Rätt sång, fel sida

Israel var i en hopplös situation. De var fångade i fällan, med Röda Havet framför dem och bergen till vänster och höger om dem. En vred farao och hans stridsvagnar av järn närmade sig dem bakifrån.

Detta är en välkänd berättelse, en som du hört hela ditt kyrkoliv. Israels barn leddes av Gud in i en fasansfull kris där de var omringade av en rasande fiende. Hur otroligt det än kan tyckas hade Herren med avsikt lett sitt folk till denna riskabla punkt. Jag tror det är en berättelse med stor betydelse för kyrkan idag, ja, verkligen, just vid detta ögonblick i historien.

Israel var fångade i fällan, till synes helt hjälplösa. Och det gav upphov till panik genom hela Israels läger. Hustrur och barn grät ihopkrupna runt fäderna och far- och morföräldrarna. En grupp av ilskna äldste slog ner på sin ledare Moses och klandrade honom, ”Fanns det inte tillräckligt många gravar i Egypten? Du har släpat ut oss hit för att dö. Vi sa till dig i Egypten att låta oss vara ifred. Det hade varit bättre för oss att vara slavar åt farao än att dö i denna eländiga öken!”

Jag undrar om Moses kan ha haft en stund av tvivel i den stunden. Jag föreställer mig honom falla ner på knä, ropa, ”Herre, vad är det som händer? Hur är det möjligt att detta är din vilja för oss?” Ändå verkar det som att Gud tillrättavisade Moses när han svarade, ”Mose: "Varför ropar du till mig?” (2 Mosebok 14:15).

Gud utförde till allas förundran ett befrielsemirakel för Israel i den mörka stunden. Plötsligt rördes vindarna upp så mäktigt att de delade havet mitt itu. Med en mirakulös flyktväg framför dem gick folket över havet på torr mark. När sedan farao och hans armé försökte följa efter störtade vågorna omkull och dränkte dem i de rasande vattenmassorna.

Så frälste HERREN på den dagen Israel från egyptiernas hand, och Israel såg egyptierna ligga döda på havsstranden. Och när Israel såg huru HERREN hade bevisat sin stora makt på egyptierna, fruktade folket HERREN; och de trodde på HERREN och på hans tjänare Mose” (2 Mosebok 14:30-31).

Jag uppmanar dig att lägga märke till de följande orden i detta avsnitt, för de är kärnpunkten i mitt budskap: ”När Israel såg huru HERREN hade bevisat sin stora makt … Då sjöngo Mose och Israels barn denna lovsång” (14:31-15:1, min kursivering).

När israeliterna såg vad som hände tog de fram sina tamburiner och började sjunga en underbar lovsång till Gud: "HERREN … högt är han upphöjd (KJV ”han har triumferat ärorikt”). … HERREN är min starkhet och min lovsång, Och han blev mig till frälsning … jag vill upphöja honom. Vilken bland gudar liknar dig, HERRE? Vem är dig lik … du fruktansvärde och högtlovade, du som gör under?” (15:1-2, 11).

Det var rätt sång, men Guds folk sjöng den på fel sida.

Israeliternas segersång sjöngs inte på rätt sida – det vill säga, prövningens sida – av Röda havet. I stället sjöngs den efter att de hade sett Guds makt verksam – efter att deras räddning kom. ”Då sjöngo Mose och Israels barn denna lovsång till HERRENS ära” (2 Mosebok 15:1).

Inte desto mindre sa folket till varandra, ”Vilket mäktigt vittnesbörd! Tänk efter. Detta mirakel kommer det att talas om bland hedningarna och de ogudaktiga i världen. De kommer att veta att vår Gud är allsmäktig!” ”Folken hörde det och måste då darra … Då förskräcktes Edoms furstar, Moabs hövdingar grepos av bävan, alla Kanaans inbyggare försmälte av ångest” (15:14-15).

Så trygga och mäktiga Guds folk måste ha känt sig i den stunden. De sjöng om hur de skulle bli fruktade och respekterade från och med då. Det var som om de sa, ”Det här är verkligen ett mäktigt vittnesbörd. Vi kan skryta med att Gud förde oss ut ur en fullständigt hopplös situation. Alla kommer att veta att Herren är närvarande hos oss i sin väldiga makt och kraft.”

