Nu då när segern är vunnen?

 

Frågetecknet i min rubrik är avsiktligt. Som kristna vet vi att Jesus vann segern för oss på Golgata. Han besegrade döden, Satan och syndens makt. Frågan som kvarstår för troende är, ”Och nu då? Jag vet att Jesus vann min seger på korset. Men kampen jag har nu då? Var är hans seger för striden som rasar i mitt liv just nu?”

Det är en viktig fråga – och 1 Samuelsboken innehåller ett svar för varje kristen. Det börjar med denna scen: ”Filisteerna samlade sina härar till strid … vid det Soko som hör till Juda” (1 Samuelsboken 17:1). Denna bild presenterar en andlig sanning som aldrig förändras: Mörkrets krafter är uppställda i stridsordning mot Guds folk. När Jesus blev din Frälsare, gjorde han dig till en ny skapelse – men även om du förvandlades gjorde inte världen det.

På grund av detta finns det krafter som allierar sig mot dig – världen, djävulen och till och med ditt eget kött, som strider mot din ande. Ibland är våra strider mot dessa krafter i det yttre: attacker på ditt äktenskap, din ekonomi, dina barn. Vårt kontor i kyrkan ser ett ständigt flöde av människor som söker rådgivning för alla dessa problem. Varje kristen familj är ett vittne för Gud, och Satan är fast besluten att se det vittnesbördet tillintetgjort. Det är inte bara djävulen som är mot din familj, utan även mycket av världen.

Ibland är våra strider i det inre. Vi plågas av bekymmer: ”Kan mitt äktenskap överleva denna långa, kalla tystnad?” ”Kommer mitt barn någonsin att ge sitt liv till Herren?” ”Är jag värdig att ens kalla mig kristen?” Alla dessa påfrestningar pressar oss mot tvivel och förtvivlan och får oss att undra, ”Var är Gud i allt detta? Jag kan inte se honom bortanför mina dagliga strider.”

Emellanåt ropar vi ”Nu räcker det!” och bestämmer oss för att dra ett streck och sätta punkt. Vi säger till oss själva, ”Jag är trött på att få stryk av fienden. Satan, du kan komma så här långt men inte längre. Du ska inte komma förbi!” Den sista frasen – ”Du ska inte komma förbi!” – fungerade underbart i Härskarringen. Men det händer inte så ofta i våra dagliga liv. Hur många gånger har du dragit ett streck bara för att få se djävulen passera det? När det hände drog du antagligen ett streck till och sa, ”Okay, djävulen, här är det stopp. Hit men inte längre!” Men djävulen passerade det strecket igen.

Nyligen upplevde min fru Kelly och jag detta. Vi förstod att Satan gick framåt inom ett särskilt område i vår familj, så vi bestämde oss för att stå samman och vara ett mot honom. Vi knäppte våra händer och bad innerligt, ”Herre, vi vägrar se djävulen ta detta från oss. Hans seger stoppar här. Vi näpser dig, Satan!” Men attacken fortsatte med ännu större grymhet.

Det var vad som hände med Israel när de mötte filisteerna: ”Filisteerna stod på berget vid ena sidan, och israeliterna stod på berget vid andra sidan, så att de hade dalen mellan sig” (17:3). Saul ställde upp alla sina män för att stoppa filisteernas framryckning, för att åstadkomma någon sorts stillestånd. Fick det stopp på fienden? Inte alls. Filisteerna tog fram ett större vapen i form av Goliat, en jättemänniska:

”Då kom en stridsman vid namn Goliat från Gat fram ur filisteernas led. Han var sex alnar och ett kvarter lång. På huvudet hade han en kopparhjälm, och han var klädd i en fjällpansarskjorta - pansaret av koppar vägde femtusen siklar. Han hade benskenor av koppar och bar ett kastspjut av koppar på ryggen. Skaftet på spjutet liknade en vävbom och järnspetsen på spjutet vägde sexhundra siklar” (17:4-7). Det här är vad fienden gör när vi drar ett streck: Han flyr inte utan kommer tillbaka med ännu grymmare vapen!

