss som har tidsåldrarnas slut inpå oss" (1 Kor 10:11). "För att vägleda oss" betyder att vi kan se i deras kamp en skugga av vår nuvarande kamp med jaget och synden. Deras Egypten är vår ogudaktiga värld.

Deras träldom för egyptierna är en bild på vårt slaveri till synden och lusten. Deras hus är vårt helige Andes tempel, deras lamm, vår Kristus. Blodet av det felfria lammet är en bild av blodet av vår felfrie frälsare.

Vi kan lära oss mycket om vår egen befrielse från syndens kraft genom att studera isareliternas befrielse från slaveriet i Egypten. Låt mig visa dig tre underbara saker som få kristna har lärt sig.

"Den natten skall jag gå fram genom Egypten...och all Egyptens gudar skall drabbas av min dom jag är Herren" (2 Mos 12:12). Sedan kommer ett stort löfte till hans barn: "När jag ser blodet skall jag gå förbi, och det förödande slaget skall inte träffa er" (v.13).

Det var domens dag för Egypten. Och den kom plötsligt vid midnattstimmen. Hur skrämmande, död överallt. Vilken gråt och klagan och vilket skärande av tänder som hördes i Egypten denna natt, för att "... det fanns inget hus där inte någon var död" (2 Mos 12:30).

Samtidigt så rörde inte denna domens midnattstimme ett enda av de judiska hemmen. Guds barn var fullständigt, ur vägen för domen. Även om inte alla kunde tillägna sig den sanningen, så var de ändå trygga borta från Guds dom genom blodet.

Jo, lydnaden var inblandad, men det var blodet allena som drog Israel bort från domen. Det var definitivt inte någon nedärvd godhet. Deras packade väskor innehöll egyptiska avgudar. De var ett ovärdigt, avfallet, världstillvänt, motsägelsefullt, olydigt folk. Faktum är, om Gud hade väntat på att de skulle överge sina avgudar, omvända sig, och vända om från sina onda vägar, skulle de aldrig ha blivit befriade! De skulle alla ha dött i slaveri.

Deras befrielse skedde fullständigt utanför dem själva utan någon godhet eller trofasthet från deras sida. Gud måste ha vetat att dessa människor snart skulle dansa runt en guldkalv, berusade, sinnliga, och otacksamma. Ändå, älskade han dem. Ändå, valde han att befria dem, Ändå, var de trygga under blodet. David sade att det var för att han älskade dem (Ps. 44:3). Här längtade Gud efter att ta ett folk till sitt hjärta och uppenbara sin kraft och härlighet, för att kunna resa upp en helig, avskiljd kropp. Det var bara nåd och barmhärtighet!

Ordet lär oss många saker om Lammets blod, men det första vi kan lära oss är att det tryggar Guds barn emot domen. Israel skulle snart ha ett tabernakel i öknen med många offer. Där skulle blod utgjutas för synden. Där skulle bli en försoningsdag. Men den första läxan för Israel och för oss är -

Ja, Jesu blod renar oss från all synd. Ja, blodet var vår försoning. Men först av allt, är det vår trygghet. Det är Guds sätt att säkra åt sig ett folk redo för befrielse. Kom ihåg, på påsknatten var israeliterna trygga men ännu inte befriade. De hade kvar att möta Röda havet, öknen, krig med jättar, ogenomträngliga murar och fiendens fästen.

Jag är övertygad om att innan jag kan föra krig mot herravälden och makter, innan jag kan stå emot frestelser (våra moderna jättar) måste jag ha vetskapen om att under blodet är jag trygg! Även om jag inte är helt befriad, så står jag bortom domen. Den köttsliga fienden dyker upp, men blodet har gjort mig till en trygg soldat.

Lyssna på detta ord: Du kan inte slåss mot jättar, bryta ner fästen, eller stå emot överväldigande odds om du inte är försäkrad om absolut trygghet under blodet. Det spelar ingen roll vad mitt hjärta säger, det spelar ingen roll hur skyldig eller fördömd jag känner mig, det spelar ingen roll vad små röster viskar jag måste veta, bortom allt tvivel, att jag är säker! Jag går inte till domen! Blodet på mitt hjärtas dörr gör mig trygg i Hans ögon.

