I väntan på Guds handlande
Jag tror få kristna anser sig vara otåliga. De flesta trogna Jesu efterföljare håller med om att de inte nått ända fram, att de inte är så kristuslika som de önskar vara. De talar om för dig att det finns områden i deras liv som är i stort behov av förbättring. Men få kristna känner igen en särskild form av otålighet i sig själva som är andlig till sin natur.
Den är subtil men kan ändå orsaka förvirring i Guds mest trogna tjänares liv. Ja, den har påverkat den trofasta vandringen hos många. För att hjälpa till att förstå detta, låt mig väcka tanken att denna otålighet är en form av stolthet. Och jag drar denna definition direkt från Skriften: Stolthet är oberoende, medan ödmjukhet är beroende.
Den typen av stolthet jag talar om är en otålighet i att vänta på att Gud ska agera i sin egen tid och på sitt eget sätt. Den rusar iväg för att ta saker i egna händer. Efter årtionden i tjänande är jag övertygad om att detta är en av de största frestelserna som möter varje trogen kristen: att agera i brådska på egen hand när det tycks som att Gud inte verkar snabbt nog.
Ett av det tydligaste bibliska exempel på en som inte kunde vänta in Guds tid är kung Saul.
Saul begick just denna synd vid Gilgal, tidigt under sitt regerande över Israel. Profeten Samuel hade smort Saul till kung och nu diskuterade de två männen det stora krig som Israel stod inför mot filisteerna. Samuel klargjorde för Saul att han var mannen som hade fått en gudomlig kallelse att bryta slaveriet som filisteerna höll Israel i.
När tiden för kriget närmade sig befallde Samuel Saul att vänta på honom innan han drog ut i strid. Allt folket skulle samlas vid Gilgal för att söka Herrens ledning, och Samuel skulle sedan komma tillbaka med ett specifikt ord till vägledning från Herren. Han sa till Saul, "Sju dagar skall du vänta till dess jag kommer till dig och förkunnar för dig vad du skall göra" (1 Samuel 10:8).
Det var helt enkelt bara Gud som skulle ha fullständig kontroll. Krigsplanen mot filisteerna skulle vara hans verk till fullo. Samuel representerade Guds röst och genom honom skulle Israel få ta emot övernaturlig suverän ledning. Gud själv skulle göra upp Israels alla planer och visa dem hur man för krig.
Så Saul skulle vänta på budskap från Samuel vid Gilgal. Men kriget inleddes tidigare än väntat, när Sauls son Jonatan förgjorde en filisteisk garnison vid Geba. När detta hände blåste Saul i trumpeten för att samla ihop allt folket vid Gilgal.
Men när han väntade där blev Saul otålig över att behöva vänta på att Samuel skulle komma. Filisteerna var i rörelse, men enligt Guds befallning kunde inte Saul röra på sig innan Samuel hade framfört order för att leda Israel i strid.
Under tiden blev den israelitiska armén panikslagen. De var en liten, brokig milis utan ett endaste svärd bland dem. Allt de hade var yxor och jordbruksredskap, medan deras fiende bestod av 6 000 beridna män, tusentals stridsvagnar, och soldater som tycktes dem lika otaliga som sandkornen på stranden. När den massiva välbeväpnade filisteiska militären närmade sig blev Sauls mannar rädda. Snart deserterade de på alla sidor.
Gud visste hela tiden att Israel skulle komma i denna situation. Ja, det var just den här krisen som Samuel hade samtalat om med Saul för att förbereda honom. Det hade ingen betydelse vilken storlek eller förmåga fienden hade, israeliterna skulle samlas i tro för att vänta på Gud och hans tydliga budskap till vägledning. Det här handlade inte bara om att vänta utan att "vänta tills" – tills budskapet kom, tills vägledningen från himlen gavs. Samuel hade tydligt sagt till Saul, "Vänta till dess jag kommer till dig och visar dig."
I stället gav Saul Gud en deadline för att agera. Han uttalade det inte, men det var en deadline som han hade beslutat sig för i sitt hjärta. Saul beslöt att om inte ett budskap från ovan kom inom en viss tid skulle han själv göra det som var nödvändigt för att rädda situationen.
"När han (Saul) nu hade väntat sju dagar, intill den tid Samuel hade bestämt men Samuel likväl icke kom till Gilgal, begynte folket skingra sig och gå ifrån honom. Då sade Saul: "Fören fram till mig brännoffers- och tackoffersdjuren." Därpå frambar han brännoffret" (1 Samuel 13:8-9).