När segeroddsen verkar vara fifty-fifty strider vi kanske i vår egen styrka. Men när vi möter en mäktig Goliat ebbar all vår tillförsikt ut – och Satan skruvar upp värmen. Skriften säger att Goliat smädade israeliterna dagligen: ”Välj ut åt er en man som kan komma hit ner till mig” (17:8). Du kan tänka dig vad detta gjorde med israeliterna: ”När Saul och hela Israel hörde vad filisteen sade, blev de förfärade och skräckslagna” (17:11).

Jättens smädande höll på i fyrtio dagar. Varje dag blev Israels mäktiga krigare mer och mer förfärade, nedslagna och fyllda av skam. De frågade sig i sitt inre: ”Vad är det för fel med mig? Vart har mitt mod försvunnit?”

Kanske du har hört samma typ av smädelser på sistone från din själafiende. Du känner dig övermannad – av relationsproblem, av frestelser, av omöjliga omständigheter – och rösterna kommer ofta: ”Den här striden är för stor för dig. Du kan lika gärna ge upp.” Jag vet hur förbryllade Kelly och jag var. Vi tänkte, ”Herre, vi näpser fienden, vi gör allt som ditt Ord ger instruktion om, men Satan fortsätter bara att vinna. Vad är det som händer?”

Gud tillåter ibland vår fiende att verka vara för stor för oss att hantera – och han gör det av ett skäl.

När Herren ledde Israel in i Löfteslandet gav han dem seger över 30 fientliga nationer – men han tillät fem fientliga nationer att vara kvar i landet. Varför? Bibeln säger att Gud ville träna upp israelernas händer för krig. Med så många fiender kvar måste Israel fortsätta vara beroende av Herren i allt.

Detta är den uråldriga lärdomen från Christus Victor. Det är den latinska frasen de tidiga kyrkofäderna använde för att beskriva Jesus. Grovt översatt betyder det, ”Vår seger är inte i oss själva, utan i Kristus.” Om vi besegrar en fiende när oddsen är fifty-fifty frestas vi att tänka, ”Jag vann striden.” Men när fienden är 2,75 meter lång – när vi har näpst honom men han kommer tillbaka starkare; när vi har uttömt alla våra resurser; när vi har sträckt upp händerna och sagt, ”Jag klarar inte av detta” – det är då Gud säger, ”Jag har dig precis där jag vill ha dig.”

Två små ord ändrade allting för Israel – och samma ord gäller förr oss idag. Efter att i fyrtio dagar uthärdat ondskefulla anklagelser åstadkom denna fras en radikal förändring för Israel: ”Men David…” (17:12). Dessa två ord inleder nästa del av berättelsen, som om man ville säga, ”Du ska nu få läsa detta i ett helt annat ljus.”

De flesta av oss fick lära sig berättelsen om David och Goliat i söndagsskolan. Vanligtvis lärs inte berättelserna i Gamla testamentet ut till barn som andliga sanningar utan till moralisk undervisning. Till exempel presenteras lektionen om Jona som ”Var inte olydig mot Gud för då kan du hamna i svåra problem.” Lektionen om Davids berättelse presenteras vanligtvis som ”Var tapper och modig.”

Problemet med denna tolkning av Davids berättelse är att vi lär våra barn någonting de inte kan göra. Det fanns inte en endaste israelitisk soldat som hade kunnat överleva en närstrid med Goliat. Den striden var utom räckhåll för till och med den tappraste man.