Jag tvivlar på att det finns ens en handfull kristna idag som vilar i tryggheten av Jesu utgivna blod. Tragiskt! De flesta av oss kan inte tro att Gud skulle rädda ett så ovärdigt folk, ett så olydigt folk, ett folk som blivit så andligt uttömt genom denna tids trender. Vi vägrar att ta till oss en sådan fantastisk kärlek och nåd; vi skulle hellre vilja förtjäna vår trygghet och förlåtelse.

Vi ifrågasätter alltid vår räddning. Om Gud grundade vår räddning på vår kärlek till Honom, eller vår egen godhet, så skulle vi vara i större fara än de som bryter mot buden, för under nåden krävs det mer. Gud måste ta räddningen ur våra händer så att den bara kan vila på hans barmhärtighet och nåd. Inte på vår överlåtelse, eller vår lydnad, eller vår godhet bara på Hans nåd. Lydnad, överlåtelse är resultatet av vår kärlek till Kristus.

Det var inte det osyrade brödet som räddade Israels barn, utan blodet. Inte en enda israelit miste tryggheten på grund av något fel. De var alla trygga tills domen hade passerat.

Jag predikar inte evig räddning. Jag tror att det är möjligt att trotsa blodet att trampa på det och gå förlorad. Blodet måste vördas, sättas tillit till på rätt sätt. Det finns de som förlitar sig på det, andra trampar på det. Kristna som missbrukar blodet öppnar sig för alla sorter av demonisk aktivitet.

Men Gud avsåg aldrig att hans barn skulle leva i fruktan, ängslan, eller skuld. Han har berett en vila för dem den fullkomliga, tryggheten av hans egen Sons blod. Inte genom gärningar, men genom det dyrbara blodet! Genom sin nådefulla gärning sade Gud till Israel, "Nu när ni ser att jag har räddat er och tagit bort fruktan för domen, låt mig befria er kroppsligen. Jag har räddat er för att göra er heliga."

John Wesley och George Whitefield argumenterade över frågan om en kristen arbetar utifrån frälsningen eller mot frälsningen. Låt oss titta på vårt exempel. Israel arbetade utifrån räddningen. Det är som om Herren säger till oss, "nu när ni är räddade genom blodet, låt den helige Ande föra er in i en full och härlig befrielse från alla dina köttsliga fiender."

Ett oföränderligt faktum är, ingenting kan läggas till Kristi blod för att göra oss mer trygga! Blodet skyddar oss fullständigt, gör oss behagliga inför Gud, och frälser oss från vreden. Aposteln Paulus säger, "Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom hans blod skall vi av honom så mycket säkrare bli räddade från vreden (Rom 5:9). Tror du att du är räddad från vreden bara genom hans utgjutna blod? Eller har du något att lägga till hans blod för att bättre försäkra dig om din trygghet? Gärningar? Lag? Bot?

Hur vågar vi ens tänka att Gud skulle överlåtna vår räddning i våra egna händer! Ändå försöker vi alltid lägga något till blodet. Blodet och lärjungaskap. Blodet och självförnekelse. Blodet och lydnad. Blodet och att döda köttet. Blodet och känslor av helighet. Och så vidare. Nej! Tusen gånger nej! Ingenting kan läggas till.

Endast blodet kan rädda oss från vrede och dom Det förlossar oss. I teologin, betyder förlossning "räddning från synd och dess straff." Guds ord säger, "I honom och genom hans blod har vi friköpts och fått förlåtelse för våra överträdelser så rik är den nåd..." (Ef. 1:7). Hur är vi räddade från syndens straff? Inte genom något vi har eller inte har gjort, men som ett resultat av hans nåd.