Otåligt körde Saul igång i förväg och tog i synd på sig rollen som präst för att offra. Föga kände han till att Samuel bara var runt hörnet. Snart skulle profeten anlända och känna lukten av offret som Saul hade gjort och bli förtörnad över kungens syndfulla otålighet.
Samuel var bara några timmar sen på grund av att Saul skulle prövas.
Jag är övertygad om att Samuel var försenad på grund av att Gud talade tydligt till honom och sa när han exakt skulle anlända. Du förstår, det här var ett test för att se om Saul trodde att det gick att lita på Gud. Det skulle visa ifall Saul tålmodigt skulle vänta i tro även om inte allt gick planenligt.
Faktum är att Gud hade iscensatt alltihop. Han ville ge Saul ett vittnesbörd om ödmjukt beroende av honom i allt, särskilt i en mörk kris. Men Saul misslyckades i testet. Han såg hur omständigheterna förvärrades och allt verkade hopplöst. Logiken sa honom att det hade blivit för sent, att något måste göras.
Kan du se dig själv i Sauls situation? Jag hör honom resonera med sig själv, "Jag kan inte fortsätta vara obeslutsam. Gud sände mig för att utföra detta verk och jag är villig att dö för denna sak. Så, måste jag verkligen sitta här och inte göra någonting? Jag måste göra så att något händer eller så är det här slutet. Om jag inte agerar kommer vi att förlora kontrollen helt."
Saul kände ett tvingande behov av att agera omedelbart i situationen. Och till slut övermannade hans otålighet honom.
Jag måste erkänna att det är här som jag har misslyckats då och då i min vandring med Herren. Vid vissa tillfällen har jag inte väntat på vägledning utan tagit sakerna i egna händer. Jag gillar helt enkelt inte att känna mig hjälplös och ängslig. Jag har aldrig känt så mer än när vi flyttade tillbaka till New York på 1980-talet för att starta Times Square Church.
Efter år med egen fastighet som vi ägde i Texas var jag än en gång föremål för hyresvärdars barmhärtighet och byggmästares tidsplaner. När det inte fungerade som det skulle måste jag vänta, och det gjorde mig otålig. Under en period hyrde vi plats av ägare till teatrar på Broadway, och jag blev mer och mer angelägen om att få en egen byggnad. Jag ropade, "Herre, det är så mycket som behöver göras i New York och så lite tid. Hur länge måste vi vänta? Det är nödvändigt att du agerar."
Men gång på gång svarade Gud mig tålmodigt, "David, litar du på mg? Vänta då. När du har gjort allt du kan, stå still och se min frälsning."
Du har hört uttrycket, "Den svåraste delen av tro är den sista halvtimmen." Jag kan vittna om det gång på gång från mina år i tjänande. Den mest påfrestande perioden är alltid strax innan svaret kommer, alldeles innan Gud utför sin räddning. Det är då vi börjar tappa modet och orken. Plötsligt frestas vi våldsamt att åstadkomma något på egen hand. Detta kan leda oss in i förvirring och planer som inte är från Gud.
Tänk på Sauls läxa när han körde igång i förväg utan Gud: "Men just när han (Saul) hade slutat att frambära brännoffret, kom Samuel" (1 Samuel 13:10). Gudomlig vägledning var bara några minuter bort. Men Saul kunde inte vänta.
Det blir allvarliga konsekvenser när vi inte väntar på att Gud ska agera.
Alltför ofta anklagar vi Gud för försummelse vid sådana tillfällen. Saul gjorde det när han otåligt agerade på egen hand. Han sa faktiskt, "Gud har sänt ut mig för att göra hans verk. Men nu har han överlåtit åt mig att räkna ut hur det ska gå till. Jag tvingas sitta och vänta men han vill säkert att jag ska agera. Vi håller på att förlora kontrollen. Snart kommer det att vara hopplöst."
Kanske det här beskriver ditt tänkande tidvis. Precis som Saul har vi var och en blivit befallda att vänta på Herren, att stå still och se honom utföra sitt befrielseverk, att förtrösta på honom i allt så att han kan leda våra steg. Men när vår inre deadline passeras blir vi arga på Gud och sätter iväg på egen hand. Genom att röra på oss i förväg före honom deklarerar vi, "Gud bryr sig inte om mig. Bön och väntan fungerar inte. Det blir bara värre på det sättet. Det går inte att lita på hans ord."
Men Gud har gett oss ansvaret att fyllda av bön vänta på honom. Han längtade så efter att höra Saul säga, "Herren håller sitt ord. Jag vet att han talar uppriktigt med Samuel. Inte en enda gång har ett ord fallit ner på marken från den där profetens läppar. Nu när de mäktiga filisteerna kommer marscherande mot oss ska jag inte få panik. Gud har sagt till mig att jag ska vänta på hans ledning – och det ska jag. Om jag dör, dör jag i förtröstan på Gud."
