Ljudet av Hans röst
Jesus levde sitt liv på jorden fullständigt beroende av sin himmelske Fader. Vår Frälsare gjorde eller sade ingenting utan att först ha rådfrågat sin Fader i härligheten. Och han gjorde inga under förutom de som Fadern instruerade honom att göra. Han sade: "När ni har upphöjt Människosonen, skall ni förstå att Jag Är och att jag inte gör något av mig själv utan talar vad Fadern har lärt mig. Och han som har sänt mig är med mig. Han har inte lämnat mig ensam, eftersom jag alltid gör det som behagar honom." (Joh 8:28-29)
Kristus gjorde klart att han dagligen var ledd av sin Fader. Att praktisera sitt totala beroende, genom att alltid lyssna till sin Faders röst, var en del av hans dagliga vandring. Vi ser detta i en scen från Johannes evangelium. På sabbatsdagen kom Jesus gående i närheten av Betesdadammen när han fick syn på en man som var krympling, och som låg på en matta. Kristus vände sig till mannen och befallde honom att ta sin säng och gå. Genast blev mannen frisk, och gick iväg helad.
De judiska ledarna blev rasande över detta. Enligt deras mening hade Jesus brutit mot sabbaten genom att hela mannen. Men Kristus svarade: "Jag gjorde bara vad min Fader sade åt mig att göra." Han förklarade: "Min Fader verkar ännu i denna stund. Så verkar även jag ... Sonen kan inte göra något av sig själv, utan endast det han ser Fadern göra. Ty vad Fadern gör, det gör Sonen. Fadern älskar Sonen och visar honom allt vad han själv gör ..." (Joh 5:17-20)
Jesus sade helt enkelt: "Min Fader har lärt mig allting som är ämnat för mig att göra." Du kanske undrar: exakt när visade Gud Fadern vad Kristus skulle göra? När såg Jesus Gud göra under? När talade Fadern med honom om allting som han skulle säga och göra?
Hände allting i härligheten, innan Kristus blev människa? Satte sig de två ner tillsammans före skapelsen och kartlade varje dag av Jesu liv? Sade Fadern till sin Son: "På den andra sabbaten i den sjätte judiska månaden kommer du att gå längs med dammen i Betesda. Du kommer att möta en man som är krympling där. Befall den mannen att resa sig upp och gå."
Om det vore så, skulle ingen av oss kunna relatera till det. Ett sådant arrangemang skulle inte vara relevant för vår dagliga vandring med Herren. Men vi vet att Jesus kom för att ge oss ett mönster att följa. När allt kommer omkring så kom han till jorden för att uppleva allting som vi gör, känna alla våra känslor och bli gripen av vår smärta och bräcklighet. I gengäld skulle vi leva som han gjorde och gå i hans fotspår.
Faktum är att Jesus, i sitt kött, var tvungen att lita på att Faderns röst talade till hans inre varje dag. Han måste vara beroende av Fadern hela tiden för att kunna höra hans röst vägleda honom. Annars hade Kristus helt enkelt inte kunnat göra de saker han gjorde. Jesus var tvungen att höra sin Faders röst timme för timme, under för under, en dag i taget.
Hur var det möjligt för Jesus att höra sin Faders stilla, viskande röst? Bibeln visar oss att det skedde genom bön. Om och om igen gick Jesus till en enslig plats för att be. Han lärde sig att höra Faderns röst när han låg på knä, och hans Far var trogen i att visa honom vad han skulle göra och säga.
Föreställ dig Jesus stå inför ett stort beslut, som att välja sina lärjungar. Hur valde Herren ut de tolv från de stora massorna som följde honom? Det måste ha varit ett viktigt beslut. Det var ju faktiskt dessa lärjungar som skulle bilda pelarna i hans församling i Nya Testamentet. Gav Fadern honom de tolv namnen när han fortfarande var i härligheten? Om det var så, varför tillbringade då Jesus en hel natt i bön innan han skulle namnge de tolv?
Lukas säger: "Vid den tiden gick Jesus upp på berget för att be, och han bad hela natten till Gud." (Luk 6:12) Nästa morgon valde Jesus ut de tolv. Hur visste han vilka de var? Fadern hade uppenbarat dem för honom natten innan.