På samma sätt är det när vi är i en andlig strid. Tapperhet och djärvhet räcker inte till. David visste att han inte var någon match för Goliat. Faktum var att han inte ännu var soldat; han var för ung och till och med skrattretande liten till växten (se 17:38-39). Det enda David var beväpnad med när han dök upp vid stridsfronten var bröd och ost för sina soldatbröder! Men här var skillnaden med David: Han visste att striden inte var hans utan Guds. När han hörde Goliats smädelser vittnade han:

”HERREN skall denna dag överlämna dig i min hand och jag skall slå ner dig och ta huvudet av dig. Jag skall denna dag ge de filisteiska krigarnas döda kroppar åt himlens fåglar och åt jordens vilda djur. Och hela världen skall förstå att Israel har en Gud. Hela denna skara skall förstå att det inte är genom svärd och spjut som HERREN räddar. Striden är HERRENS, och han skall ge er i vår hand" (17:46-47).

Andlig seger är aldrig vår egen; den kommer från vår Frälsare. I denna berättelse är David en bild av vår Frälsare, Kristus. Han skär igenom all vår vånda och förtvivlan med en auktoritet som ingen demon kan stå emot. Goliat hade ingen chans den dagen, av ett enda skäl: Striden var Herrens.

Gud kallar inte någon av oss till att vara en hjälte; i stället agerar han som vår Hjälte. Han är vår styrka och frälsning. Han ger tillåtelse till våra jättar av ett skäl: Ju större fiende, desto större ära får Gud med sin seger. Han vill bevisa sig stark för sitt folks skull, och dra hela mänskligheten till sig när de beskådar hans mäktiga gärningar.

Något förunderligt hände efter att David besegrat Goliat.

”Så övervann David filisteen med slunga och sten och dödade honom utan något svärd i sin hand. … När filisteerna såg att deras kämpe var död, flydde de. Men Israels och Juda män bröt upp, upphävde ett härskri och förföljde filisteerna ända till dess man närmade sig Gaj och ända till Ekrons portar. Filisteer föll och låg slagna på vägen till Saarajim och sedan ända till Gat och Ekron” (17:50-52).

Tidvattnet vände så dramatiskt att Israel slog de fallna filisteerna på flykten. Det viktigaste i detta avsnitt är en kort fras: ”Utan något svärd i sin hand.” Gud bevisade sig trofast genom Davids tillit – och det fyllde varje israelitisk soldat med tro. Allt hån och all skam var borta, och israeliternas tillförsikt kom tillbaka – en tillförsikt att deras Gud skulle strida för dem.

Detta är den grundliga effekten av att se Guds makt för vår skull: Vår förtröstan förnyas till att gå in i striden. Striden är Kristus, som ropar till oss, ”Kom och se min segerhand. Jag har skurit av huvudet på din anklagare!” Vi har nu satts i stånd att följa, och säger, ”Herre, du har inte övergivit mig. Du tillät allt detta – varje bakslag, till och med smädelserna. Och du gjorde det av barmhärtighet så att jag skulle kunna tro på dig.”

Men ändå undrar många av oss, ”När ska Herren sätta igång för min skull?” Svaret på det är att Jesus redan har satt igång. Han gjorde det för 2 000 år sedan på korset; det var då som din seger säkrades. Hans triumf på korset är samma triumf som slår varje jätte i våra liv på flykten. Ditt äktenskap kanske lider, men Kristus har besegrat mörkrets makter som är uppställda till strid mot dig och din make eller maka. Din ekonomi är kanske inte i ordning, men din Herre har berett en framtid och ett hopp för dig. Dina barn kanske inte lever de gudfruktiga liv du hade tänkt dig om dem, men Jesus har betalat priset för deras frälsning. Vi kan ha strider på många fronter men Kristus har säkrat vår seger.

Kan du nu se din fiende besegrad? Tänk på alla de anklagande röster du hör. Du kan svara dem alla: ”Det här är slutet för dig, djävulen. Jesus seger har slagit dig på flykten. Min seger är redan bestämd och vunnen. Närhelst han väljer kommer min Hjälte att demonstrera den segern, och världen kommer att beskåda honom i all hans ära. Alla kommer att veta att striden inte är med svärd och spjut, utan med Herren.” Amen!