Hinder för segrande bön

Genom hela Bibeln får Guds folk befallningen att be oavlåtligen. Vi skall be när vi är nedstämda. Vi skall be i goda stunder och i dåliga stunder. Under alla förhållanden skall vi be - i tider av glädje och god hälsa såväl som i tider av sjukdom och depressioner, i tider av vila och framgång såväl som i tider av vemod och sorg. Oavsett vår situation eller vårt tillstånd skall vi be utan uppehåll.

Nu tror jag att varje uppriktigt kristen vill be. Men alla av oss handlar självfallet inte efter denna längtan. Även mogna kristna kan slöa till i bönelivet. När de faktiskt ägnar tid åt bön känns detta så jobbigt och ansträngande att de snabbt tappar intresset.

När jag frågar mina vänner varför de har svårt för att be brukar de flesta rycka på axlarna. Deras kärlek till Jesus är äkta, och de har en stark vilja att be. Men de förundras över att de inte är mer uthålliga i bön.

Efter mycket bön och studier av Guds ord så tror jag att Herren har kastat ett visst ljus över detta ämne för mig. Här ska jag lyfta fram fem vanliga hinder för segrande bön:

Trots att de under många år har fått höra förkunnelsen om Guds nåds evangelium, saknar somliga kristna ännu visshet om att de är godkända av Herren. Ingenting försvagar viljan att be mer än detta att du inte tror att du är godkänd. Så länge du inte har fått detta klart för dig - så länge du inte är förvissad om att du kan komma till Guds tron utan fördömelse - så får du aldrig erfara segrande bön.

Paulus säger att Gud tog emot oss därför att han älskade oss. "I sin kärlek har han genom Jesus Kristus förutbestämt att vi skulle tas upp som hans barn, enligt sin vilja och sitt beslut, för att den härliga nåd som han har skänkt oss i den Älskade skall prisas." (Efesierbrevet 1:5-6) Herren tog dig till sig av ingen annan orsak än sin stora kärlek till dig.

Du kanske säger: "Jag vet att Guds ord säger att jag är godkänd. Jag vet också att Jesus gav mig fritt tillträde till nådens tron. Men jag skäms alltför mycket för att komma nära nog. Jag kämpar fortfarande med en stark frestelse. Av och till syndar jag fortfarande. Jag har inte uppnått full seger. Så den enda bön jag kan få fram är 'hjälp mig Gud.'"

Låt mig få ställa en enkel fråga till dig: Älskar du Jesus? Är du hans barn. Är han din överstepräst som ber för dig? I så fall spelar det enligt skriften ingen roll vad du har gjort - du har rätt att komma in i hans närhet och finna all den nåd och barmhärtighet som du behöver. Det är faktiskt i sådana stunder som han handlar som din överstepräst:

"Ty vi har inte en överstepräst som ej kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som blev frestad i allt liksom vi, men utan synd. Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid." (Hebréerbrevet 4:15-16)

Kristus säger till oss: "Ja, jag känner alla dina tankar, goda som onda. Jag ser varje dold ambition hos dig, varje hemlig lust och gärning. Ändå inbjuder jag dig att frimodigt komma till min tron. Jag längtar efter att ge dig all den nåd och barmhärtighet som du så desperat behöver."

Men ofta handlar inte kristna på sin Herres erbjudande. Istället så har de en benägenhet att springa ifrån Gud när de gett efter för en frestelse eller synd. De tänker: "Hur kan Herren ta emot mig, när jag har svikit honom så många gånger på samma område? Jag kan inte gå till honom med detta. Han har varit nådig mot mig alltför många gånger förut. Jag tror inte han kommer tåla det denna gång."

För inte så länge sedan skrev en desperat äkta man till mig: "Jag blev beroende av pornografi. Jag vet inte hur det gick till, bara att jag blev så fruktansvärt fast i detta. Jag sörjer så över denna synd att jag avskyr mig själv. Jag har bekänt detta för min hustru och för Herren. Jag vet att jag fortfarande älskar Jesus av hela mitt hjärta. Men jag verkar inte kunna bli fri. Jag drar mig för att komma till honom med denna synd, eftersom han måste vara förargad på mig. Säg mig broder David - kan Gud förlåta mig?"

