Jag vill att du reflekterar över en bön som Paulus uttalade för Jesu Kristi kyrka. Han bad, ”Låt Gud uppenbara för er inte bara Kristi stora makt från förr utan även hans överväldigande makt just nu.”
Här är Paulus uttryckliga bön: ”Så att I förstån … huru översvinnligt stor hans makt är på oss som tro - allt i enlighet med den väldiga styrkas kraft” (Efesierbrevet 1:18–19).
Kyrkan idag har en stor vördnad för den Jesus som vandrade på jorden. Jag refererar till galileen, Marias son, läraren och undergöraren. Vi blir aldrig trötta på att höra och berätta om Jesu Kristi nasaréns väldiga makt.
Vi älskar att påminna oss om hur denne Jesus jagade iväg demoner och stadigt stod emot alla frestelser. Han öppnade blindas ögon, öppnade dövas öron, fick förlamade att hoppa, återställde förtvinade armar, helade spetälska. Han förvandlade vatten till vin, livnärde mängder av folk med bara några bröd och fiskar, och vid mer än ett tillfälle väckte han upp döda.
Men ändå, vid något tillfälle i historien, började kristna begränsa den nuvarande makten hos vår stora undergörande Frälsare. Kyrkan utvecklade en teologi som gjorde Kristus till Gud över det andliga men inte det naturliga.
Låt mig ge dig ett exempel. Nuförtiden tror vi att Jesus kan förlåta våra synder och lätta på vår skuldbörda. Vi tror han kan ge oss frid och glädje och till och med evigt liv. Och han gör allt detta i den dolda och osynliga världen.
Men inte många av oss känner Jesus som Gud över den naturliga världen som vi lever i. Ofta känner vi inte honom som Herre över våra vardagliga bestyr, som Gud över våra hem, våra barn och äktenskap, våra jobb och räkningar.
Paulus säger till oss att vi behöver en uppenbarelse över Jesu makt sedan stunden då Kristus uppväcktes från de döda. Och just nu sitter Jesus vid Guds högra sida med all makt given åt honom i himlen och på jorden. ”Allt lade han (Gud) under hans fötter" (Efesierbrevet 1:22).
När jag nu läser detta avsnitt väcker den Helige Ande upp mitt hjärta med en mäktig sanning: ”Jesus har aldrig någonsin varit så mäktig som han är just nu.” Dessutom är Kristus, enligt Paulus, ”över alla andevärldens furstar och väldigheter och makter och herrar, ja, över allt som kan nämnas, icke allenast i denna tidsålder, utan ock i den tillkommande” (1:21).
Om vi verkligen tror detta, är konsekvenserna för oss fantastiska. Du förstår, Galiléens Kristus gav aldrig upp om döden. Sannerligen, det fanns inget större bevis på Jesu makt på jorden än när han besegrade döden. Han demonstrerade gång på gång att han har all makt över döden.
“Ty såsom Fadern uppväcker döda och gör dem levande, så gör ock Sonen levande vilka han vill” (Johannes 5:21). Jesus påstod sig inte bara ha makt över döden när han sa, ”Jag är uppståndelsen och livet”, han bevisade det!
Vågar vi tro på vad Jesus sa om uppståndelseliv?
“Sannerligen säger jag eder: Den stund kommer, jag, den är redan inne, så de döda skola höra Guds Sons röst, och de som höra den skola bliva levande. Ty såsom Fadern har liv i sig själv, så har han ock givit åt Sonen att hava liv i sig själv” (Johannes 5:25–26, min kursivering).
När Jesus sa dessa ord refererade han inte bara till den slutliga uppståndelsen. Han visade oss sin nuvarande makt att väcka upp det som har dött och fylla oss med liv.
Sanningen är den att vi alla har en hemlig kyrkogård i våra liv. Jag talar om någon eller något vi gav upp om för länge sedan. Vi har begravt det, ställt en gravsten över det och skrivit dödsdagen på den.
Jag tänker på en kär bekant som berättade för min fru och mig om när hon var med på sitt barns examen. Det här är en kvinna vars make lämnade henne för många år sedan för en annan kvinna. Vid examen dök han och hans nya fru upp, tillsammans med alla hans släktingar.
Så svårt det var för henne. Vid den tidpunkten var vår väns tidigare äktenskap bortom uppståndelse. Men när hon satt bara en liten bit bort från sin exmake och hans nya fru fick Gud den här kvinnan att gå tillbaka till gravplatsen för sitt äktenskap. Och hon började be om frälsning för sin exmake och även för hans fru.
