Det enda hoppet i den kommande stormen

Gud lovade profeten Sakarja att i ändens tid skulle han vara en skyddsmur av eld runt sitt folk: ”Men jag själv, säger HERREN, skall vara en eldsmur däromkring, och jag skall bevisa mig härlig därinne" (Sakarja 2:5).

Jesaja vittnar också om detta: ”Ty du har varit … ett skygd under hettan. Ty våldsverkarnas raseri är likasom en störtskur mot en vägg” (Jesaja 25:4). ”Ett skygd skall vara däröver till skugga under dagens hetta, och till en tillflykt och ett värn mot störtskurar och regn (4:6).

Dessa löften har som syfte att trösta oss som ”förvarningar”. Du förstår, alla profeterna varnar för en enorm storm som kommer i de sista dagarna. Och denna storm kommer att slå våldsamt mot Guds skyddsmur.

Jesus säger att den kommande stormen kommer att vara så förfärlig och överväldigande att människor kommer att tappa modet när de ser den bildas (se Lukas 21:26). Om Jesus säger att denna storm kommer att vara våldsam kan vi förstå att det kommer att vara ett skräckinjagande ögonblick i historien. Men Bibeln försäkrar oss att Gud aldrig sänder domslut över något samhälle utan att först ha uppenbarat för hans profeter vad han planerar att göra: ”Sannerligen, Herren, HERREN gör alls intet utan att hava uppenbarat sitt råd för sina tjänare profeterna” (Amos 3:7).

Vilket underbart uttryck för vår Herres stora kärlek till sitt folk. Om du noga studerar vad profeterna i Bibeln skrivit kommer du att se att Gud genomgående agerar på detta sätt. Precis före en hotande domsstorm befaller Herren alltid sina profeter att varna folket att de ska vända åter till honom: ”Jag har talat till profeterna, jag har låtit dem skåda mångahanda syner” (Hosea 12:10).

Dessutom är Gud trofast och talar i tider av välstånd, precis innan hans domsluts raseri slår till. Medan stormmoln fortfarande hopar sig reser han upp profetiska röster över hela landet. Och, enligt Skriften, närhelst en syndfull nation var blomstrande och levde i fred sa Gud till sina profeter att de skulle varna för att de goda tiderna snart skulle ta slut: ”Haven I icke förnummit de ord som HERREN lät predika genom forna tiders profeter, medan Jerusalem ännu tronade i god ro med sina städer omkring sig” (Sakarja 7:7).

Ibland gjorde Gud sitt budskap kraftfullt och instruerade sina talesmän att göra deras varningar brännande.

Han sa genom Hosea, ”Därför har jag utdelat mina hugg genom profeterna, därför har jag dräpt dem genom min muns tal” (Hosea 6:5). Gud sa i själva verket: ”Ordet jag sänder dig kommer att vara så tydligt att det kommer att slå ned dig om ditt hjärta alls är öppet. Det kommer att få dig att falla ner på ditt ansikte och omvända dig.” Vi ska alltid komma ihåg detta: Guds syfte med att kärleksfullt kalla oss tillbaka till sig själv är för att skydda oss i sådana tider av storm. Men ofta i Bibelns historia vägrade folket lyssna när han gav dessa varningar: ”Och profeter sändes ibland dem för att omvända dem till HERREN; och dessa varnade dem, men de lyssnade icke därtill” (2 Krönikeboken 24:19).

Nästan alltid blev Guds folk trötta på dessa varningar. Detta var särskilt sant om en profet ropade ut om en kommande storm under en period av år och det samhället fortsatte vara blomstrande och leva i fred. När tiden gick började människorna stänga av profetens röst. De ville helt enkelt inte höra den mer.

Vi ser detta i Israels respons till profeten Jesaja. Folket sa till honom, "Profeteren icke för oss vad sant är; talen till oss sådant som är oss välbehagligt, profeteren bedrägliga ting” (Jesaja 30:10).