Det är Guds hjärtas längtan att föra många söner till härlighet (Hebr. 2:10). Vår kärleksfulle Herre är inte mycket för fördömelse, vrede eller dom. Tvärtom han erbjuder befrielse från vrede och dom. Blodet är inte en gärning för att stilla en arg Gud, men ett testamente av hans kärlek till en förlorad mänsklighet. Det är en gåva från en kärleksfull fader vilkens hjärta längtar efter sina förlorade söner. "Ty så älskade Gud... att han gav sin Son..."

Om du är skyddad av Hans blod, är det inte mer möjligt för dig att bli dömd av vreden än för Kristus att bli dömd av Fadern. Du är trygg och godkänd av Gud precis som Kristus, hans egen Son. Genom blodet, är vi godkända i den älskade.

Kristi blod tillfredställer Guds hjärta när det gäller vår synd, tar bort överträdelsen och försonar oss med Fadern. Om du tvivlar på kraften i Hans blod, tänk på detta: är det viktigare att se på blodet som dina egna svaga ögon uppfattar det eller som Gud allsmäktig ser det? Gud ser i sin Sons blod en total utplåning av allt som krävde dom. I hans ögon, är Kristi verk ett räddningsverk från allt som förtjänar vrede. Gud, sade inte, "När du ser blodet" men "När jag ser blodet".

Om, då, Gud är nöjd skulle vi vara nöjda. Om Gud säger att blodet utförde allt som behövdes för att rädda oss, skulle vi vila i det. Det är endast genom tro tro på hans blod! "och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd eftersom han har friköpt dem genom Jesus Kristus. Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han förut hade lämnat synderna ostraffade" (Rom 3:24-25).

Låt mitt hjärta fördöma mig! Låt de demoniska krafterna rasa! Låt samvetet anklaga eller ursäkta! Låt nationerna bringa förstörelse på vår jord! Låt allt som kan bli skakat skakas! Jag är trygg och säker under min Herre Jesus Kristi blods skydd. Vilken glädje att näras av Kristus, lammet, i fullständig trygghet. Välsignade tanke: Om Gud gick förbi ett lamms blod, kommer Han inte att ändå mera gå förbi blodet av hans egen käre Son. Om Gud inte gick in där blodet var struket, kommer han att tillåta demoner att gå in?

Nu talar vi inte längre om räddning, utan befrielse. "Herren förde dig ut ur Egypten med sin starka hand" (2 Mos 13:9). "med sin starka hand förde Herren oss ut ur Egypten, ut ur slavlägret" (2 Mos 13:14). "Du fördrev andra folk men lät våra fäder slå rot, folken kuvade du, men dem lär du växa till. De tog inte landet med sitt svärd, deras egen kraft gav dem inte seger men din hand, din kraft och din gunst ty du älskade dem. Du är min konung och min Gud, du skänker Jakob seger. Med din hjälp skall vi slå ner våra motståndare, i ditt namn trampa ner våra fiender. Jag litar inte till min båge mitt svärd ger mig inte seger" (Ps 44:3-7).

En del kristna har en känsla av att vara förlåtna och räddade, men de saknar känslan av kraft emot köttet. De har inte kommit till kunskap om "full befrielse" från sin onda natur. Du kristne, vet att genom sitt blod räddar Han oss, och sedan med sin mäktiga hand bryter Han syndens makt över oss. Synden finns fortfarande där men den regerar inte!

Vilket fantastiskt uppmuntrande ord i dessa tider av missmod och övermänskliga försök att bli fri från syndens kraft. "Befriade...från slaveriet...av Hans starka hand." Ändå är vi så motsträviga i att erkänna Guds verk. Det går emot vår stolthet, vår känsla av rättvisa, vår teologi, att acceptera sanningen att vår befrielse från syndens herravälde kommer från någon annan styrka än vår egen. Men se på vårt exempel: Israel drog ut beväpnade, men all strid var Herrens. "...det inte är med svärd och spjut som Herren ger seger" (1 Samuelsboken 17:47). Det står i andra Moseboken att "...israeliterna, som dristigt hade tågat ut" (14:8). Och efter att tryggt ha gått igenom Röda havet, sjöng de denna sång

Din högra hand, härlig i makt, din högra hand, Herre, krossade fienden..." (2 Mos 15:6).