Denne man älskar Herren uppriktigt. Men han är också sjuk och i stort behov av läkare. Ja, han har syndat mot det ljus som blivit honom anförtrott. Men faktum kvarstår - Jesus kom för att vara läkare för de sjuka, plågade, demonbesatta och för dem i fängelse, inräknat pornografiens fängelse. Kristus är fortfarande denne mans överstepräst.

Vad denne fängslade troende säger kan uttryckas med följande ord: "Vissheten om min synd håller mig borta från tronsalen." Men jag säger till honom: "Skynda dig till ditt hemliga böneställe och ös ut ditt hjärta inför nådens tron. Grip tag i all barmhärtighet som Jesus har för dig. När du sedan har tagit emot hans kärlek, låt då döda synden i den Helige Andes kraft."

Somliga kristna tror att deras böner inte kan bli godtagna eftersom de så länge har låtit bli att be. I månader, ja till och med år, har Guds Ande nödgat dem att komma till den hemliga bönekammaren. Han har bönfallit dem och försökt övertyga dem genom tallösa predikningar och ett brännande samvete. Men med tiden har dessa människor byggt upp en reservoar av skuld. De har vetat om att de skulle be men har inte gjort det.

Samma invändning hade en icketroende make som aldrig gick till kyrkan med sin hustru. Varje gång hon frågade honom om han ville följa med, sade han: "Jag skulle känna mig som en hycklare för jag går ju aldrig dit annars." När han till slut en gång gav med sig och gick med henne, blev han frälst.

Under Andens tillsägelse skickade jag en gång en stor ekonomisk gåva till en man som hade åsamkat mig stor skada. Till slut kom det ett brev. Mannen förklarade: "Jag svarade dig inte med en gång eftersom jag inte var säker på om jag hade de rätta orden till att säga tack. Jag kunde inte tro att du skulle göra en sådan sak efter all den tid som gått. Det har tagit så här lång tid för mig att fatta mod till att säga tack."

Många kristna uppför sig som denne man. De kan inte tro att Gud skulle kunna förlåta, älska och bry sig om dem efter all den tid de har försummat honom. Så därför går de inte till honom. Men, om jag kan förlåta och välsigna någon som har tillfogat mig sorg och försummat mig, hur mycket mer skulle inte vår Herre förlåta och välsigna sitt folk?

Gud säger hos Jeremia: ".... Men mitt folk har i alla tider glömt mig." (Jeremia 2:32) Men i nästa kapitel uppmanar Herren: ".... och du skulle komma tillbaka till mig? säger HERREN. (vers 1 a) .... Jag tänkte att hon skulle vända tillbaka till mig ...." (Jeremia 3:1, 7)

När somliga kristna hamnar i svårigheter faller de ned på sina ansikten och ber som om deras hus stod i ljusan låga. Men mellan sina kriser ber de sällan eller aldrig. De flesta skäms för mycket för att erkänna detta. De tänker: "Ja, jag ropar högt till Gud när ett av mina barn har råkat ut för en olycka. Jag ber som en vettvilling när jag får höra att en av mina kära har fått en livshotande sjukdom. De enda gånger jag ber är när jag är i yttersta nöd."

Kära vänner, jag fördömer inte detta, eftersom Bibeln inte gör det. Skriften säger oss:

• "Han vänder sig till de utblottades bön och föraktar den inte." (Psaltaren 102:18) Gud avvisar aldrig våra böner bara för att vi bär fram dem i en krissituation.
• "De var hungriga och törstiga, deras liv tynade bort. Men de ropade till HERREN i sin nöd och han räddade dem ur deras trångmål." (107:5-6) Dessa verser beskriver folk som ropade till Gud därför att de stod vid avgrundens kant. Men Gud fördömde dem inte och sa: "Ni ropar på mig bara för att ni är i knipa. Var höll ni hus under de goda dagarna?" Nej, han svarade på deras rop utan att ställa villkor.
• "De for upp mot himlen och ner i djupen, så att de miste modet i sin olycka. De raglade och stapplade som druckna, det var förbi med all deras vishet. Men de ropade till HERREN i sin nöd och han förde dem ut ur deras trångmål. Han stillade stormen och böljorna omkring dem tystnade." (107:26-29) Bestraffade Gud dessa människor för att de ropade till honom mitt under sina problem? Nej - han räddade dem och tystade stormen.