Dessutom, samma natt gav Fadern sin son saligprisningarna, dessa ord från Bergspredikan: "Saliga är de fattiga ... saliga är de som sörjer ... Ve er som dömer ... ". (se Matt 5-7) Jesus hade tagit emot allting direkt från Faderns hjärta.
Det var vid dessa tillfällen, ensam med Fadern, som Kristus hörde hans röst tala. Jesus tog emot varje uppmuntrande ord, varje profetisk varning, medan han var i bön. Han bönföll Fadern, tillbad honom, och underordnade sig hans vilja. Och efter varje under, varje gång han hade undervisat och vid varje konfrontation med en farisé, skyndade Jesus tillbaka för att umgås med sin Far.
Vi ser exempel på den här typen av överlåten bön i Matteus 14. Jesus hade just tagit emot nyheterna om Johannes Döparens död. "När Jesus hörde detta, for han med båt därifrån till en enslig plats ..." (Matt 14:13) (Jag undrar ifall han kom till samma plats där Johannes hade tillbringat år av meditation och förberedelse för tjänst.)
Jesus var ensam där, i bön och i djup sorg över Johannes död. Johannes hade blivit en kär vän lika mycket som en respekterad Guds profet. Nu, när Kristus umgicks med Herren, bad han om och tog emot nåd. Och där i öknen, när han var omgiven av sin Far, tog Jesus emot vägledning för nästa dag.
Omedelbart efter att ha lämnat den platsen, började Kristus göra under: "När han steg ur båten, fick han se en stor folkskara, och han förbarmade sig över dem och botade de sjuka bland dem." (14:14) Samma dag utfordrade han en skara på 5000 personer med fem bröd och två fiskar. Försök att föreställa dig vilken arbetsam och fulltecknad dag det var för honom. Senare den dagen skickade han iväg folkmassorna.
Så, vad gjorde Jesus vid det tillfället? Du kanske tror att han sökte efter vila eller en lätt måltid. Kanske samlade han en del av sina närmaste lärjungar och gick igenom vad som hade hänt den dagen. Eller kanske ville han gå till Betania för att hämta nya krafter hemma hos Maria och Marta.
Jesus gjorde inget av detta. Skriften säger: "Sedan gick han upp på berget för att få vara för sig själv och be. När det blev kväll, var han ensam där." (14:23) Än en gång skyndade Jesus tillbaka till Fadern. Han visste att den enda platsen för att återhämta sig var i sin Faders närvaro.
Jesus var fullständigt medveten om de verk han kom till jorden för att göra. De hade alla blivit omskrivna i Skriften: han skulle hela de sjuka och plågade, öppna de blindas ögon, trösta dem med brustet hjärta, öppna fängelsedörrar, sätta fångar fria, mätta all hunger och törst. Ändå, i sin dagliga vandring gjorde Jesus inget av detta utan att först underkasta sig Fadern. Även om dessa verk hade blivit utstakade för honom, sökte han alltid Faderns ledning hela tiden.
Skriften lär oss att ibland helade Jesus "alla som rörde vid honom." Men vid andra tillfällen helade han inte, på grund av människornas otro. Hur visste Jesus när han skulle hela och när han inte skulle det? Han var tvungen att höra sin Faders stilla, viskande röst ge honom ett ord av vägledning. Och han gladde sig över att höra sin Faders röst.
Detta gäller även vår kallelse. Vi känner till alla saker som Skriften kräver av oss: vi ska älska varandra, be utan uppehåll, gå ut i hela världen och göra folk till lärjungar, studera, vandra i rättfärdighet, tjäna de fattiga, sjuka, behövande och de som sitter i fängelse. Men vi ska även göra andra saker som inte är nämnda i Skriften. Vi möter speciella behov i vår dagliga vandring, antingen genom kriser eller andra brådskande situationer. Vid sådana tillfällen behöver vi höra vår Faders röst vägleda oss, tala till oss om sådant som inte är omskrivet i hans bud. Enkelt uttryckt, vi behöver höra samme Faders röst som Jesus hörde medan han levde på jorden.
