Medhjälpare i förbön
Bönen hör ofta till de mest själviska områdena i kristna människors liv. Om du tänker efter, så finner du att de flesta böner vi bär fram har fokus på våra egna behov. De båda viktigaste motiven till vår förbön är vår egen andliga tillväxt samt våra familjers och vänners behov.
Av och till kan vi sträcka oss bortom våra egna snäva behov och be för andra. Men oftast när vi säger: "Jag skall be för dig," gör vi det inte. Eller så ber vi för dem någon gång men glömmer ganska snart bort deras behov.
Nyligen lät jag i Skriftens ljus rannsaka mitt eget böneliv, och fick överbevisning om snävheten och begränsningen i mina egna böner. Likt de flesta troende ägnar jag mycket tid åt att söka Herren gällande min egen vandring med Honom. Jag ropar ut till Honom om att bli helgad, få seger över synden, att bli Kristuslik, att ta emot vägledning i livet, att Hans smörjelse ska vila över min tjänst. Och jag fröjdar mig över en ljuvlig gemenskap med Honom, medan jag stilla tillber Honom och blir uppfriskad i Hans närvaro.
Dagligen lägger jag också fram min familj. Jag ber att Herren ska beskydda mina barn från djävulens listiga angrepp - att göra mina söner lika ekar planterade vid Guds flod, att göra mina döttrar till polerade stenar i Hans palats, och att få mina barnbarn till att älska Jesus. Jag ber också för vår församlings angelägenheter. Jag ber för enskilda som är i kris och för de många missionärer och tjänster som vi stödjer.
Nu kanske du säger: "Alltsammans är mycket lovvärt, broder David. Det känns gott att veta att du ägnar tid i avskildhet med Herren, samtalar med Honom och ber för alla dessa behov."
Men enligt Guds ord är inte en intim gemenskap tillräcklig. Jo, visserligen är det hemligheten bakom andlig växt. Och en rikare erfarenhet finns inte att få här på jorden. Men om vi nalkas tronen enbart för våra egna behov och vår uppbyggelse, är vi själviska. Vi kan inte utan vidare underlåta att på allvar be för alla skriande behov som finns runt omkring oss.
Nyligen fick vi i ledningen höra ifrån en fin äldre herre i San Diego. Denne käre helige man berättade att Gud hade påmint honom om att dagligen be för mig, och han frågade om han kunde få sätta upp mig på sin bönelista. Av allt att döma är mottagarna för denne mans förböner nedskrivna på en lång lista med namnen på änkor, fattigt folk, pastorer och ofrälsta människor. Och i åratal har han nu bett för dem.
Denne man är en pensionerad postarbetare. Han lever ett mycket enkelt liv och klarar sig på bara en måltid om dagen. Han ägnar sin tid åt att göra goda gärningar för andra och samtalar med Herren hela dagen igenom. Han kör runt i staden, plockar upp gamla möbler och andra saker som har kastats undan som skräp, och han reparerar dem och ger dem till änkor och fattiga. Han gör också inköp och går ärenden åt folk som inte klarar av att ta sig ut på egen hand, reparerar deras rörledningar och hjälper till med övriga behov.
Hela tiden medan denne man gör dessa goda gärningar ber han utan uppehåll, och är trofast i förbön för alla på sin lista. Faktum är att han inte stryker över deras namn förrän de dör.
Nu har jag varit en bönemänniska alltsedan jag vid åtta års ålder blev kallad till att predika. Men trots alla innerliga böner jag under åren har sänt upp, sätter denne gudfruktige man mig på skam. Jag har ingen lista över behövande människor som jag dagligen ber för, som han har. I allmänhet ber jag för någon en eller två gånger och går så vidare. Men han bara fortsätter att be.
Jag tror att denne mans belöning i härligheten kommer bli mycket större än min. Han är lik den fattiga änkan som gav två skärvar, men vars offergåva var värd många gånger mer än de andras gåvor. När jag tänker på alla de själar Gud har låtit evangelister skörda in till Sitt Rike, tänker jag omedelbart på den otroliga bönehjälp som kommit från människor som denne man.
