Jag vill tala med dig om den smygande faran i en tendens som är vanlig bland många kristna. På ytan kan denna tendens verka vara harmlös, men i realiteten kan den förorsaka haveri. Jag kallar denna farliga tendens för bruket av ”att ta ett steg i rätt riktning.”
Det är alltid bra att ta ett steg i tro när vi har satt vår förtröstan till Kristus. Som en Herrens tjänare applåderar jag den sortens steg. Men Bibeln visar oss att det är en stor fara om vi inte följer upp det där första steget med förökad tillit.
Lot är en av Bibelns främsta exempel. I Första Mosebok 19 läser vi om Lots övernaturliga räddning från Sodom och Gomorra. Vredens ängel från Gud hade dykt upp på scenen och varnat Lot, ”Ty vi skola fördärva detta ställe; ropet från dem har blivit så stort inför HERREN, att HERREN har utsänt oss till att fördärva dem" (Första Mosebok 19:13).
När Lot hörde detta handlade han omedelbart i tro. ”Då gick Lot ut och talade till sina mågar, som skulle få hans döttrar, och sade: "Stån upp och gån bort ifrån detta ställe” (19:14). Lot trodde på ängelns varning och tog den på tillräckligt stort allvar för att berätta om den för sin familj.
Sedan läser vi att Lot ”dröjde” nästa dag: ”När nu morgonrodnaden gick upp, manade änglarna på Lot och sade: ’Stå upp och tag med dig din hustru och dina båda döttrar, som du har hos dig, på det att du icke må förgås genom stadens missgärning.’ Och då han ännu dröjde, togo männen honom vid handen…
”Och medan de förde dem ut, sade den ene: ’Fly för ditt livs skull; se dig icke tillbaka, och dröj ingenstädes på Slätten. Fly undan till bergen, så att du icke förgås.’ Men Lot sade till dem: "Ack nej, Herre. Se, din tjänare har ju funnit nåd” (19:15-19).
Lot visste att han blivit välsignad med Guds frälsande nåd. Han hade blivit barmhärtigt räddad från Sodom, som Gud var redo att döma. Herren gav till och med Lot specifik vägledning och sa att han skulle fly till det närbelägna berget.
Men Lot tvekade återigen, och begärde av Gud något som låg i hans eget intresse: ”Stor är den barmhärtighet som du gör med mig, då du vill rädda mitt liv; men jag förmår icke fly undan till bergen; jag rädes att olyckan hinner mig, så att jag omkommer. Se, staden därborta ligger helt nära, och det är lätt att fly dit, och den är liten" (19:19-20).
Sanningen är den att Lot inte ville ta sig till berget. Han ville i stället slå sig ner på slätten, i en stad som hette Soar, vars namn betyder ”liten”. I Lots tanke var det en ”liten sak” att begära av Gud.
Här är en bild av en man som tar ett steg i rätt riktning, ett steg i tro. Om Lot hade fortsatt efter det där första steget med ytterligare förtröstan hade han varit på väg mot en plats av välsignelse i enlighet med Guds fullkomliga vilja.
Enligt min åsikt är Lot som många kristna idag. Det är möjligt för oss att bli räddade från vår egen typ av Sodom. Vi kan räddas från ett liv i synd, fruktan och besvikelse och i stället smaka på Guds förunderliga barmhärtighet. Och vi börjar höra Gud vägleda oss, ”Gå upp på berget.”
Här är den första lärdom vi måste göra av Lots räddning. Vi ska gå iväg dit som Gud säger oss att gå till.
För Lot var berget menat att vara en plats av ytterligare välsignelse. Men Lot hade inte ett enda uns av tro, trots att han blivit så enormt välsignad. Han hade smakat Guds frälsning, barmhärtighet och räddning, men ändå omsatte han inte något av detta i tro.