Varför svarar Gud oss så barmhärtigt när vi ropar ut till honom i en kris, fastän vi inte söker honom vid andra tillfällen? Han gör det av ett skäl: Han vill så gärna att vi efteråt vänder tillbaka till honom med tacksägelse. "Men de ropade till HERREN i sin nöd och han förde dem ut ur deras trångmål. .... De gladdes över att det blev stilla .... Må de tacka HERREN för hans nåd, för hans underbara gärningar mot människors barn" (107:28-31).

Jag tror att Gud säger till oss: "Jag är beredd att göra vad som helst för att komma till tals med dig. Skulle det betyda att jag måste hela och välsigna dig genom svårigheter för att leda dig till den hemliga bönekammaren, så kommer jag att göra det."

Av och till har jag gått till min bönekammare och varit upprörd, prövad och förvirrad. Vid sådana tillfällen har jag öst ut hela mitt hjärta inför Gud. Jag har inte haft behov av att låta någon skriva ner en bön åt mig som jag kunde läsa högt. Jag har aldrig någonsin gått in i min avskilda bönekammare med en bönbok. Inte heller har jag haft en nedskriven lista som påmint mig om hur jag ska be. Jag tror faktiskt inte att den Helige Ande svarar på emballerade böner. Gud vill istället ha böner som kommer från våra hjärtan.

Tänk själv - om jag vill ropa på min hustru Gwen, så behöver jag inte lära mig någon sonett från Shakespeare utantill som jag rabblar upp för henne. För det skulle ju inte vara jag, och det vet hon om. Istället skulle jag säga: "Hej älskling - jag tycker så mycket om dig." Det är en enkel formulering - för den kommer från mitt hjärta. Och Gud vill ha samma enkla, uttrycksfulla bön från sitt folk. För honom är den högsta formen av bön ett tack för hans godhet, uttalat av ett tacksamt hjärta.

Vi tar fel om vi tror att våra böner inte skulle tränga igenom till Gud om vi inte kämpar med honom precis som Jakob gjorde eller ber högt tre gånger om dagen på samma sätt som Daniel eller rasar ihop utmattade efter andlig krigföring. Visst finns det stunder när så våldsam bön är befogad. Men vi måste få bort våra tankar från uppfattningen att Gud inte hör oss med mindre vi höjer våra röster när vi ber.

Denna missuppfattning är en orsak till att blyga, lågmälda nykristna inte skaffar sig en vana att be. När de får höra mogna kristna be väldiga böner, utbrista i stönanden, tala om att storma himlen med makt, blir de skrämda. De tänker: "Jag kan aldrig be på det sättet. Jag blir till och med generad över att be offentligt. Jag hoppas jag aldrig blir ombedd att be i kyrkan."

När Gwen och jag för en tid sedan satte oss ned för middag med några kristna äkta par, så bad jag en av de äkta männen att välsigna maten för oss. Han viskade snabbt till mig: "Snälla pastorn, be någon annan." Nu vet jag att denne käre man ofta ber i det privata. Ändå var han alltför blyg för att hålla en bönestund inför vår måltid.

Jag tror att Gud förstår detta. Visst finns det stunder då vi ska be högt - fälla tårar och lida kval, gråta intensivt, ropa högt och inte ge Gud någon ro förrän han svarar. Trots allt så bad Jesus med hög röst när han var i Getsemane örtagård.

Men vi kan också be alla dessa brinnande böner utan att frambringa ett ljud. Våra böner kan vara nog så intensiva, kraftfulla och verkningsfulla utan att vi höjer rösten. Så var fallet med Hanna som flitigt bad om en son:

"Hon var djupt bedrövad och började be till HERREN under häftig gråt." (1 Samuelsboken 1:10) "När hon länge bad inför HERREN, gav Eli akt på hennes mun. Hanna talade i sitt hjärta, och bara hennes läppar rörde sig, men hennes röst hördes inte. Då trodde Eli att hon var drucken." (1:12-13)

Eli anklagade Hanna för att vara full. Men denna gudfruktiga kvinna svarade: ".... Vin och starka drycker har jag inte druckit, men jag utgöt min själ för HERREN. .... det är på grund av min stora sorg och smärta som jag har talat ända till denna stund." (1:15-16)

Medan Hanna utgöt sitt hjärta inför Gud frambringade hon inte ett enda ord. Men hennes djupa förbön och integritet vidrörde himlen. Och Herren välsignade denna bönekvinna med en son - profeten Samuel, som skulle bli en Guds röst i Israel.