Hela denna predikan kommer handla om hur man skall utveckla ett välsignat böneliv - och bli en sann "medhjälpare i förbön.
"Paulus säger uttryckligen att han blev räddad från "nära döden" problem - Inte genom sin tro, utan genom bön från "medhjälpare"
"Bröder, vi vill att ni skall veta vilken nöd vi fick utstå i Asien. Vi hade det mycket svårare än vi kunde bära, så att vi till och med misströstade om livet." (2. Kor. 1:8). Det grekiska ord som i detta avsnitt översatts med "svårare" betyder, "tungt nedlastade, krossade av sorg." Paulus talade om för dessa heliga: "Vår kris var så allvarlig, att den nästan krossade mig totalt. Det var långt mer än jag kunde stå ut med och bära. Jag trodde slutet var nära för mig."
När Paulus säger att han var så pressad att han fruktade för livet, förstår vi att han verkligen var nere på botten. I andra avsnitt bagatelliserar han sina lidanden. Du kanske minns hur han utan problem skakade av sig en giftig orm som bitit sig fast i hans hand. Han led också skeppsbrott tre gånger - men dessa omständigheter nämner han bara i förbifarten, för att ge en illustration. Paulus blev slagen, rånad, stenad och fängslad - men trots allt detta klagade han aldrig.
I detta avsnitt, emellertid, hade aposteln hamnat i ett tillstnd av fullständig utmattning. Jag tror att de lidanden han fick utstå var psykisk smärta. Vi kan inte exakt veta vilka bekymmer Paulus hade - men 2. Kor. 7:5 ger oss en antydan: "När vi kom till Makedonien, fick vi ingen ro utan var på allt sätt trängda, utifrån av strider och inifrån av oro."
Jag tror Paulus åberopade smärta som hade orsakats av den fårahjord han betjänade. Falska lärare hade trätt upp i Korint och försökt vända folket emot honom. Nu fruktade Paulus att hans hjord skulle avvisa hans budskap och följa män som inte hade deras välgång för ögonen.
Han blev tröstad när Titus kom, och bringade honom goda nyheter om hans "kära barn" i Korint. Paulus skriver: "Men Gud som tröstar de modlösa tröstade oss genom Titus ankomst, och inte bara genom hans ankomst, utan också genom den tröst som han hade fått hos er. Han berättade för oss om er längtan, er klagan och er iver för mitt bästa, så att jag gladde mig ännu mer." (v. 6 - 7).
Många troende idag lider på samma sätt som Paulus gjorde. Deras största smärta är psykisk, vållad av dålig behandling från dem de älskat och hjälpt mest. Vi märker av detta i många av Davids psalmer. Han sörjde över vänner som utan skäl vände sig emot honom, människor han hade givit mat och försörjt på egen bekostnad.
Samma smärta har jag upplevt i mitt eget liv. Vissa tillfällen har orden från människor jag älskat och hjälpt känts som knivar i ryggen. Jag kan instämma med David: "Orden i hans mun är halare än smör, men stridslust fyller hans hjärta. Hans ord är lenare än olja, ändå är de dragna svärd." (Psalm 55:22). I svåra tider som dessa är "medhjälp i förbön" något jag allra mest har varit i behov av.
Den viktigaste läxan som Paulus i sin smärta fick ta emot var att han måste förtrösta på Gud och Hans förbundslöften. Han visste att han inte längre kunde lita på sitt eget kött, förmåga eller kraft. Han skriver: "Vi räknade oss alla som dödsdömda, för att vi inte skulle lita på oss själva, men på Gud, han som uppväcker de döda." (2. Kor. 1:9).
Paulus prövningar hade fört honom till gränsen av vad han kunde klara av. Han visste att han inte hade någon styrka kvar till att slåss mot mörkrets krafter. Så han dömde sitt eget kött till döden. Och Gud förlöste honom på ett enastående sätt: "Ur en sådan dödsfara räddade han oss, och han kommer att rädda oss. Till honom står vårt hopp att han även i fortsättningen skall rädda oss" (vers 10).