Som resultat blev Lot inte ett dugg beroende av Herren. Du kanske tänker att någon som hade upplevt en sådan frälsande nåd borde tänka, ”Jag har räddats av Guds egna änglar. Helt visst har Herren sin hand över mig. Jag kan lita på hans barmhärtiga kärlek.”
Men Lot stod emot och gick sin egen väg. Och han hade ingen aning om konsekvenserna av sitt eget fattade beslut.
Det samma är lika sant för oss idag. Precis som Lot har vi som utgör Kristi kropp blivit räddade ut ur Sodom. Vi har smakat barmhärtighet och nåd. Men tror vi alltid att vi är på väg mot en plats av välsignelse när vi följer Guds vägledning?
Faktum är att några av de platser Gud sänder oss till kommer att vara svåra.
Som en Herrens tjänare har jag lärt mig något väldigt viktigt genom åren. Det är att aldrig stå i vägen för en gudfruktig man eller kvinna på väg mot en plats som Gud har anvisat dem.
När dessa tjänare kommer till den plats dit Gud sänt dem kan de få utstå en av de svåraste perioderna i deras liv. Vad de än får vara med om är det Guds väg för dem. Jag har sett förödande resultat när välmenande ”logiska” kristna står i dessa tjänares väg och hindrar dem från att komma fram till en plats som verkar riskabel eller farlig.
Lot som inte hade någon tro, drogs till Soar eftersom det var enkelt och bekvämt. För honom var det ett steg i rätt riktning – och så gick han. Men Lot kunde inte ha haft vetskap om den räddande, frälsande förmånen i att följa Guds specifika vägledning.
Faktum är att svavelångorna som förtärde Sodom skulle snart uppsluka och täcka hela regionen. Föreställ dig det vulkaniska molnet som vällde upp över Island nyligen och som påverkade hela den delen av världen. Det måste ha varit väldig lika det som Guds dom över Sodom frambringade. Det var därför Gud sa till Lot att gå till berget i stället för till slätten.
När vi är olydiga mot Guds röst har vi ingen aning om vilka hemskheter han vill skona oss från. Till slut jagades Lot upp på bergsidan av den förtärande förödelsen. Och eftersom han inte hade någon tro slutade han i förtvivlan. Hans brist på förtröstan resulterade i incest och andra fruktansvärda konsekvenser. Det är aldrig Guds väg för oss; han vill inte föra något enda av sina barn på den rutten.
Kanske du just nu kämpar mot ett särskilt starkt begär. Precis som Lot vill du gå före Gud och göra något på egen hand. Jag kan bara säga en enda sak till dig: Förbli exakt där som Gud har sagt att du ska vara. Om du är där nu lever du i frid. Om du inte lever i frid – om du inte förtröstar på Herren på det ställe där han satt dig – jag försäkrar dig, du kommer inte att förtrösta på honom någon annanstans.
Kanske det du gör just nu verkar vara betydelselöst för dig. För dig kanske det inte motsvarar din höga kallelse. Men när du försonas med vart Gud har sänt dig kommer du att bli välsignad. Herren som vet hur du är skapad kommer att bevara dig, instruera dig och välsigna dig bortom allt du någonsin kan föreställa dig. Kärnpunkten är att alltid gå dit (eller förbli där) som han har väglett dig i sin omätliga visdom.
Jakob tillbringade tjugo år med Laban utanför Guds välsignelse och plan för honom.
Under de två årtiondena som Jakob tillbringade med att jobba åt sin svärfar var han inte under Guds fulla välsignelse. Tvärtom, han var på en villfarelsens plats. Herren hade föresatt sig att ändra på det för sin tjänare. En dag sa han till Jakob, ”Jag vill att du bryter upp och går hem igen. Ge dig av till dina släktingar i Betel.”
Jakob tog sitt första steg mot välsignelse. Han gjorde så som Gud ledde honom, samlade ihop sin klan och vände mot Betel. Och jag kan tänka mig att Jakob var glad över att ge sig av. Han hade slitit för Laban i Syrien under tjugo år. Och under hela den tiden levde han ständigt i besvikelse med bara lite att visa upp för sin möda.
