”Därför måste han i allt bli lik bröderna, för att han skulle vara barmhärtig och en trogen överstepräst inför Gud för att försona folkets synder” (Hebreerbrevet 2:17).
Jag har alltid funderat över en fras i denna vers: ”[Därför] måste han…” Detta avsnitt refererar till Jesus förstås. Varför var Jesus tvungen att göra någonting? Han är Gud. Vi läser om honom att han väljer att komma till jorden, väljer att hela, väljer att älska alla runt honom. Så varför står det här att han måste göra det han gjorde – bli kött och tjäna som ett levande försoningsoffer för våra synder? Hade han inte lika gärna kunnat kungöra från himlen, ”Jag ska skicka änglar till försoning för mänskligheten”? Här är ett av de få tillfällena i Skriften där Herren tar del i en påbjuden insats. Varför?
För att förstå varför Jesus ”måste … i allt bli lik bröderna”, måste vi först förstå det Nya Förbundet.
Vi vet alla att under det Nya Förbundet är våra synder täckta av Kristi nådegåva. Så vad är ett förbund? Det är en överenskommelse mellan två eller flera parter där var och en är nödvändig för att uppfylla vissa särskilda villkor. Det finns alla typer av förbund, däribland ett äktenskapsförbund, där två människor blir en enhet. Juridiska kontrakt är förbund för företag, när, till exempel, två ägare mixar ihop sina verksamheter så att båda sidorna drar nytta av det. Fredsfördrag mellan nationer är förbund, där de krigande sidorna kommer överens om att upphöra med fiendskapen och gagna varandra på andra sätt.
Genom Bibeln ser vi Gud sluta förbund med sitt folk. Han säger varje gång, ”Det här är min del av vad jag ska göra. Och när ni håller er del är det här välsignelserna och förmånerna som ni kommer att få.” Gud har alltid hållit sin del av dessa förbund. Men människan har aldrig klarat av det. Hon har kontinuerligt misslyckats att hålla sin del i alla förbund.
Det första förbundet Gud slöt var med Adam, som bröt det genom att falla för Satans frestelse. Noa tog också del i Guds förbund, när Gud lovade att han aldrig mer skulle förgöra jorden med vatten. Direkt efter syndafloden blev Noa berusad och bröt förbundet, som bara gällde när Guds lag följdes. Till och med idag kan inte en enda kristen bättra på detta mönster. Ingen av oss har förmåga att bevara förbund med Gud hur goda intentioner vi än kan ha. Våra hjärtan är böjda till avfall, och vi vänder bort från hans väg för att följa vår egen.
Herren förutsåg allt detta. Och ända från begynnelsen planerade han att skapa ett perfekt förbund som inte kan brytas. Han skulle stadfästa ett förbund som inte hade sin like, ett med en unikt villkor: en garanti att ingen sida någonsin skulle bryta förbundet.
Låt mig få påpeka att Gud aldrig hade behövt sluta ett förbund för att älska oss. Hans sanna natur är kärlek. Att be honom att han ska älska oss är som att be en vattenkälla, ”Vatten, lova mig att du ska vara vatten. Lova mig att om jag dricker ur dig kommer min törst att släckas. Lova mig att om jag är under din yta kommer jag inte att kunna andas. Lova mig att om jag kan simma kommer jag att vara uppe på din yta.” Dessa är dumma önskningar eftersom de är givna, alla är en del av vattnets natur.
Samma gäller för Gud. Han behöver inte lova att vara barmhärtig mot oss, förlåta oss, rena oss från synd, tillräkna oss sin rättfärdighet. Detta är bara den han är. För att inte älska oss skulle Gud behöva ändra på sin egen natur – och Skriften säger att Gud är oföränderlig. Så när Gud sluter förbund med oss gör han oss en tjänst genom att klä det i ett formellt språk. Han säger, ”Ni kan inte förstå mitt hjärta eller min natur, så jag kommer att lägga dessa i ett förbund för er.” Detta borde visa oss vilken solid och säker grund vi har i Guds förbund.
Problemet har aldrig varit med Guds del av förbundet. Det har alltid varit med vår del. Gud uppmanar oss att älska vår nästa men det gör vi inte. Han säger till oss att vi ska söka honom av hela vårt hjärta men det gör vi inte. Rätt och slätt, vi är ett folk som bryter förbund. Hur tog Gud hand om detta? Hur tog han itu med att göra ett ”bättre förbund” som Hebreerbrevet beskriver det (se 7:22, 8:1, 8:6)? Hur var det möjligt för honom att förbättra något som aldrig hade fungerat fullt ut?