Likt Hanna kan vi ibland vara för svaga, förfärade eller förvirrade för att höja vår röst till Gud. Ibland förmår vi inget mer än att gråta ut inför honom. Jag har själv varit i sådana situationer. Ofta har jag gått till mitt bönekammare och varit så sliten, sorgsen och nedtryckt att jag inte vetat vad jag skulle göra, för jag har ju inte haft något att erbjuda Herren. Allt jag kunnat göra har varit att sitta i hans närhet och säga: "Snälla Gud - håll om mig. Jag behöver dig."

David beskriver denna upplevelse i Psalm 6:

• "HERRE, straffa mig inte i din vrede, tukta mig inte i din förtörnelse." (6:2) David svårigheter var så stora att han övertygades om att Gud var arg på honom, att Gud i vrede tuktade honom för någon dold synd.
• "Var mig nådig, HERRE, ty jag är kraftlös, hela mig, HERRE, ty ända in i mitt innersta är jag förskräckt." (6:3) Davids situation var så förkrossande att hans kropp blev svag och hans sinne förvirrat.
• "Min själ är mycket förskräckt. HERRE, hur länge?" (6:4) David kunde inte förstå varför det tog så lång tid för Gud att befria honom. Han ropade: "Herre, när skall du ta mig ut ur detta?"
• "Jag är trött av mitt suckande, var natt blir min bädd genomvåt, jag dränker sängen med tårar. Av sorg är mina ögon förmörkade, de har åldrats för alla mina fienders skull." (6:7-8) David plågades så av ständiga bedrövelser att han grät hela natten igenom och inte kunde sova.

Till slut gav Gud år David en uppenbarelse som ingav honom att resa sig upp och befalla sina demoniska fiender att fly: "Vik bort ifrån mig, alla ni ogärningsmän, ty HERREN har hört min högljudda gråt." (6:9)

Vad var det som gjorde att David kunde ta emot denna uppenbarelse? Den kom för att Gud hörde hans gråt: "HERREN har hört mitt rop om nåd, HERREN har tagit emot min bön." (6:10) Varje tår som David fällde var en bön, varje stönande ett rop som steg upp i höjden. Och vår Herre är trofast och hör ropen från alla dem som åkallar honom.

Vi har redan sett genomslagskraften av stilla, outtalade böner. När Paulus talade om att "be oavlåtligen," så tror jag att han hänvisade till inre böner – sådana som man kan be när man sitter i bilen, på bussen, medan man städar huset, jobbar i trädgården eller sitter i ett affärsmöte. (Jag har fått vara i ständig förbön under många av vår församlings affärsmöten, med byggnadsentreprenörer och advokater i New York City.)

Emellertid är det sällan som inre böner i sig räcker i våra liv. Skulle inre bön vara den enda sorts bön som vi frambar till Herren, skulle vi aldrig få segrande makt över synden. Vi skulle aldrig kunna åtnjuta den djupa intimitet som går att få med Jesus. Kristus lär oss: "Nej, när du ber, gå in i din kammare och stäng din dörr och be till din Fader i det fördolda. ...." (Matteus 6:6)

Jag tar emot välsignad hjälp varje gång jag ropar högt i bön till Herren. Ibland kör jag till och med ut på landet, går ur bilen och vandrar runt, lyfter mina händer mot himlen och ropar till Gud. Jag ropar ut min smärta och frustration till honom tills jag känner att jag har segrat i min prövning.

Jag tror att också David bad högt på detta sätt. Han skriver i Psalm 3:

• "HERRE, hur många är inte mina fiender! Många reser sig mot mig." (3:2) David såg hur fienderna runt om honom blev allt fler.
• "Många säger om mig: 'Det finns ingen frälsning för honom hos Gud.'" (3:3) Folk tappade tron på David och sade att han var utom all hjälp.
• "Jag ropar högt till HERREN, och han svarar mig från sitt heliga berg." (3:5) Till slut ropade David högt till Herren om hjälp. Vad blev följden av detta rop? "Jag lade mig och somnade, jag vaknade igen, ty HERREN håller mig uppe." (3:6) David fick frid av sina höga rop till Gud. Han vittnade: "Jag fruktar ej för skaror av många tusen, som ansätter mig från alla sidor." (3:7)

Ingen människa har en naturlig benägenhet att be. Ingen kan be effektivt genom sin egen vilja eller disciplin. Uthållig bön kan aldrig uppnås genom mänsklig fasthet eller beslutsamhet.