Du förstår, flera år tidigare hade Jakob gjort en överenskommelse med Gud som rörde det materiella. Som många ansvarsfulla troende hade Jakob resonerat, ”Jag måste försörja min familj.” Men om du vill följa rutten till Guds största välsignelse måste du följa hans vägledning hela vägen, vad det än kostar. Och nu ville Gud mer för Jakob. Han hade ett större syfte för honom.
När Jakob och hans klan kom till Kanaans gräns var han trött och sliten. Han hade pressen på sig att ta hand om sina två fruar och alla deras barn, så väl som deras tjänare och hjordar. Denne man hade förpliktelser som sträckte sig bortom hans själsliga kapacitet. Han var också fylld av fruktan, eftersom han snart skulle möta sin bror, Esau, vilken han många år tidigare hade stulit arvedelen från.
Så när Jakob kom till en liten stad som hette Sela frestades han att stanna där. Ja, han köpte en bit land och byggde ett hus och till och med ett altare där han kunde tillbe Herren. Ända till dess hade Jakob tagit ett steg i rätt riktning. Men nu mötte han den fara som var och en möter som har tagit det där första steget.
Namnet ”Sela” betyder ”säker plats.”
”Sela” tyder på grönt gräs, ett fint hem, bra saker. Kort sagt hade den fridfulla lilla staden Sela stor dragningskraft på den hårt ansatte Jakob. Den måste ha attraherat honom på samma sätt som Soar attraherade Lot.
Men Guds anvisning för Jakob var att bygga ett altare till honom vid Betel. Namnet ”Betel” betyder ”Guds hus.” Herren sa till sin tjänare, ”Jakob, du har tillbringat tjugo år med att leva för din familj och dig själv. Nu vill jag ha hela ditt hjärta. Jag vill att min vision ska bli en del av hela din varelse. Därför vill jag ha full kontroll över ditt liv. Du ska ta emot anvisningar från mig från och med nu.”
För Jakob verkade det riskabelt, ja till och med farligt, att röra sig framåt. Men Gud ville välsigna honom. Och Jakob kunde inte komma in i den välsignelsen om han inte gav upp sina egenhändigt uppgjorda planer. Från och med nu fick det inte finnas något mer bedrägeri, inga fler överenskommelser. Gud sa till denna avhållne man, ”Jag vill erbjuda dig något bortom din föreställning. Under processen kommer jag att göra dig till den tjänare jag har bestämt att du ska vara.”
Mina älskade, detta är det underbara med nåden. Jesus har inte bara skänkt oss nåd genom att kasta våra synder i havet, han leder oss också genom sin barmhärtiga nåd.
En gång när jag var i bön hörde jag Herren säga till mig: ”David, om jag gav dig möjligheten att styra ditt eget liv, göra allting rätt i din mänskliga förmåga, skulle du ändå inte komma i närheten av min välsignelse för dig. Jag har tecknat konturerna av dina steg för dig.”
Om vi ska följa honom, måste vi göra det hela vägen, utan några genvägar. Det är den enda vägen till hans syfte och välsignelse.
I Gamla testamentet tog många av Guds tjänare ett första steg i lydnad men knorrade och klagade när det blev tufft för dem.
Jag refererar inte till den normala mänskliga reaktionen som vi alla har när vi är i en sådan strid. När vi är i en djup kamp kan saker komma över oss snabbt och våldsamt. Vid sådana tillfällen kanske vi tänker, ”Herre, jag vet inte om jag kan klara av detta. Jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna komma igenom.” Vid sådana tillfällen tar fienden tillfället i akt och träder in med furstar och makter för att försöka råna, stjäla och tillintetgöra vår tro.
