Frälst men eländig

 

Tänk ett ögonblick på den härliga stunden när Israel i trygghet stod på andra sidan av Röda havet. Guds folk stod i tusentals uppradade vid stranden och såg hur en mirakulös scen spelades upp. Havets snabbt forsande vatten hade fallit ihop över faraos stora armé!

Vilken otrolig scen det måste ha varit – synen och ljuden måste ha varit skräckinjagande. Hästar bölade, soldater skrek, vagnshjul snurrade iväg i alla riktningar, män dök upp ovanför vattenytan för att få luft och försvann sedan i havets djup.

Uppskattningsvis en och en halv miljon israeliter såg allt detta ske. Jag föreställer mig folket helt enkelt fyllda av häpnad och vördnad – att de föll ner på sina knän, med händerna lyfta till lovprisning, överväldigade av att se Guds makt verksam. Moses syster Miriam ledde spontant flera hundra dansande unga kvinnor i en segermarsch och tiotusentals röster ropade högt ut hosianna.

Om du hade varit där den dagen skulle du kanske ha frågat en israelit, ”Det här är en sådan förunderlig syn. Hur skulle ni någonsin kunna tvivla på Gud igen, oavsett vilken prövning ni än möter?” Nästan helt säkert skulle svaret blivit, ”Ja, ja! Hur skulle någon kunna tvivla på en Gud som begraver en hel armé? Han är en Gud som gör mirakler.” Men Israels enorma tro varade exakt tre dagar.

Jag tror att israeliterna ville förtrösta på Gud av hela sitt hjärta och var antagligen helt säkra på att de skulle göra det. De hade verkligen för avsikt att marschera varje mil till Löfteslandet fyllda av tro, och att träda in i det och säga, ”Vi har sett de tio plågorna i Egypten. Vi har sett Gud öppna upp Röda havet och förgöra vår fiende. Vem skulle någonsin kunna tvivla på en sådan stor och väldig Gud?”

Och så är det idag. Så gott som alla sanna efterföljare till Kristus har för avsikt att leva liv fyllda av tro, aldrig tvivla eller klaga. Vi säger, ”Jag har sett mirakler i mitt eget liv. Jag har haft min egen Röda havet-upplevelse. Hur skulle jag kunna tvivla på honom när han har gjort allt detta för mig?”

Men har du ändå någon gång kommit dithän att du varit som de otacksamma, klagande, tvivlande israelerna? Ledsamt nog har många kristna redan gjort det. Bibeln talar om att i de sista dagarna kommer många att förlora sin tro och lämna sin första kärlek. De kommer att sluta i en öken av tvivel och vantro – frälsta men eländiga!

Paulus skrev till Timoteus, ”(Behåll) tron och ett gott samvete, vilket somliga har stött bort ifrån sig och därigenom lidit skeppsbrott i tron” (1 Timoteusbrevet 1:19). Paulus skrev detta strax efter Pingst, när Gud hade verkat mäktigt mitt ibland dem. Men ändå hade redan många förlorat tron.

Jesus själv sa, ”Men skall Människosonen finna tro på jorden då han kommer?” (Lukas 18:8). Med andra ord: ”När jag kommer tillbaka för mitt folk, kommer jag att finna äkta tro bland dem?” Jag hade en gång i tiden svårt att svälja de orden. Jag tänkte, ”Men Herre, massvis av människor vandrar i tro.”

Herren påminde mig: Av de 600 000 israelitiska männen som bestämde sig för att lita på honom för alltid var det bara två som bevarade tron. Det stämmer – 599 998 förlorade tron. Bara Josua och Kaleb trodde och tvivlade aldrig, och det var bara de som kom in i Löfteslandet. Alla andra israeliter över tjugo år, en gång förundrade över Guds mirakler, dog i tvivel i en eländig ödemark.

Det är möjligt att bli fri från ett fruktansvärt slaveri och ändå aldrig komma in i Kristi fullhet.