Varför skulle hon göra detta? Hon ville ha honom uppväckt från syndens död. Du förstår att eftersom hon känner Kristus vägrar hon ge upp om de döda. Hon vet att Jesus idag har uppståndelsemakt att bringa liv ur död.
Jesus ger aldrig upp om de döda.
Vår Herre bringar liv ur död. Allt som behövs är hans ord, hans Ande, och plötsligt kommer det som tycks vara dött och hopplöst till nytt liv.
Jag känner en pappa som sörjer över sin sextonåriga dotter som är fast i droger. Hon var en gång så oskyldig och kärleksfull, njöt av långa promenader med sin pappa och djupa samtal om tro. Men nu är hon ute på gatorna och säljer sin kropp för att få pengar till sina droger. Hennes kropp är utmärglad; på ett sätt är hon mer död än levande.
Hennes pappa älskar henne djupt och gråter över hennes foto från high school. Numera har han gett upp hoppet. Han väntar på det fruktade telefonsamtalet när en främlings röst frågar honom, ”Är du pappa till…? Var snäll och kom till bårhuset.”
Men Jesus ger aldrig upp om de döda! Han har all makt att rädda denna flicka från drogernas grav. Tusentals som hon har blivit befriade och upprättade från missbruk av alla typer.
En sörjande pappa vid namn Jairus kom en gång till Jesus för att hans döende dotter skulle bli helad. Hans lilla flicka var på randen till döden. “Då kom en synagogföreståndare, vid namn Jairus, dit; och när denne fick se honom, föll han ned för hans fötter och bad honom enträget och sade: "Min dotter ligger på sitt yttersta. Kom och lägg händerna på henne, så att hon bliver hulpen och får leva. Då gick han med mannen; och honom följde mycket folk, som trängde sig inpå honom” (Markus 5:22–24).
Helt klart hade Jairus ett stort mått av tro. Han uppmanade Jesus, ”Kom, lägg händerna på henne och hon kommer att bli helad.” Vilken bekräftelse på hans tro som avslöjade Jairus djupa tro: ”Min dotter behöver bara en beröring av Jesus. Han har all makt. Han kan bevara henne från döden.”
Jag tror att Jairus attityd representerar de flesta kristna idag. När vi är i en svår kris vet vi att Jesus är vårt enda hopp. Och så rusar vi till honom i vår nöd, och faller ner vid hans fötter och söker hans barmhärtighet och hjälp.
Jesus svarade på Jairus tro genom att följa med honom. Kan du föreställa dig det stora hoppet som måste ha fyllt den sörjande mannens hjärta? Men jag tror att samtidigt kan en fruktansvärd tanke ha slagit Jairus: ”Tänk om vi kommer för sent? Det är underbart att ha Jesus vid min sida. Men vi behöver tid. Med varje steg vi tar tillbaka till mitt hus sipprar livet ut ur min dotter.”
I våra egna kriser säger de flesta av oss samma sak som Jairus gjorde: ”Jag behöver dig, Jesus. Men tiden håller på att ta slut.” Om Jairus hade vetat vem Jesus var – Uppståndelsen och Livet – hade han blivit lugn. Han hade kunnat försäkra sin bekymrade ande, ”Jesus existerar utanför tiden. Vi behöver inte tid. Vi behöver bara honom!”
Jesus tillät att tiden tog slut för Jairus.
Herren vill ha mer av oss än en tro som bara sträcker sig till dödsögonblicket. Jesus önskar tro på sin uppståndelsemakt. Jag talar om en makt som räcker bortom döden, bortom hopplösheten.
De namntroende i Jairus hushåll hade en begränsad tro. De trodde bara till dödsögonblicket. Så länge det fanns kvar lite liv i flickan, lite hopp, var Jesus önskad och behövd. Deras vädjan var, ”Vi tror att Jesus är den store läkaren och helaren. Men han behöver skynda sig. Vår lilla kan död vilken minut som helst. Vi kommer inte att behöva honom då, när hon död!”
Jag undrar, vilken sorts tro är detta? Det är tro som bara räcker till hopplöshetens gräns. Den tror bara fram till graven. Och det är inte alls tro.
Jairus dotter dog. Jag föreställer mig någon ta den lilla flickans puls och förklara henne död. Den lilla tro de människorna hade haft var nu borta. Och det första som skulle göras var att meddela helaren att han inte behövdes. De sände detta budskap till Jesus: ”[…] kommo några från synagogföreståndarens hus och sade: Din dotter är död; du må icke vidare göra mästaren omak" (Markus 5:35, min kursivering).