Längtan efter och förmågan att be kommer endast från den Helige Ande som bor i oss. Utan hans fulla stöd kan vi faktiskt inte be - för vi inte vet hur vi skall be. Paulus skriver: "Så hjälper också Anden oss i vår svaghet. Ty vi vet inte vad vi bör be om, men Anden själv ber för oss med suckar utan ord" (Romarbrevet 8:26).

Den Helige Ande håller också våra böner inriktade på Jesus. Medan vi ber öppnar han för oss på ett övernaturligt sätt en förståelse av både Kristi ord och den övriga Skriften. På motsvarande sätt är det farligt att be med neutrala sinnen. Men till min förvåning är det så många kristna gör. De tror att om de får sina tankar tömda under bönen så kommer varje stämma de får höra att vara Guds. Kära vänner, det är så villfarelser får insteg!

Kristna har skrivit till vår tjänst och påstått att de är ett av de två "vittnen" som är nämnda i Uppenbarelseboken. Hur kom de fram till en sådan insikt? De hävdar: "En röst sade detta till mig medan jag var i bön."

Det finns en villfarelse som överträffar alla andra hos dem som skriver till oss. En röst säger till dem: "Du kommer att få en stor summa pengar så att du helt kan ge dig hän åt Guds verk. Sedan kommer du att vinna ledare och länder för Herren." En del kristna har levt under denna villfarelse i flera årtionden. Hur tog de emot en sådan uppenbarelse? De säger: "Jag bad och tömde mitt sinne medan jag väntade på att Gud skulle tala."

Var gång vi går in i bön måste vi rikta in våra sinnen på Guds ord: ".... Och vi gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus" (2 Korinthierbrevet 10:5). Vi skall fokusera våra tankar på skriften, söka hans ansikte, och lita på att endast den Helige Ande suveränt leder oss.

Det måste bedröva Guds Ande oerhört att se en värld med andligt blinda folkmassor som ber flitigt, medan kristna fortsätter försumma sin bön i enskildhet. Tänk efter:

• Miljontals muslimer knäböjer och ber mot Mecka tre till fem gånger om dagen. Oavsett var de befinner sig, så breder de frimodigt ut en matta och bugar sig till marken, utan att bry sig om vad andra tycker.
• Judar över hela världen ber och mässar - i flygplan, i bussar, i varuhus - utan att ens bry sig om vad andra människor tänker.
• Katoliker runt om i världen ber med radband, ber högt Ave Maria och Fader Vår, tänder böneljus för de döda - utan att bry sig om vad andra tycker.
• Buddistmunkar ber oavlåtligen och snurrar ständigt på sina bönesnurror. Hare Krishna mässar i timmar tills de faller ner av utmattning. Hedningar går tidigt upp och är uppe länge på kvällen medan de ber, mässar, ringer i klockor - i gathörn, framför varuhus, i tempel och moskéer. Tvärs över gatan från vår byggnad i här i New York kan jag se en guru från en österländsk religion gå omkring i sin lägenhet varje kväll medan han mässar och ber till sina gudar i en eller två timmar.

Men den ende sanne Guden - den ende som kan svara på böner - förblir försummad. Medan en förtappad värld innerligt ber till sina gudar och avgudar, fortsätter evangeliska kristna att försumma sina böner. Vi åkallar sällan vår Herre, eller är tillsammans med honom. Ändå han har gett oss sin egen Ande för att lära oss hur vi skall be till honom, till vår välsignelse och vårt eget bästa.

Jag frågar dig: Vill du verkligen ha ett regelbundet böneliv? Om svaret är ja, be då den Helige Ande att undervisa dig. Han bor i dig, eftersom han har blivit utgjuten över alla troende. Följ bara hans anvisningar.

Han kommer ingjuta en tacksägelsens ande i ditt hjärta och skapa i dig en önskan om att be. Du kan vara sysselsatt med något dagligt bestyr när det plötsligt kommer över dig en stark längtan efter att be. När du då svarar på hans maning, märker du att din tunga blir löst - och en flod av bön till Gud strömmar då fram ur ditt hjärta.