Hur blev Paulus räddad? Ett flertal faktorer medverkade: För det första var han en mäktig bönemänniska. Och för det andra, hade han stor tilltro till Herren. Paulus visste att Gud skulle hålla sina förbundslöften. Han kunde säga: "Liksom Herren tidigare har satt mig fri, är Han i färd med att ta mig ur den prövning jag nu befinner mig i. Från denna stund och fram till den dag jag dör, kommer jag att leva under Hans befriande makt."
Likt Paulus tillåts också vi få utstå tider av prövning, så att vi dör ifrån vår tilltro till mänsklig förmåga. Herren tillåter oss att bli krossade, gjorda hjälplösa och svaga, i ett försök att överbevisa oss om att vi inte kan övervinna fienden genom några köttsliga insatser.
Men ändå, när vi jämför våra liv med Paulus, kan vi bli frestade att tänka: "Jag kommer aldrig få uppleva samma befrielse som denne man fick glädja sig över. Han var välutbildad i Skriften. Han tog emot stora uppenbarelser från Herren om Jesus, evangeliet, det Nya Förbundet. Han blev till och med uppryckt till det himmelska.
"Och Paulus betjänade i den Helige Andes kraft och tecken. Han skakade egenhändigt städer och nationer. Han kunde inte dödas av djävulen, inte ens genom stening, angrepp av pöbel eller tre skeppsbrott. Gud till och med använde honom för att väcka upp döda. Denne man var en av Guds mest smorda tjänare i hela historien. Han hade det klart på det andliga området"
Inte enligt Paulus. Aposteln talar om för oss att ännu en viktig faktor låg bakom hans befrielse: den mäktiga förbönen från medhjälpare. "när också ni hjälper oss genom er förbön. ...." (vers 11). Paulus sa: "Jag litar på att Gud kommer rädda mig. Och ni hjälper till att så sker genom att be."
Du kanske undrar: "Varför behövde Paulus hjälp från någon annan genom bön? Han hade så stark tro, sån otrolig makt tillsammans med Gud, att hans egna böner borde vara tillräckliga för att hjälpa honom igenom."
Nej, inte alls. Paulus insåg sitt desperata behov av "medhjälpare i förbön." Detta var en man som fullt ut visste att hans frälsning helt kom från Herren .... att Gud var trofast med att hålla sina förbundslöften .... att Herren skulle vara Gud för honom, hans sköld till beskydd, hans befrielse från varje fiende. Likväl visste Paulus att Gud hade förordnat bön som sitt "underordnade medel till befrielse."
Enligt Bibeln är bön och befrielse omöjliga att skilja åt: Gud talar om för oss, "Ropa till mig på nödens dag, så skall jag rädda dig, och du skall ära mig." (Psalm 50:15). "Han ropar till mig och jag svarar honom. Jag är med honom i nöden, jag skall rädda honom och ge honom ära." (Psalm 91:15).
Paulus visste att det var genom böner - både sina egna och från medhjälpare i förbön - som han blev förlossad "från lejonets gap." Han bekände: "Herren skall också rädda mig från alla onda anslag och frälsa mig till sitt himmelska rike ...." (2. Tim. 4:18). Han talar om för oss: "Jag har blivit befriad - och jag kommer i fortsättningen att bevaras, ända tills Jesus kommer - därför att Jesu Kristi kyrka ber för mig."
Som hängivna Herrens tjänare är vi ständigt i fara på grund av fienden. Vår kompromisslösa kärlek till Jesus är ett hot mot hela helvetet. Vi kan inte komma i gång med något heligt arbete utan att Satan lägger ut alla slags snaror och fällor i vår väg.
En sådan fara som blir tagen alltför lätt på i kyrkan, är risken för separation eller skilsmässa av kristna äkta par. Jag är fullständigt chockerad över de mängder telefonsamtal och brev som vårt arbete tar emot där det berättas för oss om äktenskap som är i ruiner.
En äktenskapsrådgivare söderifrån som jag känner ringde mig nyligen och var förskräckt. Hon sa: "Var jag än vänder mig i kyrkan, finns det par som bryter upp. Nästan alla mina vänner skiljer sig eller talar om att göra det. Det är bokstavligt talat en pest som härjar i Kristi Kropp just nu."