Men detta var inte israeliternas vittnesbörd. Det var enbart Guds. Herren sa, ”Jag skall förhärliga mig på Farao och hela hans här ... Och egyptierna skola förnimma att jag är HERREN" (14:17-18). Gud lät Egypten kännas vid hans makt. Under tiden misslyckades Israel i sin prövning. Bara Moses hade rätt att sjunga på segerns sida av deras besvärliga situation. Folket sjöng helt enkelt rätt sång på fel sida. De hade ett vittnesbörd om Guds räddning men inte ett vittnesbörd över förtröstan på honom.

Förstår du? Denna sång – trons sång – var en sång som Gud hade längtat efter att få höra dem sjunga på prövningens sida. Vem som helst kan sjunga efter att segern kommit. Till och med de värsta tvivlarna kan offra en glädjefylld sång när Gud väl har sörjt för ett genombrott. Men en sådan sång är inte ett vittnesbörd om tro.

Det stora behovet i denna tid är kristna som har lärt sig sjunga räddningens sång på prövningens sida av svårigheter.

Gideon hade bara en liten armé med 300 män, men ändå ropade han i tro innan striden. Hur måtte inte Gud ha längtat efter att en Gideon skulle stå upp i det skräckslagna lägret vid Röda havet och påminna var och en om Guds trofasthet mot dem i det förgångna. Du förstår, vad Herren anbelangar, är stunden för att stå upp i det mörkaste ögonblicket. Det är när allt ser hopplöst ut, när det inte tycks finnas någon väg ut, som endast Gud kan rädda och befria. Israels trångmål vid Röda havet hade Gud tänkt skulle vara en lärorik erfarenhet för dem, ett tillfälle till att bygga upp deras tro. Tron kan inte prövas på annat sätt, när allting går smidigt.

Om Israel bara hade kommit ihåg miraklerna Gud hade gjort för dem i Egypten. Om de bara hade litat på hans ord att han skulle bära dem i sina armar så som en far bär sitt barn. Om bara några hade börjat sjunga en lovsång, samma sång som de senare sjöng på fel sida. Om bara folket hade förtröstat på Herren och ropat, ”Han är min styrka! Min Gud kommer att triumfera. Vem är dig lik, o Herre?” Säg mig, vad hade hänt?

De hade grundlagt en stark varaktig förtröstan på Gud – en tro testad och beprövad genom elden i deras svåra situation. Deras tro hade utvecklats till att bli så orubblig att den hade burit dem genom varje påfrestning under färden genom öknen som låg strax framför dem. De hade haft en grundval av tro att bygga på. Och under tidens gång skulle de ha lärt sig att tillitsfullt prisa Gud under alla omständigheter, med en tro så stark att helvetet skulle ha bävat.

Men Israel sjöng inte. I stället tjurade de. De knorrade och klagade. De anklagade Gud för försummelse. Och de förlorade all förtröstan på hans kärlek och omsorg för dem.

Du kanske frågar, ”Hur kan någon sjunga om befrielse när man är så plågad som Israel var?”

Några läsare kanske säger, ”Det är inte naturligt att sjunga under sådana omständigheter. Vi är bara människor. Om vi hade varit i Israels skor hade vi reagerat på samma sätt som de gjorde. Vi hade skrikit av fruktan. Det är bara naturligt att tänka på sin familj, sin hustru och sina barn, när man möter en sådan prövning.”

Missförstå mig inte. Vår Gud är en ömsint, kärleksfull Fader. Det finns en tid för att gråta, en tid för att ge utlopp för sin fruktan. Och just nu är många i Kristi kropp överväldigade av fruktan för framtiden, fruktan över hur de ska klara sig igenom. Som pastor för en kyrka under mer än tjugo är tar jag inte lätt på den här saken. Jag har ofta bett, ”Herre, begär du att ditt folk ska jubla när de är arbetslösa och förlorar sina hem? De är förtvivlade eftersom de lider. De känner inte för att sjunga. Var inte så sträng mot dem.”

Genom hela evangeliet ser vi Herren tillrättavisa sina lärjungar skarpt för deras otro, han säger, ”Var är er tro?” Det är en scen vi får se spelas upp gång på gång. Ändå tror jag inte Herren tillrättavisade Moses när han sa till honom, ”Varför ropar du till mig?” Det är snarare så att Gud inte fann sig i folkets förolämpningar. De insinuerade att han skulle tillåta deras barn att bli förintade av fienden. Och han blev sårad av deras anklagelser.