Vi vet att Jesus hade det här utbytet med sin Far. Han sade till sina lärjungar: "... allt vad jag har hört av min Fader har jag låtit er veta." (Joh 15:15) Han sade också till de religiösa ledarna: "... nu vill ni döda mig, en man som har sagt er sanningen, som jag har hört av Gud. Så handlade inte Abraham." (8:40) Vad menade Jesus med den sista meningen? Han sade till de israeliska lärarna: "Jag har givit er sanningen direkt från Faderns hjärta. Det kunde inte Abraham göra."
Kristus sade: Ni lever i en död teologi. Ni studerar det förflutna, ärar er fader Abraham som ger er regler och föreskrifter för era liv. Men det jag talar till er kommer inte från någon avlägsen historia. Jag har just varit tillsammans med Fadern, och Han gav mig vad jag skulle predika för er. Han visade mig vad ni behövde höra."
Johannes Döparen vittnade för samma religiösa ledare: "Vad han har sett och hört vittnar han om, och hans vittnesbörd tar ingen emot." (Joh 3:32) Idag ger Jesus oss samma budskap: "Du nöjer dig med att lyssna till predikningar som är tagna från någon referensbok. Men Ordet som jag vill ge dig är nytt."
Jag har frågat Herren om det är möjligt idag, i denna nådens tid, att leva som han gjorde. Kan vi bli helt beroende av rösten från Fadern i härligheten? Är det möjligt att höra honom leda våra liv dag för dag, stund för stund? Finns det en utstakad väg för oss, så att även vi kan säga: "Jag talar endast vad jag hör från Herren, och gör bara vad jag ser honom göra."
Jag känner till glädjen som kommer genom att vara innesluten ensam med Kristus. Den kommer från att tillbe honom, tjäna honom, att vänta på att han ska uppenbara sitt hjärta för oss. Jag kallar detta för stunden då Jesus ger oss mat. Jag sitter i hans närhet och lyssnar till hans stilla, viskande stämma. Och Han talar till mig, undervisar mig, betjänar mig och visar mig saker som jag inte skulle kunna lära mig från någon människa eller bok. Hans sanning blir levande i min ande, och mitt hjärta hoppar inom mig.
Naturligtvis har jag inte kommit dit. Denna erfarenhet som sker någon enstaka gång har ännu inte blivit ett sätt för mig att leva. Så jag har frågat Herren: "Är det möjligt att leva ett liv i fullständigt beroende? Eller är det bara ett önsketänkande? Drömmer jag om något som är omöjligt att uppfylla?"
Jag tror att de flesta av oss lever långt under de privilegier vi har som Guds barn. Jag läser till exempel om Elia som står inför Herren och hör hans röst. Jag läser om Jeremia som står i Herrens närhet och hör Hans råd. Han ropar: "Men vem har tillträde till Herrens råd, så att han kan se och höra hans ord? Och vem har aktat på hans ord och lyssnat till det?" (Jer 23:18) Jag läser om ett liknande rop från Jesaja: "Och vare sig du viker av åt höger eller vänster, så skall dina öron höra detta ord ljuda bakom dig: "Här är vägen, gå på den."" (Jes 30:21)
Varför skulle inte Gud tala till vår generation när det finns så mycket rädsla och osäkerhet? Världen befinner sig i kaos i sitt sökande efter svar. Varför skulle Herren vara tyst nu, när vi mer än någonsin behöver höra hans röst? Tragiskt nog är många pastorers predikningar livlösa idag. Deras budskap varken överbevisar om synd eller svarar på de djupa ropen från hjärtat. Detta är verkligen kriminellt. Tomma filosofier som sprutas ut i en tid av stor hunger kommer bara att orsaka större sorg hos åhörarna.
Johannes Döparen undervisade: "Brudgum är den som har bruden. Men brudgummens vän, som står där och hör honom, gläder sig innerligt över brudgummens röst. Den glädjen har jag nu helt och fullt." (Joh 3:29) Den bokstavliga grekiska betydelsen kan översättas: "Brudgummens vän som håller sig till honom och stannar kvar hos honom." Johannes Döparen sade till sina lärjungar: "Jag har hört brudgummens röst, och det har blivit min största glädje. Ljudet av hans röst uppfyller min själ. Hur kunde jag höra hans röst? Genom att stå nära honom och lyssna till honom när han talar från sitt hjärta."