Blodet tryggade Israel från Guds dom, men Guds hand befriade dem från köttets kraft. De hade upplevt tryggheten och gladde sig i den; nu behövde de kraft! Kraft att en gång för alla göra sig av med den gamle fienden, kraft att beväpna dem mot alla nya fiender som skulle komma. Kraften är i Herrens starka och mäktiga hand.

Gud hade bara ett bud för Israel när det gällde deras fiender: "driv ut dem!" "skall ni fördriva dem som bor i landet och alla deras avgudabilder. Alla deras gjutna bilder skall ni förstöra, och alla deras offerplatser skall ni ödelägga...Men om ni inte fördriver landets invånare, då kommer de som ni lämnar kvar att bli taggar i era ögon och pikar i era kroppar. De skall anfalla er i det land där ni bor..." (4 Mos 33: 52,55).

Vad är arabernas moské i Jerusalem idag? Det är en tagg i judarnas kött, ett speck i deras ögon. Judarna gråter över det. Det går tillbaka till Israels olydnad. "Men benjaminiterna drev inte bort jevuséerna, som bodde i Jerusalem, och än idag bor det jevuséer bland benjaminiterna i Jerusalem" (Dom 1:21).

Juda hade besegrat jebusiterna, men de fortsatte att ha kontroll. Segern som vanns uppehölls inte, cancern var inte helt borta. Jebusiterna var icke-semiter, och deras namn antyder på hebreiska "nedtrampade, omoraliska". Jerusalem kallades vid den tiden för Jebus, "en stad av främlingar, inte av Israels barn" (Domarboken 19:12). Det är fortfarande en stad av främlingar som samexisterar, inte Israels barn. Även efter att David erövrat Jebus, och satt upp Sion, så fanns en kvarleva av de omoraliska jebusiterna i den judiska kulturen.

Det är en läxa israeliterna ännu inte hade lärt sig: Vi kommer aldrig att få seger över köttet förrän vi delar Guds hat för det. Israel delade aldrig Guds hat för deras förfärliga fiender. De skonade en fiende här och en där, slöt fred med dem, skrev på idiotiska förbund och överenskommelser.

De hade fått löfte om en fullständig befrielse till en plats av vila, ett land som flödar av mjölk och honung. "Eftersom han älskade dina fäder och utvalde deras efterkommande förde han själv ut dig ur Egypten med sin stora kraft. Han fördriver folk som är större och mäktigare än du, han leder dig till deras land och gör detta till din egendom, som det är än idag..." (5 Mos 4:37-38).

Vi har fått stora och dyrbara löften som överträffar de som gavs åt Israel. Gud har lovat att befria oss från ondska och sätta oss på himmelska platser i Kristus Jesus. Vi har blivit lovade frihet från syndens herravälde.

Men först måste vi lära oss att hata synden. Vi måste höra Anden säga: "Spara inget!" Det måste drivas ut!" Vi får aldrig börja leva i fred med fienden i köttet. Inga överenskommelser, inga kompromisser, med ett förskansat fäste. Klema med synden, lek med den, låt den vara kvar, vägra slå sönder den och en dag kommer den att bli det mest smärtsamma i ditt liv.

Du skall inte be om seger över köttets synder innan du har odlat ett hat för dem. Det enda sätt vi kan behaga Gud är genom att hata vår inrotade synd lika starkt som Han gör. Han vill inte ha något att göra med våra lugnande ursäkter. Är du slav åt en hemlig synd? Har det skapat oordning och vånda både andligt och fysiskt? Min fråga till dig är:

Innan du gör det, kommer inte segern.

Men när du delar Guds vrede och hat för din synd, när du är helt övertygad att du har befallning att driva ut den och inte spara den då är du redo att ropa på Guds mäktiga hand för befriande kraft. " Josua sade till folket: "Rena er, ty i morgon skall Herren göra under bland er...och att han skall driva undan kanaaneer, hettiter, hiveer, perisseer, girgasheer, amoreer och jevuseer för er" (Josua 3:5,10).