Jag hör alla slags skäl som blir givna för oron i kristna hem: oförsonlighet, brist på kommunikation, förlorad hängivenhet, otrohet. Men sanningen är att det handlar om mycket mer än så. Bakom alltsammans ligger ett angrepp från helvetet mot Guds heliga.
Upplösta hem bland icke-kristna är inte något mysterium. Men bland de rättfärdiga finns en orsak bakom all sådan förvirring. Tänk efter - hur kan hängivna kristna som i åratal har suttit under gudfruktig förkunnelse, plötsligt mista auktoriteten i sina hem? De vet helt och fullt att Guds förbundslöfte är deras styrka. De vet att Han lovar förgöra varje satanisk makt som kommer emot dem. Så varför får djävulen övertaget? Varför är deras äktenskap ständigt i fara?
Jag tror det beror på att en av eller båda parterna har öppnat dörren till ett sataniskt självbedrägeri. De har tillåtit en eller annan kompromiss i sina liv, eller har blivit andligt lata. Och nu har en rasande djävul fått ett fotfäste i deras hjärtan och deras hem.
Om du är under ett sådant angrepp, borde du ställa samma fråga som lärjungarna gjorde: "Mästare, varför kunde vi inte kasta ut dessa demoner?" Jesus svarade att vissa demoniska band inte kommer brista vid handpåläggning eller genom en halvhjärtad engångsbön. Sådana fästen är så djupt förskansade, att det enda sättet att kasta ut dem på är genom uthållig bön och fasta.
Likväl befinner sig kyrkan idag i ett omtöcknat tillstånd när det gäller bönens kraft. Ett slöja har fallit över ögonen på miljoner. Och nu, närhelst de står inför problem, är Jesus den sista de vänder sig till. De har övergivit lönnkammaren, och istället vänt sig till psykologi, rådgivare, böcker, vänner - överallt men inte till Herren.
Om du hävdar att ditt äktenskap har gått i kras, och du vill få det helat, måste jag i så fall fråga dig - hur mycket tid tillbringar du i enrum med Gud? Hur många gånger har du slagit av TV-n en timme bara för att få sitta framför Jesus och lossa bördorna från din själ? Hur många måltider har du hoppat över för att kunna fasta för ditt äktenskap? Hur ofta har du ropat ut: "Far, jag mäktar inte detta. Du måste handla å våra vägnar. Gör vad som krävs för att hela oss."
Några bibellärare hävdar att det är vantro av oss att be till Gud om samma sak om och om igen. Nej - detta påstående är en förbannad irrlära, som har försvagat tron hos åtskilliga kristna. Gud befaller oss att be, söka, fasta - att ropa ut i verksam, uppriktig bön.
Ända sedan begynnelsen har sanna tjänare gjort om Guds löften till böner:
- Jesus visste att Hans Far hade lovat Honom alltsammans innan världens grund blev lagd - likväl tillbringade Kristus timmar i bön för att Guds vilja skulle ske på jorden. Han berättade till och med en liknelse som illustrerade uthållighet i bön. Den innefattade en "påträngande änka" som fortsatte kräva rättvisa från en domare tills hon fick det.
- Gud gav Hesekiel underbara profetior om Israels återupprättelse, och lovade att nationens ruiner skulle bli som Edens Lustgård. Likväl sa Herren att Hans ord inte skulle bli fullbordat utan bön: " .... Också detta skall jag låta Israels hus be mig om och göra för dem .... " (Hesekiel 36:37). Med andra ord: "Jag har givit er ett löfte - men Jag vill att ni skall förverkliga det genom bön. Sök mig helhjärtat, ända tills du ser det uppfyllt. Jag vill förlösa - men först måste du be."
- Gud lovade Daniel att efter sjuttio år skulle Israel bli återupprättat. Och när Daniel såg det utvalda året närma sig, kunde han ha väntat i tro på att Gud skulle fullborda sitt ord. Men istället föll denne gudfruktige man på sitt ansikte och bad i två veckor - ända tills han såg Herren förverkliga allt detta.