"Låt hela min armé desertera. Låt varje israelit vara en fegis. Låt Gud vara sannfärdig och varje människa en lögnare! Han kommer att sända hjälp till mig. Det här är inte mitt krig – det är hans. Sanningen är att jag inte har den blekaste aning om hur jag ska strida mot filisteerna. Allt är i hans hand. Jag ska göra exakt som han har befallt mig, och det är att vänta på hans budskap. Han kommer att agera som svar på mitt hjärtas rop."
Oroande omständigheter och förtärande betingelser kan föra med sig förvirring. I sådana stunder börjar vår otålighet att resonera: "Gud kan inte ha menat vad han sa till mig. Eller kanske problemet är i min förmåga att höra hans röst. Kanske jag hörde fel vad han sa från början. Allt jag vet är att det som han sa och vad jag ser utvecklas inte går ihop."
Saul agerade uteslutande utifrån logik och förnuft, inte utifrån tillit. Lyssna på urskuldandena som han gav Samuel för att han kört igång i förväg före Guds ledning: "När jag såg att folket skingrade sig och gick ifrån mig, under det att du icke kom inom den bestämda tiden, fastän filistéerna voro församlade vid Mikmas, då tänkte jag: Nu komma filistéerna hitned mot mig i Gilgal, och jag har ännu icke bönfallit inför HERREN. Då tog jag mod till mig och offrade brännoffret" (1 Samuel 13:11-12). Saul tog sakerna i egna händer och gjorde det som han kom fram till var hans enda val. Det slutade i bedrövelse.
Denna fråga om att vänta är så viktig att vi hittar hänvisningar till den genom hela Guds Ord. Jesaja skriver, "På den tiden skall man säga: Se, där är vår Gud, som vi förbidade och som skulle frälsa oss. Ja, där är HERREN, som vi förbidade; låtom oss fröjdas och vara glada över hans frälsning" (Jesaja 25:9). "Aldrig någonsin har man ju hört, aldrig har något öra förnummit, aldrig har något öga sett en annan Gud än dig handla så mot dem som vänta efter honom" (64:4).
Det är talande att jämföra Sauls otålighet med hur David väntade på Herren för ledning. Bibeln ger oss en övertygande beskrivning på hur Gud talade med David, med tydlig och specifik vägledning.
"Men filistéerna drogo upp ännu en gång och spridde sig i Refaimsdalen. När David då frågade HERREN, svarade han: "Du skall icke draga ditupp; du må kringgå dem bakifrån, så att du kommer över dem från det håll där bakaträden stå. Så snart du sedan hör ljudet av steg i bakaträdens toppar, skynda då raskt fram, ty då har HERREN dragit ut framför dig till att slå filistéernas här.
"David gjorde såsom HERREN hade bjudit honom; och han slog filistéerna och förföljde dem från Geba ända fram emot Geser" (2 Samuel 5:22-25).
Korset representerar döden för min mänskliga vilja och köttsliga ambition.
Här är äkta ödmjukhet: "Kristus ödmjukade sig i döden på korset." Jesus hade sagt till sina lärjungar, "Min mat är att göra dens vilja, som har sänt mig, och att fullborda hans verk" (Johannes 4:34). "Jag kan icke göra något av mig själv. Såsom jag hör, så dömer jag" (5:30). Vad Kristus faktiskt sa var i realiteten, "Jag vägrar ta saker i mina egna händer. Jag väntar på att få varje direktiv från min Fader."
Jesus ödmjukade sig genom att bli beroende av Fadern i allt. Johannes säger till oss att vi ska vara lika honom på det här sättet: "Ty sådan Han är, sådana äro ock vi i denna världen" (1 Johannes 4:17).
Varje trogen efterföljare till Kristus har sagt i sitt hjärta, "Jag vill bara göra Guds fullkomliga vilja." Men det är exakt här som så många av oss missar det! Vi börjar trakta efter något som ser bra ut, som låter logiskt, som verkar vara i perfekt linje med det vi tror Gud har för oss – men det är inte hans vilja för oss. Detta är en av de största fällorna kristna möter: en bra idé som inte är Guds tankar.
Den viktigaste frågan vi kan fråga oss när det gäller sådant är: "Kan min längtan överleva korset?" Du kanske ber för att se din önskan bli uppfylld och till och med få med andra trogna att be för den. Men är du villig att lägga ner den önskan och planen vid korsets fot och gå iväg från den? Kan du dö bort från den? När Guds plan uppenbaras kommer du att få frid. Guds väg för med sig frid och vila.