Du kanske undrar hur Johannes lärde känna Jesu röst? Så vitt vi vet möttes de båda endast en gång ansikte mot ansikte, och det var vid Jesu dop. Och det var bara ett kort möte som bestod i ett fåtal ord.
Johannes lärde sig att höra Herrens röst precis som Jesus gjorde, ensam i öknen. Denne man hade isolerat sig i vildmarken redan vid tidig ålder. Han tillät sig inga nöjen som var av den här världen, inklusive god mat, en skön säng, eller bekväma kläder. Han hade inga lärare, inga mentorer och inga böcker. Under dessa år i ensamhet umgicks Johannes med Herren. Och under hela tiden lärde han sig genom Anden att höra Guds stilla, viskande stämma. Ja, Kristus talade till Johannes redan innan han blev människa.
Johannes lärde sig allting han visste genom att ha ständig gemenskap med Herren. Det är på detta sätt som han fick budskapet om omvändelse, kände igen när Lammet kom, och förstod att han själv måste bli mindre och Messias större. Johannes lärde sig allt detta från Herren, och ljudet av Guds röst var hans glädje.
Det här sättet att leva är nedtecknat i Skriften. Jag talar inte bara om en profets isolerade liv. Först och främst finns exemplet från Jesus. Hans liv var väldigt upptaget, ofta med varje timma på dagen fulltecknad. Men Kristi hjärta var inställt på att dagligen söka Fadern. Han gav Gud dyrbar kvalitetstid, satt vid hans fötter, tjänade honom och lyssnade till hans röst. Och han blev undervisad och vägledd av sin Fader varje dag.
Nu kanske du frågar: "Men hur är det med resten av oss? Jesus var bokstavligen Guds Son, född av Fadern. Det är omöjligt för någon att mäta sig med hans exempel."
Tänk på Cornelius, officeren. Denne man var ingen predikant eller pastor. I själva verket räknades han inte ens till Guds folk eftersom han var en hedning. Ändå säger Skriften att den här soldaten var "from och fruktade Gud liksom alla i hans hus, och han gav frikostigt med gåvor till folket och bad alltid till Gud." (Apg 10:2)
Det här var en upptagen man. Han hade 100 soldater som lydde direkt under honom. Ändå bad han vid varje tillfälle han kunde undvara. En dag medan han bad talade Gud till honom. En ängel uppenbarade sig och kallade Cornelius vid namn. Officeren kände igen att det var Guds röst och svarade: "Vad är det, herre?" (10:4)
Herren talade direkt till Cornelius, och sade till honom att leta upp aposteln Petrus. Han gav honom detaljerade instruktioner, inklusive namn, en adress, till och med orden han skulle säga. Under tiden satt Petrus och bad på ett hustak när "en röst kom till honom" (10:13) Återigen gav den Helige Ande detaljerade instruktioner: "Petrus, du kommer att höra några män knacka på dörren. Följ med dem, för jag har sänt dem." (se 10:19-20)
Petrus följde med männen till Cornelius hus för ett verkligt gudomligt möte. Det som hände där skakade om hela den kristna, judiska församlingen. Herren öppnade evangelium för hedningarna. Men det som var svårast att acceptera för de judiskt kristna var att Gud hade talat till en vanlig, otränad hedning. De kunde inte förstå varför Cornelius hade hört Guds röst så tydligt och uttalat med en sådan makt. Detta utmanade varje troende som var där.
Paulus tog också emot en uppenbarelse av Jesus direkt från Himlen. Han vittnade om att de saker han hade blivit visad som handlade om Kristus hade han inte lärt sig från någon människa. Tvärtom hade han hört Jesu egen stämma, medan han låg på knä i bön. "Jag vill göra klart för er, bröder, att det evangelium som jag har predikat inte kommer från människor. Jag har inte fått det eller lärt mig det av någon människa. Jag har tagit emot det genom en uppenbarelse från Jesus Kristus." (Gal 1:11-12) "Man han som utvalde mig redan i moderlivet och som kallade mig genom sin nåd, beslöt att uppenbara sin Son i mig, för att jag skulle predika evangelium om honom bland hedningarna. Jag brydde mig då inte om att genast fråga människor till råds." (1:15-16)
Visst fanns det stora lärare även på Paulus tid, ledare som var mäktiga i Guds Ord, såsom Apollos och Gamaliel. Och så fanns apostlarna, som hade vandrat och talat med Jesus. Men Paulus visste att en uppenbarelse av Kristus i andra hand inte var tillräckligt. Han var tvungen att få en ständigt ökande uppenbarelse av Jesus, från Herren själv.