“Och era barn som ni sade skulle bli fiendens byte, och era söner som i dag varken förstår gott eller ont, de skall komma dit in. Åt dem skall jag ge landet, och de skall ta det i besittning” (5 Mosebok 1:39, Folkbibeln).

När vi lider ska vi naturligtvis ropa ut till Herren. När vi är i ångest över vår situation ska vi bedja, ”Herre, hjälp!” Vi ska ta alla våra skador och besvikelser till honom för han längtar hett efter att lyssna på oss. Sedan, när vi har utgjutit vårt hjärta för honom, vill han att vi står upp i tro, möter vår prövning och proklamerar, ”Jag kan inte göra något i mig själv. Gud är min styrka. Därför fruktar jag inte. Jag ska stå stilla och se Herrens frälsning.”

Israel sjöng en befrielsesång efter deras räddning. Men de sjöng den inte i tro utan i lättnad. Det var en sång utan en grundval av tillit. Det avslöjades tre dagar senare när Israel återföll till sitt gamla sätt med tvivel och fruktan inför nästa trångmål.

Mina älskade, vi har en ömsint, kärleksfull Fader som blir berörd av de känslor vi har genom våra svagheter. Till och med Jesus grät i sin prövostund, han känner vår smärta genom sin egen erfarenhet. Och han har sänt sin Helige Ande för att trösta oss, tala ut hopp och frid till våra själar.

Världen kräver av oss en sång mitt i våra svåraste stunder.

”Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion. I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor. Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: "Sjungen för oss en av Sions sånger. Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?" (Psaltaren 137:1-4).

Denna psalm beskriver Israels fångenskap hos babylonierna. Vid denna tidpunkt hade Guds folk förlorat allt, däribland sitt hemland. Nu ville deras erövrare höra segersångerna som israeliterna var berömda för. ”Sjung för oss! Spela för oss era välkända sånger. Vi har hört om de väldiga segersångerna ni offrar till er Gud. Sjung dem för oss.”

Mina älskade, världen kräver fortfarande en segersång från Guds folk. Detta är menat som en utmaning för oss. Vad de verkligen vill veta är detta, ”Hur ska du reagera i den här krisen? Vi har hört om hur din Gud är trofast och allsmäktig. Och just nu är du i en förskräckligt svår sits. Så, tänker du sluta sjunga? Eller förtröstar du på Gud i stunder som dessa? Innan du hamnade i denna situation sjöng du om hans trofasthet. Var det en lögn? Varför gör du inte det nu? Har din Gud förändrats? Sjöng du fabler förut? Var dina sånger om befrielse bara ett barns fantasi? Eller står sig din tro när svåra tider kommer?”

Jag tror inte detta krav ställdes enbart för att håna. Jag tror att babylonierna ville höra ett vittnesbörd. Deras egen religion hade lämnat dem tomma, torra, hopplösa. Vi vet av Guds Ord att det inte finns någon frid för de ogudaktiga. Och världen vill ha frid precis så som vi vill.

Ett färskt tidskriftsomslag basunerade ut denna rubrik: ”New York City – Party Varje Natt!” Det är verkligen så att varje helgnatt kan du på Times Square nästan inte röra dig på grund av människomassorna som kommit för att festa. Men under småtimmarna, vid två eller tre på natten, börjar klagandet. Desperata rop stiger upp från gatorna och avslöjar partyfolkets sanna vånda. Ljudet är ihållande och omisskännligt: Det är människosjälen som klagar över sin tomhet och hopplöshet.

När jag läser denna psalm tror jag att babylonierna var lika desperata. De hade hört talas om Israels Gud, denne Gud som utförde mirakler, som brydde sig om sitt folk, som för dem var en stark och trygg borg. Dessa erövrare ville själva ha det sanna vittnesbördet. Jag hör nästan en vädjan från dem: ”Snälla, sjung för oss de lyckliga sångerna ni sjöng i Sion. Visa för oss en Gud som har makten att ge hopp i mörka tider. Om han är er Gud, varför gråter ni nu? Var är er frid, er glädje? Var är hans styrka för er skull?”

Babylonierna behövde se Guds folk sjunga en segersång mitt i deras mest glädjelösa natt. De längtade efter att få se ett vittnesbörd som skulle tala frid till hjärtat hur det än var. Jag föreställer mig dem säga, ”Ni skulle kunna visa oss ett mirakel men det skulle inte ha någon betydelse. Vi bryr oss inte om att få se handikappade gå eller blinda få tillbaka synen. Vi vill bara se ett folk vars Gud är en källa till frid när allt annat går snett. Det är miraklet vi behöver.”