I det Gamla Testamentet bar Israels präst namnen på alla Israels stammar på sin bröstplatta. Detta tillkännagav att folkets behov alltid låg på prästens hjärta i bön. För kristna idag ger detta en underbar bild av Kristus som bär oss i Sitt hjärta och för fram våra behov inför Fadern. Dessutom är idag varje kristen en präst inför Herren. Och alltid skall vi bära andras behov i våra hjärtan.
Paulus var så medveten om sitt behov av de heligas böner, att han överallt bad om "medhjälpare i förbön". Han vädjade till romarna: "Jag uppmanar er, bröder, för vår Herre Jesu Kristi skull och för den kärlek som Anden väcker, att kämpa tillsammans med mig genom att be till Gud för mig. Be att jag blir räddad från dem i Judeen som inte tror ...." (Rom. 15:30-31). Och han uppmanade tessalonikerna: "Bröder, be även för oss." (1. Tess. 5:25).
I detta sammanhang betyder det grekiska ordet som översatts med "strida" att "kämpa med mig som en bönepartner, brottas med mig i bön." Paulus bad inte om ett snabbt omnämnande inför tronen. Han vädjade: "Kämpa med mig i bön. Gå in i andlig kamp, både för min skull och för evangeliets skull."
När Paulus var i fängelse, redo att lägga ned sitt liv, anhöll han om filippernas förböner: "ty jag vet att detta kommer att leda till min frälsning, därför att ni ber för mig och Jesu Kristi Ande hjälper mig." (Fil. 1:19). Paulus visste att han var en märkt man - att Satans horder var inriktade på att förgöra honom. Och så är det för varje sann tjänare av evangeliet. Varje pastor, predikant och evangelist behöver medhjälpare i förbön som ständigt ber för dem.
Jag kan försäkra er, att jag inte hade skrivit detta idag om det inte varit för medhjälpare i förbön som har stått med mig genom åren. Jag blev påmind om detta nyligen när jag var i Europa för att hålla pastorkonferenser och korståg. Hela tiden gjorde Guds Ande mig uppmärksam på att jag blev buren av förbönerna från mängder av folk.
I Nice, Frankrike, är inte amerikaner välsedda, speciellt inte amerikanska evangelister. Alla var bekymrade för den kvällens korståg och funderade, "Kan det genomföras?" I Frankrike är misstro, ateism, agnostisism och vantro våldsamt utbrett. Och det slag av möte vi planerade hålla hade aldrig prövats förut.
Men, när tiden kom, samlade sig tusentals. Men det var då jag började känna mig hjälplös. Jag visste inte vad jag skulle predika. Inget av budskapen jag hade gjort utkast till verkade passa. Min tolk och jag hade på förhand gått igenom några noteringar, men jag var inte säker på att de var de rätta för detta möte. Jag varnade honom: "Jag är inte säker på vad jag skall säga."
Men när jag steg upp på podiet föll Anden över mig med kraft. Jag kände att bönerna från tusentals heliga bar mig. När jag började tala, fyllde den Helige Ande min mun. Jag predikade i fyrtio minuter, och hela tiden var det så tyst att du kunnat höra en knappnål falla. När jag var färdig, sa jag helt enkelt: "Om du behöver Jesus, var snäll och kom fram." Hundratals människor hoppade upp på sina fötter till gensvar.
Samma saker skedde i alla de andra länderna där vi gjorde tjänst - Kroatien, Rumänien, Polen, överallt. I förväg bad jag: "Herre, vad skall jag säga?" och varje gång viskade Anden till mig: "Folk ber." Jag är övertygad om att bönens makt var drivkraften bakom de många omvändelserna vi fick se på den resan.
Här är historien om hur hjälp i förbön nyligen ledde till härlig befrielse i vår församling. Teresa Conlon, hustrun till vår andrepastor, körde nyligen med sina föräldrar genom staten Maine, då plötsligt en älg korsade vägen. Deras bil träffade djuret och det kom flygande genom frontrutan. Bilen blev totalförstörd - men, prisad vare Gud, alla tre passagerarna gick därifrån utan en skråma.
När jag under vår påföljande lovsångsgudstjänst nämnde denna nyhet, kom en kvinna, som är hängiven förebedjare i vår församling, fram till mig. Darrande berättade hon för mig: "Pastor, kvällen före olyckan lade den Helige Ande en börda på mig att be för broder Conlons hustru. Jag blev ledd till att be för hennes beskydd från Satans smutsiga spel. Jag visste ingenting om olyckan, förrän du nu nämnde den."