Många kristna tillbringar hela sitt liv vilsna i en ödemark, plågade av fruktan, oro och vantro. De behöver få veta vad Löfteslandet representerar. Det representerar inte himlen, som många tror. (Samma dag som israeliterna kom in i Kanaan började krigen.) I stället stod Kanaan för livet i sin fullhet, överflödande liv. Det var ett land som ”flödade av mjölk och honung”, ett liv med välsignelser och frid, ett liv i stillhet utan någon fruktan.

Idag är vårt Löftesland Jesus Kristus, som lever i oss. Han är vårt arv, och vi vilar i hans trofasthet, njuter av hans närhet och gläder oss i honom alla våra dagar. Gud menade aldrig att vi skulle vara fast i en ödemark med ständig torka. Liv i hans Son är ett liv fullständigt överlämnat i Guds händer, ett liv i full förtröstan på hans vilja och kärlek.

Bara Josua och Kaleb bevarade sin tro på Guds makt att rädda. De vittnade, ”Vi kan besegra denna fiende om Gud har behag till oss. Vår mäktiga Gud kan inte jämföras med människor.” Men den natten gick de andra tio spejarna från tält till tält och stam till stam och spred tvivel och fruktan. Och hela natten lång kunde man höra folket gråta i sina tält: ”Då började hela menigheten ropa och skrika, och folket grät den natten” (4 Mosebok 14:1).

Så bedrövad Gud måste ha varit. Tänk på Israels hädiska ord av tvivel och bitterhet: ”Alla Israels barn knotade mot Mose och Aron, och hela menigheten sade till dem: ’Om vi ändå hade fått dö i Egyptens land, eller om vi ändå hade fått dö här i öknen! Varför leder HERREN oss in i detta land, där vi måste falla för svärd och där våra hustrur och barn skall bli fiendens byte? Vore det inte bättre för oss att vända tillbaka till Egypten?’ Och de sade till varandra: ’Vi väljer en anförare och vänder tillbaka till Egypten’" (14:2-4).

Vända tillbaka till Egypten? Utan något vatten, manna, ingen ledning, inget moln eller eldstod till att leda dem? De hade inte kunnat klara sig en vecka på egen hand. Även om de hade klarat sig fram till Röda havet, hur skulle de kunna korsa det? Om de gjorde det skulle de få möta en vredgad, hämndlysten farao.

Kanske du just nu är i ditt livs strid. Fienden kommer mot dig från alla sidor. Du vet att du har en mäktig Gud på din sida, men allt du kan se är striderna framför dig. Du säger, ”Åh Gud, jag klarar det inte! Varför förde du mig in i denna röra? När jag blev frälst visste jag inte att jag skulle behöva strida så mycket. Jag trodde allt skulle bli bra.”

Nehemja sa om Israel: ”De … valde i sin upproriskhet en anförare för att vända tillbaka till sitt slaveri” (Nehemja 9:17). De planerade faktiskt att vända tillbaka till slaveri! De trodde att de skulle vända tillbaka till något lättare – men de hade inte sett någonting ännu.

Lyssna på dessa oerhörda ord från Herren: "Hur länge skall detta folk förakta mig? Och hur länge skall de vägra tro på mig trots alla de tecken jag har gjort ibland dem? Jag skall slå dem med pest och utrota dem, men dig vill jag göra till ett folk som är större och mäktigare än detta" (4 Mosebok 14:11-12).

Men Moses vädjade till Gud att visa sin stora nåd: ”Förlåt nu detta folks missgärning efter din stora nåd, så som du har låtit din förlåtelse följa detta folk allt ifrån Egypten och ända hit" (14:19). Här är kärnan i mitt budskap.

Du kan vara förlåten och ändå vara utestängd från Guds fullhet.

Detta är konsekvensen av vantro. Du kan vara mottagare av Guds stora nåd, välsignelser och beskydd, men ändå aldrig njuta av livet i kraft och vila som han tänkt för dig.

Gud hörde Moses vädjande, och han förlät Israels hemska synder: ”Då sade HERREN: ’Jag förlåter dem enligt ditt ord’” (14:20). Men vad blev folkets reaktion? ”De vägrade lyssna och kom inte ihåg de under som du hade gjort bland dem. De var hårdnackade och valde i sin upproriskhet en anförare för att vända tillbaka till sitt slaveri” (Nehemja 9:17).