Vem skall driva ut alla fiender, med en förunderlig demonstration av kraft? Han skall! Utan undantag!

Det låter som en paradox att höra Gud säga att han skall förgöra fienden, att striden är hans, att han skall jaga fienden på flykten, inte med mänskliga svärd och spjut och ändå läser vi att Israel ibland utkämpade blodiga slag med dessa fiender. Du kanske kommer ihåg att även om tro och lydnad fick Jerikos murar på fall, så fick israeliterna gå in med svärd och spjut och förgöra invånarna.

Det är en klassisk fråga: vad är Guds del, och vad är min del i att få fullständig befrielse från syndens kraft? Det finns många bibelställen om hur människan vann seger. "skall ni lämna bakhållet och inta staden. Herren, er Gud, ger den i ert våld..." (Josua 8:7) " Då sade Herren till Josua: "Sträck ut sabeln i din hand mot Aj. Jag ger staden i ditt våld..." (Josua 8:18). Bibelställe efter bibelställe upprepar, "Gud...gav i deras hand..." det betyder helt enkelt att Gud utlämnade alla fiender till deras nåd, under deras makt och auktoritet. Gud fråntog först fienden all kraft, sedan sände Han sina barn till strid med en redan besegrad fiende!

Ett nyhetsinslag nyligen visade ett hundratal iranska krigsfångar som satt hoptryckta i små grupper, med huvudet mellan knäna, med skräck i sina ansikten. Ibland dem var höga officerare ur Khomeinis andliga hierarki. En irakisk soldat log emot CBS kamera och skröt, "Dessa är våra fiender besegrade fiender"! De var fortfarande fiender, men avklädda all makt. Makter och krafter, höga andliga furstar fienden besegrad och avväpnad.

Detta för mig till en av de bästa läxor den helige Ande någonsin har lärt mig: jag är inte under Satans nåd eller lusta eller synd! Jag grät när jag först såg härligheten i denna sanning.

Israel fruktade sin fiende och tillägnade sig sällan Guds kraft, de vägrade att vila i hans löften om befrielse. Kan du tänka, efter allt de hade sett av hans mäktiga hand! Men gång efter gång fruktade de att de var under fiendens nåd. Vi har inte förändrats särskilt mycket. Hur många blodsbeskyddade kristna idag lever i fruktan för demoner; rädda för att någon intensiv frestelse kommer att bryta ner dem; Rädda att någon kraftig lusta kommer att göra så att de lider skeppsbrott, rädda att någon dominant synd till slut skall fördöma dem.

Älskade, du och jag under Guds mäktiga hand - är vi inte mer under vår själsfiendes nåd än Israel var under sina fiender. Var det en enda timme som Guds barn var utlämnade till sina fienders nåd om de litade på Gud och litade på hans nåd? Om vi lyder, finns det då någonsin en fiende för stark för Gud.? Synden har inte herravälde över en tillitsfull, omvänd troende. Vi behöver inte huka oss för någon jätte. Vi behöver inte fly i fruktan från lust och frestelse. Vi står emot djävulen genom Guds mäktiga hand. Han kan tömma vår lust och våra frestelser på all kraft, och göra det möjligt för oss att besegra varje hjälplös fiende.

Vi skall hata vår synd men aldrig frukta dess kraft. Vi skall döda vårt kött och all lust, men vi måste tro att Gud har gjort det möjligt genom hans mirakulösa ingripande, som gör synden svag. Striden är fortfarande Hans. Vår fiende är, först och främst, hans. Och Gud är som en kärleksfull far som vill lära sin son genom att låta honom hjälpa till.

Det tog år innan mina söner insåg att de inte körde pappas bil, även om de hade sina händer på ratten, och satt i mitt knä. Det fanns alltid en osynlig hand på ratten. Om du bara kunde tro det helt, så finns det en mäktig, osynlig hand som redan har vunnit segern. Din del är att göra det han säger åt dig att göra, och lita på att hans mäktiga hand ger kraft åt din hand att hantera svärdet.