”Den som är fast i sitt sinne bevarar du i frid, i frid; ty på dig förtröstar han” (Jesaja 26:3). Mina älskade, det är samma mirakel, det övernaturliga undret, som världen vill se just nu.

De fångna israeliterna var ett ömkansvärt vittnesbörd på Guds trofasthet.

Israeliterna som satt i kedjor i Babylon vägrade sjunga. Tydligen hade de inte lärt sig någonting av sina erfarenheter. Alla prövningar de hade gått igenom var förgäves. Alla varningar, profetior och budskap om hopp från Herren var bortkastade på dem.

Så babylonierna gick iväg nedslagna. De måste ha sagt till varann, ”Dessa israeliter är inte annorlunda än vi. De förmodas ha en mäktig Gud men det är tydligt att han inte har förmåga att ge dem glädje i svåra tider. Vad är det för mening med att söka en sådan Gud? Det finns helt enkelt inget hopp på jorden. När svåra tider kommer sjunker dessa israeliter ner i förtvivlan precis som vi gör.”

Mina älskade, denna värld låter sig inte påverkas av fantastiska predikningar. Kyrkoprogram kommer inte att påverka dem. Till och med helande gör bara lite intryck, eftersom de har sett så många ”mirakelmediciner” utvecklas under sin livstid. De har sett bypassoperationer på hjärtan, lemmar fastsydda, hjärttransplantationer, ögon, levrar, lungor, helanden som förvisso Guds visdom gör möjliga.

Vad världen hungrar efter är åsynen av en kristen som prövas grundligt – en som är i svårigheter, med ryggen mot väggen, utan någon utväg – och som ändå sjunger. Denne kristne jublar och förtröstar på sin Gud. Han klagar inte över sin situation. I stället sjunger han om Herrens trofasthet. Han förtröstar inte på människan eller på omständigheter utan på Gud.

Detta är miraklet som kommer att vinna de förlorade: miraklet av sann frid i mörka tider. Varför? De världsliga och ogudaktiga är också i en svår sits, och de vill ha hopp.

Våra tvivel måste få en dödsstöt på prövningens sida, annars kommer vi att bli inbitna knorrare.

Segersånger som sjungs efter segern är inte sanna sånger om tro. Varför? Våra tvivel får ingen dödsstöt genom våra erfarenheter. Du förstår, när vi upplever segerfylld befrielse har vi en tillfälligt uppblossande tacksägelse. Vi är naturligtvis väldigt glada eftersom vår Gud nådefullt har handlat förvår skull trots våra tvivel. Men vad händer med våra tvivel sen? De dyker bara ändå djupare ner i hjärtat.

Käre helige, faktum är att Gud har lett dig in i din nuvarande situation. Du omringas av hinder på alla sidor, med vad som tycks vara en fiende som närmar sig. Och som Moses kanske du säger, ”Herre, du har lett mig trofast hela mitt liv. Men jag förstår inte vad jag går igenom. Framtiden ser så glädjelös ut.”

Just nu lever vi i en tid av kaos som världen aldrig tidigare har sett. Och satan använder fruktan för att plåga folkmassorna. Mitt i denna tid kallar vår Herre på sitt folk och säger: ”Hur ska ni hantera det här? Ska ni tro på mina löften trots allt annat som sker runt omkring er? Vill ni förtrösta på mig trots era värsta farhågor?”

För att göra detta måste vi ha vårt sinne fast i Herren. “Den som är fast i sitt sinne bevarar du i frid, i frid” (Jesaja 26:3). Vår vilja måste vara delaktig i detta. Det har ingen betydelse hur otroligt mörk vår situation än blir, något av tro måste stiga upp i oss, något som säger, ”Nej, djävulen. Nej, världen. Jag tänker förtrösta på den Ende som trofast alltid har räddat mig.”

Det är då som fullkomlig frid kommer. Det är Herren själv som ger den, Han som är fröjdar sig över vår förtröstan på honom. Då, när kaos regerar överallt, kommer våra liv att tala ut hans mäktiga glädjebudskap. Han har gett oss en sång att sjunga för världen: ”Herren är trofast. Han för sitt folk igenom!”