Naturligtvis hade Paulus inget emot lärare. Han var ju trots allt en själv. Han undervisade: "Och han (Gud) gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare." (Ef 4:11) Men Paulus visste att han skulle gå ut och möta en gudlös och hednisk värld, och behövde en personlig uppenbarelse av Jesus för att hålla sig upprätt. Paulus sade faktiskt att varje troende behöver bli undervisad av Herren: "Ni har fått höra honom förkunnas och blivit undervisade i honom enligt den sanning som finns hos Jesus." (4:21)
Det finns mängder av vältränade pastorer idag, högt respekterade män med avancerad utbildning. De har tillbringat åratal på prästseminarier, och studerat teologi, filosofi och etik. De har blivit undervisade av begåvade lärare, uppskattade män som är experter på sitt område.
Men när många av dessa tränade pastorer står i predikstolen för att predika, talar de bara tomma ord. De kan berätta för dig många intressanta saker om livet och tjänsten i Kristus, men det de säger lämnar din ande oberörd och kall. Varför? De har ingen uppenbarelse av Jesus, ingen personlig erfarenhet av honom. Allt de vet om Kristus har blivit filtrerat genom andra människor. Deras insikter är endast lånad undervisning.
Paulus frågade efesierna: "Hur lärde du känna Kristus? Med andra ord: Vem lärde dig det du vet om Jesus? Fick du det genom alla predikningar du har hört, eller från söndagsskolan? Om det är så är det bra. Men är det det enda du vet om Kristus? Det spelar ingen roll hur mäktigt din pastor predikar eller hur smord din lärare är. Du behöver mer av Jesus än bara huvudkunskap.
Många troende nöjer sig med vad jag kallar för en första uppenbarelse av Kristi frälsande kraft och nåd som bara sker en gång. Det här är den enda uppenbarelsen av Jesus som de någonsin har haft. De vittnar: "Jesus är Messias, Frälsaren. Han är Herren, Guds Son." Varje sann troende har erfarenhet av den här underbara livsförändrande uppenbarelsen. Ändå är det här bara första steget. Vad som ligger framför är en livstid av djupare och ännu härligare uppenbarelser av Kristus.
Paulus visste detta. Han fick en otrolig uppenbarelse av Jesus på vägen till Damaskus. Han bokstavligen slogs till marken, och en röst från Himlen talade till honom. Ingen människa har någonsin haft en mer personlig uppenbarelse än denna. Ändå visste Paulus att det här bara var början. Från det ögonblicket bestämde han sig för "att inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst." (1Kor 2:2)
Matteus ger ett talande exempel på en uppenbarelse av Kristus som engångsföreteelse. Jesus hade just förmedlat en tuff predikan till massorna och många människor gick därifrån. Då kallade Jesus till sig sina lärjungar och frågade: ""... vem säger ni att jag är?" Simon Petrus svarade: "Du är Messias, den levande Gudens Son." " (Matt 16:15-16)
Jesus slog fast: "Salig är du, Simon, Jonas son. Ty kött och blod har inte uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i Himlen." (16:17) Kristus sade: "Du fick inte den här uppenbarelsen bara genom att vandra tillsammans med mig, Petrus. Min Fader uppenbarade det för dig från Himlen." Kort sagt, Petrus tog emot den härliga, första uppenbarelsen som kommer till varje människa som tror. Härligheten i Kristi frälsning blev uppenbarad i honom.
Men sedan läser vi: "Sedan förbjöd han lärjungarna att tala om för någon att han var Messias." (16:20) Varför sade Jesus detta? Hade inte himlen själv redan annonserat att han var Guds Lamm som skulle komma och rädda världen?