Kära troende, detta händer varje sann tjänare till Gud. Petrus varnar oss kärleksfullt att detta kommer att hända när han säger, ”Mina älskade, förundren eder icke över den luttringseld som är tänd bland eder, och som I till eder prövning måsten genomgå, och menen icke att därmed något förunderligt vederfares eder; utan ju mer I fån dela Kristi lidanden, dess mer mån I glädja eder, för att I ock mån kunna glädjas och fröjda eder vid hans härlighets uppenbarelse” (1 Petrusbrevet 4:12-13).
Det jag talar om är ett hjärta som förhärdats. Denna sorts knorrande och klagande ande är smittosam och Gud straffar sådant. Genom hela Gamla testamentet ser vi vad som händer i varje exempel på förhärdat klagande: Gud står inte ut med det. När han säger till sina tjänare att förtrösta på honom ska vi göra det han säger till oss utan knorrande, i vetskap om att han har vårt bästa i tankarna.
Israel under Moses är det mest tydliga exemplet. Folket hade slagit läger vid Sinai berg under ett år och hade blivit någorlunda hemmastadda där. Så kom ord från Herren att de skulle flytta ut i ödemarken. Och folket lydde.
Om du ställer upp en miljon eller fler människor på rad kan du föreställa dig omfattningen av ett sådant företag. Och vilken härlig syn det måste ha varit. Trumpeter ljöd och fanor vajade när varje stam och familj samlades. Var och en kom på Herrens gudomliga befallning.
Det var ett steg i rätt riktning. Men efter bara kort tid började en grupp som en översättning kallar ”slöddret” knorra. Dessa människors hjärtan hade blivit förhärdade genom prövningarna, och nu låtsades de bara. Snart infekterade deras knorrande hela lägret och nästan allihopa klagade. Det gjorde Gud vred.
Tänk på det: Här var Guds folk som hade räddats mirakulöst. De hade befriats från fiendens hand genom ett övernaturligt verk vid Röda havet. Men nu vandrade inte slöddret i enlighet med Guds ord. Och på grund av deras knorrande och klagande straffade Gud dem.
Fruktansvärda saker drabbade Israel efter det. Det var en följd av konsekvenser som de ådrog sig. På grund av att de stod emot Guds vägledning pinades de tills en hel knorrande generation till slut dog ut i ödemarken.
Efter decennier av tjänande för Herren lär jag mig fortfarande.
Jag kan ärligt säga att jag fortfarande tränas av Herren på detta område i att följa hans tydliga vägledning, särskilt mot svåra ställen. Jag lär mig fortfarande att inte säga, ”Nu räcker det Gud, jag har fått nog.” Jag lär mig också fortfarande att säga, ”Herre, jag kan inte se vägen framför mig. Jag vet inte var jag ska hitta nåden att komma igenom detta. Men du har lovat att sörja för den. Du sa att du ska vara min styrka.”
Detta är den äkta trons plats. Det är också där vi finner vår vila: genom att till fullo förtrösta på Herrens kärlek till oss. Som Paulus säger, vad annat har vi att erbjuda honom än vår tro? Inte gärningar. Inte prestationer. Vi har bara vår tro på honom och tilliten till att han sörjer för allt.
Vid varje dags slut böjer min fru, Gwen, och jag numera våra huvuden och säger, ”Herre, du gjorde det igen. Du förde oss igenom.”
Och min kära, han kommer att föra dig igenom. Han vill ta dig till en plats med ofattbar välsignelse. Du kanske måste vara villig att göra betydelselösa saker. Du kommer att möta tester och prövningar som kommer att vara svåra, till det yttre bortom din förmåga att uthärda. Men det är övningsfältet som Gud har reserverat för massor av hans mest älskade. Det är där vi lär oss om hans natur, hans karaktär, hans välsignelse och hans godhet.
Det är svårt att förstå att vi trots våra misslyckanden omhuldas av en helig Gud. Men vi älskas med samma kärlek han har visat sin Son. Och han har ett heligt syfte för oss, precis som han hade för sin egen Son. Därför har vi en frid som övergår allt förstånd. Och vi vilar i att veta att hans välsignelse ligger framför oss. Tack, Herre – Amen!