Gud visade fortfarande sin barmhärtighet, kärlek och tålmodighet mot det otroende Israel: ”Men i din stora barmhärtighet övergav du dem ändå inte i öknen. Molnstoden vek inte ifrån dem om dagen utan ledde dem på vägen, och eldstoden upplyste om natten den väg de skulle gå”.

”Din gode Ande gav du för att undervisa dem. Ditt manna nekade du inte deras mun, och vatten gav du dem när de törstade. I fyrtio år försörjde du dem i öknen, så att ingenting fattades dem. Deras kläder blev inte utslitna, och deras fötter svullnade inte” (9:19–21).

Du kanske tänker, ”De var i god form. De hade blivit förlåtna, de blev fortfarande ledda, de blev omhändertagna, fick mat och kläder. Vad mer kunde de önska?” Men något var fruktansvärt fel. Vi hittar problemet i denna vers: ”Av dem skall ingen få se det land[et]” (4 Mosebok 14:23).

De hade blivit avskurna och arvlösa, Guds folk var frälsta, förlåtna och välsignade, men de hade inte någonstans att gå. De förspillde sina liv, på grund av att de hade blivit utestängda från Guds bästa. De var dömda till ett ”ökenliv”, de var uttorkade, oroliga, rastlösa, utblottade och eländiga resten av sina liv.

Gud bröt bokstavligen sitt löfte med dem – det vill säga, löftet att föra dem till ett liv i frid och vila: ”Ni skall då få erfara att jag har tagit min hand ifrån er” (14:34). Varför tog Gud till en sådan drastisk åtgärd? Det var på grund av otro helt enkelt. De hade tagit för vana att glömma all Guds tidigare trofasthet. Och i varje ny kris knorrade och klagade de.

Men det här var inte ett övergivet folk. De var räddade och befriade från slaveri. Blodsoffren fortsatte. Mannat fortsatte komma. Vattnet från klippan fortsatte rinna. Eldstoden och molnstoden var fortfarande synliga. Men Guds folk var livlösa. Herren kallade dem till och med onda.

”Men vilka var han vred på i fyrtio år? Var det inte de som hade syndat, de vilkas kroppar föll i öknen? Och vilka gällde den ed som han svor, att de inte skulle komma in i hans vila, om inte dem som hade varit olydiga? Vi ser då att de inte kunde komma in för otros skull” (Hebreerbrevet 3:17-19). Israel skars inte av på grund av avgudadyrkan, otukt eller girighet. Det var på grund av otro.

Kan du föreställa dig eländet i att leva i fruktan hela livet? Under fyrtio år gick dessa människor runt i cirklar. Deras liv handlade bara om att överleva. De tappade bort sig i triviala problem, gjorde allt det gamla vanliga, grämde sig över sådant som aldrig hände.

Det här är en bild av vad som händer när du förlorar tron. Du oroar dig för varje ynkligt, litet problem som du möter. Du ifrågasätter alltid Gud, och du har aldrig frid, glädje eller hopp. Gud säger till dig, ”Jag kommer inte att överge dig. Men du kommer ingen vart.”

Det här är inte bara ett Gamla testamentets dilemma. Hebreerbrevet säger, ”Se till bröder, att inte någon av er har ett ont otroshjärta, så att han avfaller från den levande Guden… Låt oss alltså vara ivriga efter att få komma in i den vilan, för att ingen skall falla i samma exempel på otro” (3:12, 4:11). Vi får en tydlig varning: Otro kan hindra oss från att komma in, som den gjorde med Israel.

Jag tror att otaliga kristna aldrig kommer in i Kristi fullhets rofyllda liv. De tillbringar alla sina dagar frälsta men eländiga. De upplever aldrig glädjen i segrarna som vunnits genom tro. De lär aldrig känna ett liv fritt från ständig oro. De njuter aldrig av friden och glädjen som kommer till dem som anförtror allt i Herrens händer. Endast sådana som Josua och Kaleb kommer någonsin genom tro in i ett liv av överflöd.