"För vem var Herrens makt uppenbar?...Som en späd planta växte han upp inför oss,...som ett rotskott ur torr mark." (Jes. 53:1-2). Kristus är Herrens mäktiga arm uppenbarad i oss! Vi behöver ödmjuka oss och böja oss för Honom som vår befriare: "Böj er alltså ödmjukt under Guds starka hand, så att han upphöjer er när tiden är inne,." (1 Petr. 5:6)

"Upphöja" betyder här att lyftas till en högre plats. Detta är Guds löfte att placera oss i det himmelska, över alla väldigheter och krafter, över satans makt och hans demoniska krafter, över lustans och frestelsernas rasande.

Vi har misslyckats med att se Kristus i oss som den mäktige härföraren av de himmelska härarna, Med ett mäktigt svärd i sin hand, sänd att befria oss ur fiendens makt. Är "Kristus i mig" ingenting mer än någon sorts ofarlig, rik broder? Tusenfalt nej! "Kristus i mig" är en allsmäktig kung i full krigsrustning, redo och otålig att stå upp för mig mot mina fiender. Han har med sig otaliga vagnar av järn, körda av mäktiga änglar som är beväpnade och redo att försvara min rätt. Herrens vagnar är många och de är mina.

Om vi inte lever ett liv av fullständig seger i Kristus, så är det för att vi inte har någon upphöjd vision av Herrens majestätiska kraft och härlighet i oss! Som Job, sitter vi på våra askhögar av förlust och fruktan, och önskar oss nåden att få dö. Allt för att vi inte kan tro på vad Gud har sagt om sin kraft - i oss.

"Ty allt som leder till liv och gudsfruktan har hans gudomliga makt skänkt oss genom kunskapen om honom som i sin härlighet och kraft har kallat oss..." (2 Petr 1:3). "och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er. Han som verkar i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka.." (Ef. 3:19-20).

"...Jag ber att vår herre Jesu Kristi Gud, härlighetens fader, skall ge er en vishetens och uppenbarelsens ande som låter er få kunskap om honom. Må han ge ert inre öga ljus, så att ni kan se vilket hopp han har kallat oss till, vilket rikt och härligt arv han ger oss bland de heliga, hur väldig hans styrka är för oss som tror samma oerhörda kraft som han med sin makt..." (Ef. 1:17-19)

Säg mig, varför all denna Guds kraft i oss om den inte skall förstås som hans mäktiga hand till vårt förfogande mot våra andliga fiender? Antingen är det sant att han har givit oss all kraft vi behöver för att övervinna köttet och vandra i hans härliga liv och rättfärdighet eller så är Guds ord lögn! Och Gud kan inte ljuga.

Paulus sade att Kristus var uppenbarad i honom, snarare än för honom. Och när Kristus är uppenbarad i dig, blir det en underbar uppenbarelse av hans styrka, hans seger över all ondskans makter, och hans löfte att använda all den kraften för att frälsa och bevara dig.

När Guds ord säger "Kristus i mig", tror jag det betyder att Gud placerar sin hand i mig. Och som han är i världen, så är jag stark i Herren. Kapabel att "göra allt genom Kristus som ger mig kraft". Med andra ord, Kristus blir Herrens starka hand i mig!

Jag anser mig vara allt som Gud säger att jag är

Död för synden köttet världen
Befriad från syndens kraft
Renad genom hans ord
Accepterad och älskad
Levande för Gud genom anden
Mer än en övervinnare
Trygg nu och in i evigheten
Bevarad genom Hans kraft
Fläckfri inför tronen
Uppstigen med Kristus till Guds högra sida

Kristus kommer inte som en tjuv för mig. Det gör han för församlingen i Sardes! För mig kommer han som min älskade som mitt hjärtas glädje. Vi räds inte Hans ankomst, men vi "längtar efter hans ankomst". (2 Tim 4:8). Församlingen i Sardes kände sig hotade av Herrens ankomst, men vi som älskar Honom skulle bli uppmuntrade. Bara den världslige behöver vara rädd.

Vilket privilegium att få vara bland dem som väntar som är beredda klädda som en brud samtidigt som vi festar på lammet.