Faktum är att lärjungarna inte var redo att vittna om att han var Messias. Deras uppenbarelse av honom var ofullständig. De visste ingenting om korset, lidandets väg och djupet i deras Mästares offer. Javisst, de hade redan helat sjuka, kastat ut demoner och vittnat för många. Men trots att de hade varit tillsammans med Jesus de här åren, hade de fortfarande ingen djup, personlig uppenbarelse av vem han var.
Nästa vers bekräftar detta: "Från den tiden började Jesus förklara för sina lärjungar ..." (16:21) Med andra ord började Kristus uppenbara sig själv för dem, och visa dem djupare saker om sig själv. Resten av versen fortsätter: "... att han måste gå till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och att han måste dödas och på tredje dagen uppväckas." (16:21)
Har du blivit undervisad av Jesus i din hemliga bönekammare? Har du sökt honom för saker som du inte kan få från böcker eller lärare? Har du suttit tyst i hans närvaro, i väntan på att få höra hans röst? Bibeln säger att all sanning finns i Jesus, och bara han kan vidarebefordra den till dig, genom hans välsignade Helige Ande.
En fråga kanske nu stiger upp i dig: Är det inte farligt att öppna upp mitt sinne för en stilla, viskande röst? Är det inte på grund av det som många kristna hamnar i problem? Fienden kommer in och imiterar Guds röst, och säger åt dem att göra eller tro på något skrattretande, och det slutar med att de blir vilseledda. Är inte Bibeln den enda rösten vi ska bry oss om? Och är inte den Helige Ande den enda lärare vi ska ha?
Det här är vad jag tror om den saken:
- Precis som Fadern och Sonen, är den Helige Ande en distinkt, levande, mäktig, intelligent och gudomlig person i sig själv. Han är inte en person av kött och blod, utan av ande, en personlighet i sig själv, och han bestämmer över församlingen. Han ger gudomliga order, tröstar de sårade, styrker de svaga och undervisar oss om rikedomarna i Kristus.
- Den Helige Ande kallas i Skriften för Sonens Ande. "... har Gud sänt i våra hjärtan sin Sons Ande ..." (Gal 4:6) Han är också känd som Kristi Ande: "De undersökte vem eller vilken tid Kristi Ande i dem visade på ..." (1 Pet 1:11) "Den som inte har Kristi Ande tillhör inte honom." (Rom 8:9) Det är tydligt att Guds Ande och Kristi Ande är en och samma. Kristus är Gud, och samma Ande utgår från båda. Den Helige Ande är i sin natur kärnan av både Fader och Son, och är sänd av båda.
- Det finns ett sätt där vi kan beskyddas från villfarelse när vi befinner oss i djup, sökande bön. Beskyddet ligger i att vänta. Köttets röst har alltid bråttom. Den vill ha omedelbar tillfredställelse och har därför inget tålamod. Den är alltid fokuserad på sig själv i stället för Herren, och försöker alltid få oss att lämna Guds närhet.
Fiendens röst är tålmodig, men bara till en viss gräns. Den kan vara mjuk, ljuv, övertygande och logisk. Men om vi prövar den genom att helt enkelt vänta – det vill säga att inte handla efter den genast, utan pröva ifall det är Herrens röst – kommer den att visa sig otålig och avslöja sig. Den kommer plötsligt att bli ful och krävande, och börjar att smäda och fördöma oss. Då kan vi veta att det inte är Guds röst.
Det är därför som Bibeln säger om och om igen: "Vänta på Herren ... vänta på honom ... vänta." Det är när vi väntar som dessa andra röster avslöjas, eller tröttnar och försvinner. Vi behöver vänta, vänta, vänta, så att både Himlen och Helvetet vet att vi inte ger upp förrän Herren tar över.
Vi ser detta demonstreras i Jeremia 42. En kvarleva av Guds folk kom till Jeremia för att söka efter ett ord av vägledning från Herren. Profeten började be. "Tio dagar senare kom Herrens ord till Jeremia." (Jer 42:7) Efter tio dagar talade Gud äntligen till Jeremia. Profeten hade väntat tålmodigt tills han visste att han hörde Guds röst.
Vi är även beskyddade på ett annat sätt: vi måste pröva allt vi hör gentemot Bibeln, och vi får inte acceptera något som inte stämmer överens med Guds Ord.
Så, ja, käre kristen, en sådan vandring är möjlig. Det borde bli vår heliga lidelse.