Han gjorde det genom att inte sluta förbund med människan, utan med en man – Jesus. Många kristna tror att det Nya Förbundet uteslutande är en överenskommelse mellan Gud och människan. Det är det inte – det är ett förbund mellan Fadern och hans Son. Kristus var mannen Gud valde att sluta detta förbund med – inte Adam, inte Noa, inte dig eller mig. Jag älskar frasen Martin Luther brukade beskriva detta med: Kristus var ”en man som Gud själv utvalt.” Det var Jesus som Gud valde att sända till jorden, som skulle ta vår plats, som skulle ta vår roll i förbund med Fadern. Och när Jesus vandrade på jorden höll han lagen fullkomligt. Han lydde varje befallning Gud någonsin gav, och gjorde allt som Herren begärde av sitt folk. Om Gud ville ha det gjort, så gjorde Jesus det – och Bibeln säger att han gjorde det med glädje. Så när Fadern såg på sin Son sa han, ”Du har levt upp fullkomligt till människans del av förbundet. En människa har befunnits vara värdig inför mig.” Det är därför vi läser i Hebreerbrevet, ”Så har också Jesus gått i borgen för ett bättre förbund” (7:22). Jesus själv är borgen för att förbundet hålls. Alla andra människor skulle misslyckas med detta, men en människa håller förbundet fullkomligt: Jesus. Det är vår säkerhet.
När Jesus ”tog vår plats” var det mer än bara på korset.
Jesus tog vår plats genom att dömas för våra synder. Men han tog också vår plats i ett annat avseende: som en som vandrade fullkomligt i förbund med Gud. Jesus levde som en människa som var utan synd, utan fläckar, en som höll varje heligt bud. Och genom att uppfylla lagen med fullkomlig lydnad fullbordade han förbundet. Det är förunderliga nyheter.
Men här är ännu mer fantastiska nyheter: Jesus har inte behållit förbundets förmåner för sig själv utan delar dem med oss alla. När han står inför Fadern säger han, ”Jag har tagit med mig mina vänner för att de ska få del av välsignelserna i ditt förbund. När de står inför dig, står de i mig. Så all min rättfärdighet är deras. Deras förlåtelse blir verksam genom vårt förbund, Fader.”
Tacka Gud att han inte valde oss till att hålla förbundet med honom! Men mannen som har bevarat förbundet fullkomligt ber oss att förena oss med honom i sin förbundsrelation med Fadern. Och när vi säger ja vandrar vi i Kristi egna Ande. Detta är vad Jeremia och Hesekiel profeterade när de sa, ”Gud kommer att ge er ett nytt hjärta, ett som gör det möjligt för er att hålla hans bud.”
Några kristna överväldigas vid tanken på att hålla Guds bud. De tänker, ”Jag måste läsa min Bibel ännu mer, bedja ännu mer, evangelisera ännu mer.” Om du tänker så lever du inte i det Nya Förbundet – du lever under Mose lag. Och det är total bedrövelse eftersom du inte kan hålla lagen till fullo. När du bryter en del i den bryter du hela.
Men när du kom till Kristus tändes förhoppningsvis av uppenbarelsen om Guds Nya Förbund ett ljus av insikt i dig. Du behövde inte beordras att söka Guds ansikte, att dela de goda nyheterna om Kristus med din granne, att känna frihet i den Ende som gjort allt för dig. Hans natur började förvandla din natur – och du gjorde detta med ett glatt hjärta.
Detta är härligheten i det Nya Förbundet. Det uppenbarades på Förklaringsberget, dit Jesus hade tagit tre av sina lärjungar. Härligheten var så oerhörd att under ett ögonblick bröt en glimt av himmelriket igenom till det jordiska. Plötsligt såg lärjungarna – Petrus, Jakob och Johannes – Moses och Elia som talade med Kristus. Petrus var så förundrad av detta att han utbrast, ”Vi måste göra tre hyddor här.” Petrus såg flera av Guds förbund på en gång – i Jesus, i Moses och i profeterna.
Men Gud Fadern tog bort Moses (lagen) och Elia (profeterna) från Petrus synfält och sa, ”Min Son förkroppsligar hela lagen och profeterna, varje förbunds helhet – allt som mänskligheten någonsin kommer att behöva. Du har ett bud nu, Petrus, och det är att ha fokus på Kristus. När du älskar så som han älskar, med min Ande i dig, uppfyller du hela Mose lag och profeterna. Lagen är inte den drivande kraften i ditt liv – Jesus är det.”