Låt mig få fråga dig: Är du villig att säga till Herren, "Kanske det inte är djävulen som stoppar mig i min strävan efter detta. Kanske det är du, Herre. Jag vet att om detta inte är din vilja kan det skada mig. Det kan åtminstone få mig att spåra ur från din fullkomliga vilja och plan för mina steg. Jag längtar bara efter din vilja och din väg för mitt liv."
Det är när vi sänker oss ner till döden för vår egen vilja och ambition som vi hör Gud tala till oss.
"Sannerligen säger jag eder: Den stund kommer, ja, den är redan inne, då de döda skola höra Guds Sons röst … alla som äro i gravarna skola höra hans röst" (Johannes 5:25, 28).
Mina älskade, tusentals kristna råkar i trubbel genom att höra "stilla, tysta röster" som inte är från Gud. Det finns så mycket förvirring bland troende idag eftersom de inte har dött bort från sin egen vilja så att de kan höra Guds trofasta röst. Ja, vår Herre talar med sina barn. Vi kan bara höra hans heliga, omisskännliga röst om vi genom tro accepterar att vår gamla oberoende människa är korsfäst med Kristus.
Han väntar på totalt beroende. Det betyder att fullständigt förtrösta på att han gör det rätta på det rätta sättet för vår skull. Och det betyder att tålmodigt vänta på honom utan ängslan men i en ande av vila.
"Var stilla för HERREN och förbida honom, harmas icke över den vilkens väg är lyckosam, över den man som umgås med ränker ... harmas icke; därmed gör du blott illa" (Psaltaren 37:7-8). Psalmisten ger oss följande visa råd: "Bli inte avundsjuk på andra som verkar framgångsrika i sina ambitioner. Det ser ut som att de struntar i dig medan du inte blir välsignad. Men du behöver inte oroa dig för det. Bara vänta i bön och lägg allt i Guds händer tills Han öppnar dörren. Tålamod gör ett gudfruktigt verk i dig. Du blir stark i Herren genom att vänta i tro. Låt tålamod fullborda det fullkomliga verket i dig.
Mina älskade, Guds väg är inte världens väg. Och det enda sättet att vinna gudfruktig fasthet är att tålmodigt vänta på honom i tro. Denna typ av gudfruktig fasthet kommer till dem som har gemenskap med Herren: "Lidandet verkar ståndaktighet, och ståndaktigheten beprövad fasthet, och fastheten hopp" (Romarbrevet 5:3-4).
Det är till och med så att Gud jämställer "att vandra värdigt honom" med tålamod och uthållighet med glädje. "Så att ni vandrar värdigt Herren, honom i allt till behag ... och efter hans härliga makt blir styrkta med all kraft till tålamod och uthållighet i allt, med glädje, (Kolosserbrevet 1:10–11, Reformationsbibeln, min kursivering).
Under tiden, medan vi i tro väntar på att han ska handla, ska vi lita på att han hör våra hjärterop. "Mina bröder, tagen profeterna, som talade i Herrens namn … Herren är nåderik och barmhärtig" (Jakob 5:10–11). Gud berörs starkt av våra tårar och vår suckan. Han hör min gråt.
Jesus har gett oss ett orubbligt löfte för dessa sista dagar.
Kristus gav oss ett härligt löfte att följa oss igenom de mörka dagarna som världen möter just nu. Han säger till alla som tar upp sitt kors och följer honom: "Eftersom du har tagit vara på mitt bud om ståndaktighet, skall ock jag taga vara på dig och frälsa dig ut ur den prövningens stund som skall komma över hela världen, för att sätta jordens inbyggare på prov" (Uppenbarelseboken 3:10).
Jesus säger i realiteten, "Du förblev trogen när du prövades av världen. Du väntade fylld av glädje på att jag skulle ordna allt. Nu när det är förvirring över allt och världen prövas ska jag bevara dig från det. Du har redan bevisat att du kommer att förtrösta på mig vad som än kommer!"
Det strålande vittnesbördet för Kristus i dessa sista dagar kommer att vara ett ödmjukt folk som har bevisat att han är trofast. De har inte bara proklamerat, "Gud har allt under kontroll", utan de har faktiskt låtit honom ha kontroll över sina liv. Och alla runt omkring dem har sett det! Skönheten i deras vittnesbörd kommer att dra många till Herren. Och deras vittnesbörd är detta: "För ont budskap fruktar han icke; hans hjärta är frimodigt, det förtröstar på HERREN" (Psaltaren 112:7). Amen!