Orden verkade så definitiva: ”Din dotter är död.” Säg mig, ringer likadana ord i dina öron över något som har dött i ditt liv? ”Ditt äktenskap är dött. Det är ingen idé att gå till Gud med det.” ”Din tjänst är död. Det gör ingen nytta att bedja.” ”Ditt barn är död i synden. Släpp taget om honom.” “Din relation till den där älskade är död. Kom över det.”
Nej! Alla dessa fruktade ord betyder absolut ingenting för Jesus. Han ger aldrig upp om de döda. Jag talar om andlig död. Han är uppståndelselivet för det som vi tror är dött.
Hur reagerade Jesus på nyheterna om Jairus dotter? Den bästa översättningen säger, ”Jesus sa till synagogföreståndaren, precis som om han inte hörde vad som sades, var inte rädd, tro bara” (se Markus 5:36).
Ställ detta i kontrast till budskapets slutgiltighet: ”Du må icke vidare göra mästaren omak?” Med andra ord, ”Varför fortsätta när allt är över? Det betyder inget längre. Lämna det.” Men det är aldrig över för Jesus.
Om Jairus hade lyssnat på sådana tvivel, hur tror du han hade svarat Jesus? ”Tack Herre, jag vet att du menade väl. Kanske hon hade levat om vi inte hade blivit fördröjda av den där blödande kvinnan som rörde vid din mantel. Jag hade verkligen tro. Jag trodde att om vi hade hunnit hem medan hon ännu andades skulle hon ha levat.”
När man kallade på Jesus för att han skulle hela Lasarus mötte han samma typ av begränsad tro. ”När så Maria kom till det ställe där Jesus var och fick se honom, föll hon ned för hans fötter och sade till honom: "Herre, hade du varit där, så vore min broder icke död" (Johannes 11:32). Avsnittet fortsätter med att visa att Maria och hennes vänner bara hade tro fram till dödsögonblicket. "Men somliga av dem sade: Kunde icke han, som öppnade den blindes ögon, ock hava så gjort att denne icke hade dött?" (11:36-37).
För dem var Jesus bara efterfrågad fram till dödens rand. Varken Maria, Marta eller en endaste person vid den graven hade tro på Kristus som uppståndelsen och livet.
När jag läser redogörelsen för vad som händer när Jesus anländer till Jairus hus blir jag förvånad.
Vilken hemsk scen det var. Fullständig förvirring, tvivel, fruktan och klagan. “Så kommo de till synagogföreståndarens hus, och han fick där se en skara av människor som höjde klagolåt och gräto och jämrade sig högt” (Markus 5:38).
När Jesus anlände uppträdde folket där som om han var ännu en sörjande som skulle ge en sista hälsning. Jag kan höra dem viska, ”Han har åtminstone vett att komma till begravningen. Bättre sent än aldrig.”
Funderar du på varför det är så mycket ståhej i så många av oss kristnas liv? Varför sådan bedrövelse och sådant sörjande? Det är för att vi inte tror att Jesus kan uppväcka det som verkar dött. Om vi är ärliga erkänner många av oss att det finns tider när vi tror att Jesus inte vet vad han håller på med. Vi tror inte att han har en livgivande plan för oss. Vi tror att han är för sen, att det har gått för långt.
Denna attityd uppstod när Jesus sa till Jairus hushåll att ha hopp. “Och han gick in och sade till dem: Varför klagen I och gråten? Flickan är icke död, hon sover" (5:39). Så här blev de sörjandes reaktion: “Då hånlogo de åt honom” (5:40, min kursivering).
När jag tänker på de där tvivlarna vill jag fråga dem, ”Vad hånler ni åt? Varför har ni gett upp? Fortsätt! Lita på honom. Han kan väcka upp henne igen. Det har varit hans plan hela tiden.”
Tänk efter: Dessa var samma bedjande folk som väntade i tro på att Jesus skulle komma. Bara en timme tidigare förklarade de, ”Jesus är vårt svar. Han är lösningen på vårt bekymmer. Gå och hämta honom!” Nu hånlog samma troende föraktfullt mot honom. När den lilla flickan var död ignorerade de honom helt enkelt. För dem var han bara en annan man.
Idag är många av oss lika skyldiga som den där tvivlande hopen av sörjande.