Vilken stund av uppenbarelse för Petrus – och för oss idag! Att uppfylla Guds lag är inte skälet till att vi läser vår Bibel eller ber. Vi gör det för att känna vår kärleksfulle Fader. I Faderns ögon uppfylls likaså mänsklighetens alla skyldigheter fullständigt i Jesus. Det är anledningen till att när Gud ser på oss idag ser han inte människor som ständigt bryter hans förbund. I stället ser han i oss sin Sons kännetecken – och därför ser han på oss som bevarare av förbundet! Han ser inte en lista med misslyckanden bredvid en lista med goda gärningar, med en enorm obalans mellan dem. Han ser inte våra gärningar över huvud taget. Han ser bara sin Son i oss. Och när han gör det skänker han oss alla förmåner i sitt förbund med Sonen. All förlåtelse är vår. All frid är vår. Allt gillande är vårt. All nåd överflödar oss, oavsett om vi är uppåt eller nere, framgångsrika eller om vi misslyckas. Hans nåd mot oss förändras aldrig.
Kristus behöver inte någon assistans från oss med sin nådegärning.
Du kanske undrar, ”Har jag inte någon del i nådegärningen?” Om du försöker tillföra något till Kristi nådegärning kommer du bara att förstöra den. Det är omöjligt att lägga till något till hans härliga nåd med våra trasor av orättfärdighet. I oss finns inte nåd – vi tar bara emot den. Vi kan ge ut den, men det är Guds nåd, inte vår.
Det är detta som Hebreerbrevet menar när det står att vi ”trampar” Kristi blod när vi försöker lägga till något till Guds nåd. Vi spär faktiskt ut den, och kränker det härliga verk som han har gjort. Faktum är att vi vid varje tidpunkt agerar på ett av två sätt: (1) Antingen tillåter vi Gud säga att vi inte räcker till och vi accepterar fullheten av hans nåd; eller (2) vi kallar hans nåd otillräcklig och försöker lägga till våra prestationer till den.
Kanske du säger, ”Men om jag trodde på det där skulle jag aldrig göra något för Gud.” Det är faktiskt så att det är precis det motsatta. När du lever i Kristi nåd gör du fler gärningar än någonsin – eftersom du gör dem i glädje i stället för i missnöje på grund av tvång. Du går in i bön eftersom du älskar Guds helighet. Du studerar hans Ord inte på grund av att det innehåller din att-göra-lista för dagen, utan på grund av det är ditt livs källa, ditt källsprång av frid, glädje och ledning.
Enkelt sagt, nåd ger förmåga till gudfruktigt handlande. Så om du är eländig i din vandring med Kristus – om du är uttröttad, går till kyrkan för att du fruktar för din frälsning – då har du fallit ur mottagandet av hans nåd. Just nu bjuder han dig att komma tillbaka, och säger, ”Kom in i förbundet jag har med Fadern. Jag vill utgjuta min nåd över dig, för att ge dig kraft med min Ande för liv.”
Det finns fyra utmärkande kännetecken i nåden för varje efterföljare till Jesus.
1. Nåden är utan bistånd. Vi kan inte “bistå” Kristi nådegärning utan att spä ut den eller förminska den.
2. Nåden är oförtjänt. När vi upptäcker orättfärdighet i våra liv tänker många av oss att vi måste pumpa upp vår nåd igen genom goda gärningar. Nej – Kristi nåd mot oss är helt oförtjänt, vi kan inte ens förtjäna den till en viss del.
3. Nåden är oföränderlig. Guds nåd utgjuts inte mindre de dagar då vi ber mindre. Den fungerar inte så. Till och med hans varningar mot synd är tecken på hans kärleksfulla nåd.
4. Nåden tar aldrig slut. Vare sig Fadern eller Sonen kommer att vara trolösa mot förbundet de slutit. Det kommer att förbli i evighet och aldrig brytas. Så när vi förblir dolda i Kristus, förblir vi i förbund med Fadern – och därför är vi trygga och säkra.
Låt mig också säga detta: Jag vet att förbundet som Fadern slutit med Sonen är djupare, starkare och mycket mer långtgående än någon av oss kan greppa. Många kristna kommer tillkorta med hans härliga nåd, våra liv styrs av fruktan. När vi gör ett misstag säger vi till oss, ”Åh nej, jag har brutit förbundet med Herren.” Inget kunde vara mer osant. Det är Jesus som är i förbund med Fadern, inte vi!
Detta är skälet till att Kristus måste bli fullt människa, skapad till det yttre som en av oss. Han uppfyller fullständigt förbundet för vår skull – och han bjuder in oss att ta del av alla dess förmåner. Genom honom har vi förklarats helt rena, vi har frid med Gud till fullo och överflödar i hans nåd. Vi kan inte lägga till något till hans fullbordade verk – hans nåd är alldeles tillräcklig. Det är vår uppgift att ta emot den härliga gåvan – och att vandra in den med glädje!