Kan du föreställa dig att du någonsin faller ner i ett sådant tillstånd? Dessa människor visste att Jesaja sa sanningen – att en stor storm var i annalkande – men de blev trötta på att höra om det. De föredrog att höra ”sådant som är välbehagligt.” Det hebreiska ordet för ”välbehagligt” här betyder ”behagligt, ostört.” De sa till Jesaja, med andra ord, ”Förkunna inte något till oss som kan förvirra status quo eller göra oss nervösa.”

Just detta tillstånd har smugit sin in i Jesu Kristi kyrka. Troende som varit överlåtna till Jesus i åratals sätter nu på sina tv-apparater bara för att se ännu mer fruktansvärda rapporter om våld, katastrofer, hungersnöd, brott, omoral. Efter ett tag blir deras sinnen mättade av alla dåliga nyheter och deras hjärtan förhärdas mot det. För dem är till och med den värsta nyhetsrapporten ”bara ännu en nyhet till.”

Jag funderar ofta: Finns det något som kan göra intryck på oss längre? Vi har redan hört alla typer av dåliga nyheter vi rimligtvis kan höra. Vilken katastrof eller stor olycka finns kvar för att chocka oss?

Älskade, Gud är förskräckt över denna typ av gensvar bland hans folk! Vi ser detta i profeten Hesekiels varningar. Vid den tid då Hesekiel profeterade var Israel blomstrande och levde i fred med de omgivande nationerna. Men Herren sa till Hesekiel att han skulle ge folket detta budskap: ”Jag skall göra landet öde och tomt, och dess stolta makt skall få en ände; och Israels berg skola ödeläggas … för alla de styggelsers skull som de hava bedrivit” (Hesekiel 33:28-29).

Profeten vandrade genom landet och predikade Guds varning under flera år. Men folket blev trötta på att lyssna på honom. Under hela den tiden hade inte ett enda av Hesekiels ord skett. Tvärtom, nationen blev bara mer blomstrande.

Vid någon tidpunkt blev Hesekiels profetior en källa till förnöjelse för folket. De började ge honom öknamn bakom ryggen på honom: ”domedagspredikant”, ”mannen som aldrig ler”, ”Herr dåliga nyheter.” Hesekiel tröttnade till slut och sa, ”Herre, du har lurat mig. Inget av det du sa till mig har skett. Nu hånar alla mig!”

”(Israel) säga: "Kom, låt oss höra vad det är för ett ord som nu utgår från HERREN. Och de komma till dig, såsom gällde det en folkförsamling, och sätta sig hos dig såsom mitt folk; och de höra dina ord, men göra icke efter dem. Ty väl hopgöra de med munnen ljuvliga ord, men deras hjärtan stå blott efter egen vinning … de höra väl dina ord, men göra icke efter dem. Men när det kommer - ty se det kommer! - då skola de förnimma att en profet har varit ibland dem” (Hesekiel 33:30-33).

Har du kommit dithän där du har sagt i ditt hjärta, ”Jag har hört allt det där. Jag vill inte höra något mer?” Om så är fallet, akta dig.

Som det var med alla samhällen i det förgångna och troende församlingar, är kyrkan idag inte på humör att ta emot dåliga nyheter.

Majoriteten av dem som går i kyrkan idag förkastar grundligt alla profetiska varningar om en annalkande storm. Sannerligen, den amerikanska kyrkan är den mest uppenbara ”må bra”-kyrkan i hela historien. Men, liksom Israel, är vi bara med om lugnet före stormen.

Medan Mose tillbringade fyrtio dagar på bergstoppen hängav sig Israel åt en ande av laglöshet. Folket ville ha kul och koppla av så de övergav all gudfruktighet. Du kommer ihåg resultatet. Det slutade i en berusad naken orgie runt en guldkalv!

På samma sätt förkastar tusentals kristna idag Kristi ok och kastar åt sidan alla begränsningar och restriktioner. Denna attityd är förhärskande i många kristna böcker och tidningar. Det är nästan som om våra ledare säger, ”Koppla av, Gud är inte sträng. Han är vår Pappa, vi är hans barn, och det är meningen att vi alla ska ha kul. Låt ingen störa ditt nöje.” Hur skulle det någonsin kunna vara den Helige Andes verk?