Är inte det här lika sant för många av oss? Vi ropar ut till Gud i våra bekymmer. Vi kräver att han svarar oss innan det är för sent. Sedan, när vårt svar inte kommer i tid blir vi sörjande. Vi darrar inför djävulens makt, som om demonerna hade vunnit segern. Vi drar slutsatsen, ”Jesus förlorade den här striden. Djävulen vann i slutändan.”
Jag säger dig, det räcker inte att älska, tjäna och tillbe Kristus enbart till hopplöshetens gräns. Varför förtröstar vi inte på honom när allt hopp är ute? Jag frågar mig själv det. Varför litar vi inte på honom när det ser ut som att vi aldrig ska få ett jobb. När det mänskligt sett verkar omöjligt för oss att fortsätta?
Får jag fråga dig: Tänk om Jesus gick rakt in i din nuvarande situation? Vad skulle han finna? Skulle du fortfarande vara bedrövad över din situation? Skulle ditt hjärta vara i samma kaos som de där sörjande vid Jairus hus?
Eller skulle du säga till Jesus, ”Herre, det ser så hopplöst ut. Jag var nära att ge upp. Men du är den samma idag som du var vid Jairus hus. Du kan läka detta problem. Du är uppståndelsen och livet. Du kan bringa liv ur död!”
Lägg märke till vad Jesus gjorde vid Jairus hus: ”Men han visade ut dem allasammans; och han tog med sig allenast flickans fader och moder och dem som hade fått följa med honom, och gick in dit där flickan låg” (Markus 5:40).
De enda Jesus samlade till sig var ”dem som hade fått följa med honom.” Det betyder de som trodde på honom: hans lärjungar och flickans troende föräldrar. De var alla där för att se honom bringa liv ur död.
Lägg också märke till att Kristus inte var intresserad av att visa sin makt för de icke troende. Faktum är att han, när han hade väckt den lilla flickan till liv igen, sa till dem som var runt honom, “Att [inte] låta någon få veta vad som hade skett” (5:43). Med andra ord: ”Berätta inte för andra vad ni såg. Miraklet är bland oss i detta rum.”
Säg mig, älskade helige, när Jesus gör ditt mirakel, som han gjorde för Jairus, och för Maria och Marta, kommer du att vara i rummet tillsammans med andra som tror honom? Eller kommer du att vara på utsidan? Jag vill vara på insidan när Jesus verkar liv. Jag vill vara på trons sida!
Jesus har aldrig någonsin varit så villig till att visa sin uppståndelsekraft som han är just nu.
Vår tro måste helt enkelt gå bortom dödsögonblicket. Vi måste se allt som är dött rakt i ansiktet och proklamera, ”Jesus ger aldrig upp om det som verkar vara dött.” Vi behöver en tro som vägrar ge upp om någon eller någonting, hur hopplös situationen än verkar vara.
Kristus kommer att göra oss häpna genom sin makt. Sannerligen, om du håller fast vid en orubblig tro, kan du vänta dig en härlig manifestation av hans uppståndelseliv. Bara du och Herren kommer att känna till hela det djupa verket i hans mirakel. Men han kommer att förvåna och hänföra dig när han visar dig sin fantastiska härlighet.
Skriften säger att vi har fått del av samma energigivande uppståndelseliv som finns i Kristus. “Och om dens Ande, som uppväckte Jesus från de döda, bor i eder, så skall han som uppväckte Kristus Jesus från de döda göra också edra dödliga kroppar levande, genom sin Ande, som bor i eder” (Romarbrevet 8:11). Han genomsyrar våra dödliga kroppar med fysisk styrka genom Guds egen energi.
“Ja, också eder som voren döda genom edra synder och genom edert kötts oomskurenhet, också eder har han gjort levande med honom” (Kolosserbrevet 2:13). ”Men Gud … för den stora kärleks skull, varmed han har älskat oss, gjort oss levande med Kristus” (Efesierbrevet 2:4-5). ”Det är anden som gör levande” (Johannes 6:63). ”Den siste Adam åter blev en levandegörande ande” (1 Korintierbrevet 15:45).
Titus talar om “förnyelse i helig ande” (Titus 3:5). ”Så att du bliver ung på nytt såsom en örn (Psaltaren 103:5).
Så tydligt detta budskap är för oss: Den Helige Ande bor i oss för att föda fram sitt beständiga liv. Det är Kristi överväldigande makt just nu. Tro på honom.
DIN SITUATION ÄR INTE HOPPLÖS. HÅLL KVAR TRON!