Här är en till viktig lärdom vi behöver ta till oss av Israels erfarenhet.

Vi behöver vara försiktiga med våra ord när vi möter svårigheter.

Så riskabelt det är att tala ut tvivel till andra. Skriften säger att de tio spejarna som ”hade talat illa om landet dog genom en hemsökelse, inför HERRENS ansikte” (4 Mosebok 14:37). Och hur var det med den klagande församlingen som sa, ”Gud skulle ha låtit oss dö i öknen”?

Herren svarade dem: ”Ok, ni vill dö i öknen.” ”Så sant jag lever … jag skall göra med er så som ni själva har sagt inför mig. Här i öknen skall era döda kroppar falla, alla ni som har blivit inmönstrade, alla som är tjugo år eller äldre, eftersom ni har knotat mot mig” (14:28-29).

De här orden kanske du tycker är hårda. Du kanske tänker, ”Men israeliterna var bara människor. De hade ryckts upp med rötterna från landet, de hade rest hit och dit, de hade oroat sig för sina barn. Deras fruktan var bara naturlig. Klart att Gud skulle förstå det.”

Nej. Gud söker inte efter ”bara mänskliga” svar. Han söker efter svar i tro. Han vill ha ett folk som säger, ”Jag tror på Guds Ord. Därför är jag viss om att han har mer omsorg om min familj än vad jag har. Jag tänker inte handla i fruktan, eftersom han är trofast och bevarar mig i dessa svåra tider. Inte ens sjukdom och död kan skilja mig från hans kärlek till och omsorg om mig.”

”Men utan tro är det omöjligt att behaga Gud. Ty den som vill komma till Gud, han måste tro att Gud är till, och att han lönar dem som söker honom” (Hebreerbrevet 11:6). ”Så låt oss gå fram med ett sannfärdigt hjärta i full trosvisshet, med våra hjärtan bestänkta och renade från ett ont samvete och med kroppen tvättad med rent vatten” (10:22).

Vår tro måste vara grundad uteslutande i Guds Ord.

Satans strategi i dessa sista dagar är att få dig att tvivla på Jesus som en realitet. Han kommer att göra allt i sin makt för att få dig att tvivla på att Gud är med dig i allt.

Guds bekymmer är att hans folk skakas i sin tro, att de inte vill förtrösta på honom i sina kriser. Sannerligen, vår värsta synd är att inte tro på att han kommer att göra det han lovat. Detta kränker honom mer än äktenskapsbrott, otukt, droger, alkohol eller någon annan köttslig synd.

Hans Ord säger, ”Herren vet alltså att frälsa de gudfruktiga ut ur frestelsen” (2 Petrusbrevet 2:9). ”Gud är trofast, han skall inte låta er frestas över er förmåga, utan skall med frestelsen också bereda en utväg, så att ni kan uthärda den” (1 Korintierbrevet 10:13).

Dessa verser är antingen evangeliet, eller så är de lögner. Om de är evangeliet, då måste vi stå på dem. Gud vill att vi ska kunna säga, ”Herre, om jag dör just här, i förtröstan på att du hjälper mig igenom, låt mig då dö i tro. Levande eller död, jag är din!”

Låt alla helvetets vindar och stormvågor komma mot dig. Låt allt komma mot dig. Vår Gud sa att han förmår – och han vet hur han ska rädda dig.

Hans avsikt var att du och jag ska ha all glädje, frid, seger och vila i vår vandring. Han söker efter män och kvinnor som vill stå upp mot det som kommer i denna mörka tidsålder – tjänare som står med ett lugn och en frid eftersom Kristus bor i dem.

Gud önskar så innerligt att du ska komma in i ett sådant tillstånd av förtröstan. Han vill att du aldrig mer fruktar, utan verkligt vilar i hans makt och förmåga. Han vet hur han ska rädda dig ur alla snaror, alla prövningar och frestelser – om du bara förtröstar på honom.

Förnya din tro på honom idag. Han har kommit med överflödande liv – all vila, frid och glädje – och dukat upp det framför dig. Kom in i det, i tro på honom!