Ja, Bibeln säger att det kommer en tid när Guds folk inte längre kommer att blygas. Och just nu har kyrkans blygsel försvunnit på grund av att vi har sett och hört så mycket redan. Men detta är bara början.

”Se dagar skola komma, säger Herren, HERREN, då jag skall sända hunger i landet: icke en hunger efter bröd, icke en törst efter vatten, utan efter att höra HERRENS ord” (Amos 8:11). Lägg märke till att denna vers inte säger att det ska bli en hunger efter förkunnelse. Gud skulle aldrig hålla tillbaka sina varningar för sin kyrka, eftersom bara hans sanning kan göra oss fria.

Nej, Amos profetia handlar inte om all den ytliga lätta förkunnelse vi hör idag. Snarare är det så att vad kyrkan idag upplever är en hunger efter att höra. Det finns en ovilja att höra det sanna Guds Ord. I stället stänger människor sina ögon och öron, förhärdar sina hjärtan och säger, ”Jag vill inte höra något mer.”

Jag tror att vi just nu upplever lugnet före den största storm Amerika någonsin genomlidit.

Innan den nuvarande lågkonjunkturen i Amerika tog jag emot brev från kristna som sa, ”Du har i åratals profeterat om tilltagande stormmoln’ och en ’kommande krasch.’ Men det enda du gjort har varit att skrämma många kristna som litar på ditt ord. Sanningen är att motsatsen har hänt. Istället för att vara med om en storm har vi sett en boom med välstånd som slagit alla rekord. Det finns inte ett enda tecken vid horisonten som antyder att en kris är i antågande.” Detta var precis innan fastighetskraschen som sände chockvågor i ekonomin över hela jordklotet.

Aposteln Petrus förutsa att många troende skulle ha samma attityd som dessa bespottare: ”I de yttersta dagarna bespottare skola komma med bespottande ord, människor som vandra efter sina egna begärelser. De skola säga: ’Huru går det med löftet om hans tillkommelse? Från den dag då våra fäder avsomnade har ju allt förblivit sig likt, ända ifrån världens begynnelse’" (2 Petrusbrevet 3:3-4). Med andra ord: ”Människor kommer att säga, ’Var är den så kallade stormen? Allt fortsätter idag som det alltid har gjort.’”

Detta är skälet till att Gud säger till sina profeter att ropa ut sina varningar från hustaken. Han vill varna sitt folk, väcka upp oss för att söka honom. Han vill överbevisa oss om våra försök att förkasta Kristi ok och ha det mysigt med världen. Han vill att vi ska fästa vår blick på Jesus, söka det himmelska, eftersom de är det enda som kommer att stå när stormvindarna börjar vina.

Låt mig nu ge dig det enda hoppet i den kommande stormen.

Alldeles innan sin död och uppståndelse blickade Jesus rakt mot en fruktansvärd kommande storm. Han såg vad som låg precis framför: Jerusalem skulle bli omringad av mäktiga arméer, templet skulle förstöras, staden skulle brännas ner till grunden, och tusentals skulle dö på kors resta av den invaderande fienden. Judarnas hela samhälle, så som de kände det, var på gång att kollapsa.

Vi vet att Jesus var själva förkroppsligandet av Guds kärlek. Och ändå varnade han, profeterade och grät över sitt samhälle eftersom han såg vad som skulle komma: ”Ty då skall det bliva 'en stor vedermöda, vars like icke har förekommit allt ifrån världens begynnelse intill nu', ej heller någonsin skall förekomma. Och om den tiden icke bleve förkortad, så skulle intet kött bliva frälst; men för de utvaldas skull skall den tiden bliva förkortad” (Matteus 24:21-22).