När du tar på dig tjänsten att hjälpa till i förbön, kommer Gud bokstavligt väcka upp dig för andras bördor. Och Han kommer på ett underbart sätt leda dig i bön för dem.
Jag skrev nyligen om en pastorsfru som lämnade ett sorgligt besked på vår telefonsvarare. Med sluddrande röst sa hon: "Broder David, tusentals predikantfruar där ute dricker i hemlighet för att dölja sin smärta. Det gör jag med. Jag dricker för att döva värken " Andra pastorsfruar skriver om sina misslyckade äktenskap eller att deras äkta män är beroende av internetpornografi.
Mina kära, dessa människor är det jag nu hjälper i bön. Jag ber för pastorer och deras familjer, eftersom jag vet att de behöver det allra mest. Jag avskriver inte någons begäran längre. Jag har lärt det med min kropp - hjälp i förbön fungerar. Skriften skildrar hur aposteln Petrus var bunden i fängelse: " .... och församlingen bad uthålligt till Gud för honom." (Apg 12:5). Och Gud befriade Petrus genom ett mirakel.
Paulus efterfrågade inte bara medhjälpare i förbön, men var själv också den som gav hjälp i förbön. Han visste att det var en del av hans kall som evangeliets tjänare. Han skrev till filipperna: ".... till alla de heliga .... tillsammans med församlingsledarna och församlingstjänarna .... Jag tackar min Gud var gång jag tänker på er. Så ofta jag ber för er alla gör jag det alltid med glädje .... ty jag har er i mitt hjärta ...." (Fil 1:1-7).
Paulus skrev också till romarna: "Jag hälsar er alla som bor i Rom, ni Guds älskade, .... Gud, som jag tjänar i min ande .... han är vittne till hur jag ständigt nämner er i mina böner" (Rom 1:7,9). Ordet "nämner" betyder här: "Jag nämner deras namn och behov för Herren." Kort sagt, Paulus bad inte andra om att göra något han inte var villig till att göra själv.
Är du medveten om en bror eller syster vars äktenskap är i kaos? Om så är fallet, vad gör du åt det? Berättar du bara för andra: "Vilken skam - de är på väg att bryta upp." Eller, lyfter du upp deras namn inför Herren och strider för dem i bön?
Likt denne dyrbare äldre helige man i San Diego, är en sann hjälpare i bön den som utan uppehåll ber för andras behov. Han ber inte för dem bara en gång och slutar upp. Nej, han går i förbön dag efter dag. Och han slutar inte förrän Gud ser till behovet.
Önskar du denna tjänst, att vara en medhjälpare i förbön? Om du inte känner någon med ett behov, börja med att be för alla kristna äktenskap och alla Guds heliga. Dina böner behöver inte vara så långa. Lägg bara fram din begäran och lita på att Gud hör dig.
Detta blev åskådliggjort för mig en gång jag var sjuk och sängliggande. En av mina sonsöner kom in och tillkännagav: "Pappa, jag skall be för dig." Min lille hjälpare lade handen på mitt huvud och bad: "Jesus, gör honom mycket bättre." Jag log och tackade honom. Men han bara fortsatte att titta på mig. Till slut sa han: "Du är helad. Stig upp!" Så jag steg upp - och var frisk. Hans bön i tro fick mig på fötterna igen.
Mäktiga befrielser äger rum när Guds heliga söker Honom med iver och barnslig tro för sina bröders och systrars behov. Jag avslutar med att minnas Paulus rörande vittnesbörd:
"Ja, vi hade redan inom oss fått dödsdomen, för att vi inte skulle lita på oss själva utan på Gud, som uppväcker de döda. Ur en sådan dödsfara räddade han oss, och han kommer att rädda oss. Till honom står vårt hopp att han även i fortsättningen skall rädda oss, när också ni hjälper oss genom er förbön. Så kommer många människor att tacka Gud för oss, för den nåd vi fått." (2. Kor. 1:9-11).