Om du tänker på det så var Jesu dagar väldigt lika våra. Fred och frid härskade. Barn lekte på gatorna. Men Jesus beskrev sitt samhälle som en generation av huggormar: präster som rövade från änkor, bespottare, hädare, äktenskapsbrytare, barnmisshandlare, en korrupt kyrka full av pengaväxlare, ett prästerskap fyllt av ulvar i fårakläder, förtalare, lögnare, bedragare, hycklare, nöjeslystna, otuktiga. Kristus varnade, ”En fruktansvärd storm kommer. Förbered nu era hjärtan.”

När jag först förberedde detta budskap blev jag överväldigad av en ande av föraningar. Allt jag kunde tänka på var kyrkans fruktansvärda tillstånd och hur djävulen använde subtil ondska för att bedra Guds utvalda. Kristna verkade vara fokuserade mest på sina egna behov – ”mina behov, mina problem, mitt förflutna, min framtid – hur mina vänner svek mig, hur kyrkan har sargat mig.” Guds folk grät inte längre över en döende värld.

Ett tag tyngde detta tragiska faktum ner mig. Sedan visade den Helige Ande hur vår Herre reagerade inför den kommande stormen. Aposteln Johannes skriver, ”Sådan Han är, sådana äro ock vi i denna världen” (1 Johannes 4:17). Vi behöver helt enkelt ha Jesus sätt att tänka i allting. Om vi inte har det kommer våra hjärtan att svika oss.

Bibeln ger inget vittnesbörd om att Jesus var nedslagen, fylld av fruktan eller utan hopp. Han fick inte panik eller förtvivlade. Trots allt han såg komma visste Jesus det slutliga resultatet. Han visste att helvetets portar inte skulle vinna seger över Guds folk.

David ger oss en klar bild av Jesus attityd inför den kommande stormen. Han talar profetiskt om Kristus när han säger, ”Jag har haft Herren för mina ögon alltid, ja, han är på min högra sida, för att jag icke skall vackla” (Apostlagärningarna 2:25). ”Ty David säger med tanke på honom” (samma vers).

Sannerligen, David citerade vad Jesus sa, ”Fördenskull gläder sig mitt hjärta, och min tunga fröjdar sig, och jämväl min kropp får vila med en förhoppning” (vers 26). Här är hemligheten: Jesus hade alltid Fadern inför sitt ansikte. Den bokstavliga betydelsen här är, ”Jag var alltid i hans närvaro och skådade hans ansikte.” Jesus sökte ständigt efter platser i det fördolda för att vara ensam med sin Fader. Och det vara bara efter att ha varit i Guds närvaro som Kristus trädde fram för att betjäna, fullt övertygad om att hans Fader alltid var med honom: ”Han är vid min högra sida, och ingenting på denna jord kan få mig att vackla!” Det grekiska ordet för ”vackla” här betyder ”bli upprörd eller skakas, oroas.” Jesus sa, ”Inget av de här problemen, det här onda eller de kommande händelserna kan slå ner mig eller rubba på min tillförsikt. Min Fader har allt under total kontroll.”

Mina älskade, om vi ska möta den kommande stormen behöver vi vara förberedda så att ingenting oroar vår ande. Det enda sättet att göra det är att spendera tid i Faderns närvaro, och skåda hans ansikte. Vi måste stänga oss inne med honom – på våra knän, praktisera hans närvaro, söka honom – tills vi är grundligt övertygade om att han är vid vår högra sida.

Gud säger tydligt till oss, ”Vackla inte eller bli upprörd av någonting du ser. Håll dina ögon fokuserade på mig och du kommer att behålla din glädje.” Enligt David vittnade Jesus, ”Du skall uppfylla mig med glädje inför ditt ansikte' (Apostlagärningarna 2:28).

Det är som att Kristus säger till oss, ”Jag mötte allt som ni kommer att möta i de sista dagarna. Jag hade samma föraningar eftersom jag såg den kommande stormen. Men jag sprang in i min Faders närvaro och han lyfte upp alla mina bekymmer. Han visade mig resultatet av allt. Och i hans närvaro fann jag all glädje, hopp och vila som jag någonsin kunde behöva, ända till slutet. Jag har frid och glädje på grund av att jag varit med honom.” "Min kropp får vila med en förhoppning” (2:26).