Varför vi inte har råd att vara normala

För en del läsare kommer det påstående jag ska göra att låta djärvt. För andra kommer det att låta självklart. Hur det än är finns det en kommentar om församlingen jag helst vore förutan. Och det är att de flesta kristna är kraftlösa.

Fundera på hur ”normal” kristendom ser ut idag i den typiske troende. Denna person är lite självisk, lite materialistisk, lite grann en som förespråkar hög konsumtion. De flesta av hans dagliga val handlar om att förbättra det egna livet. Det inbegriper hans andliga sysslor, från hans församlingsgrupper, podcastarna han laddar ner, till mötena han deltar i.

Det är inte något fel i allt det där. Vår Herre vill att våra liv ska vara välsignade. Men för en del kristna är detta inget annat än världsliga sysslor. De handlar om självförbättring, inte om Guds rike. Och de kan tömma en troende på äkta evangelie kraft.

Jag tror att det som idag accepteras som normal kristendom måste vara en skandal för Gud. Den är inte bara kraftlös, den är också ljum, den saknar självuppoffring. Med andra ord, den är utan kors – och därför utan Kristus. Missförstå mig inte. Jag är helt för Guds nåd, och jag skulle aldrig lägga en otillbörlig börda på någon. Men det är dags för församlingen att göra en andlig inventering för att se om våra ”andliga” sysslor leder oss närmare Guds hjärta eller får oss att springa runt i cirklar.

Låt mig få ställa en fråga. Vilket av detta skulle vara bättre för din andliga hälsa – att gå till en kyrka som inte förkunnar mycket evangelium, lär ut mycket av Guds Ord eller har mycket passion för hans rike? En kyrka där ingen egentligen lever ut hans befallningar? Eller skulle det vara bättre att vara med i en kyrka som upphöjer Guds Ord, proklamerar evangeliet och har en hemgrupp för varje typ av troende?

Jag skulle i all ödmjukhet föreslå att det andra valet vore mer riskabelt för din andliga hälsa. Varför? Jesus säger att till den som blivit betrodd med mycket skall det utkrävas så mycket mer. För den vars liv inte matchar den bibliska sanningen han fått lära sig kommer Domens Dag att bli en aning skrämmande.

Många av oss behöver göra ett tufft erkännande. Det är att vi vill veta Guds väg – höra evangeliets sanning – men vi kan undvika att leva det. Sorgligt nog uppmuntrar församlingskulturen idag denna typ av liv. Det är helt okej att njuta av gudstjänster och komma in i tillbedjan – men ändå gå hem fullständigt oförändrad.

Vart tog ett liv av fullständig kapitulation till Jesus vägen? Vad hände med viljan att lägga ner våra liv för evangeliets skull? Paulus sa om sitt eget vittnesbörd, ”Och mitt tal och min predikan bestod inte i ord som skulle övertyga genom mänsklig visdom utan genom en bevisning i Ande och kraft” (1 Korintierbrevet 2:4). Om vi inte lever ett liv som får kraft av Gud kan vi inte ge Herren skulden. Det är inte på grund av att hans nåd saknar kraft. Problemet är hos oss.

Herre, gör oss onormala med ett liv som får kraft från evangeliet!

Gud upphörde inte med att ge sitt folk kraft år 100 e.Kr eller 500 e.Kr. Jesus sa aldrig, ”Större gärningar än dessa skall ni göra – fram tills Reformationen”. Paulus predikade ett budskap om evangeliets kraft. Och han vill ha den kraften för sin elev Timoteus, av ett särskilt skäl:

”Det skall du veta att i de sista dagarna skall det komma svåra tider. Människorna kommer att älska sig själva och vara penningkära, skrytsamma, stolta, hånfulla, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa, kärlekslösa … fientliga mot det goda, falska, egensinniga och högmodiga. De skall älska njutning i stället för Gud och ha ett sken av gudsfruktan men förneka dess kraft. Håll dig borta från dem!” (2 Timoteusbrevet 3:1-5).

Paulus talar här om hängivna kyrkobesökare men beskriver dem som att de bara har ”ett sken av gudsfruktan”. Dessa kristna hade inget emot att gå till synagogan, läsa andliga tester eller delta i religiösa aktiviteter. Men Paulus råd till Timoteus var, ”Håll dig borta från dem”. Han sa, ”Det är farligt att vara med de där människorna. Du kommer att börja tänka att deras sätt är okej. De kanske ser gudfruktiga ut, men Herren ser till hjärtat – och han ser syndighet och egenkärlek”.

Paulus sa om dessa kristna att de ”ständigt undervisas men aldrig kan komma till insikt om sanningen” (3:7). Med andra ord, de lyssnade på all undervisning om evangeliet men tog aldrig till sig den till hjärtat. Det gjorde dem kraftlösa, sa Paulus eftersom de stod ”emot sanningen” (3:8).

Lägg märke till hur Paulus börjar detta avsnitt: ”I de sista dagarna skall det komma svåra tider” (3:1). Han gör klart att ”normal” kristendom inte kommer att vara hållbar i dagarna som kommer, att svåra tider kommer att ödelägga en ytlig tro. Jag är antagligen den nu levande minst profetiska kristne, men till och med jag kan se dåliga tider vid horisonten. När den globala ekonomin vacklar och genomsnittsamerikanen möter ekonomisk katastrof och politisk kaos ökar, då måste något lämnas.

Vad kommer de flesta kristna att göra när det blir riktigt illa? Är våra hjärtan på riktigt beredda att hantera svåra tider? Jag ber att vi ska reagera som församlingen i Apostlagärningarna gjorde när de fick höra om en annalkande hungersnöd. De lagrade inte varor för att klara sig i den kommande störtfloden. I stället tog de upp kollekt för andra församlingar som de visste skulle lida nöd.

Du kanske tänker, ”Det är inte särskilt ansvarsfullt”. Men det är precis vad kristna i andra länder gör idag. Jag besökte en kyrka i El Salvador där genomsnittsinkomsten är fyra dollar om dagen. Jag blev förbluffad över att få veta att människorna ger två av sina intjänade dollar till välgörenhet. Jag frågade dem en och en, ”Varför ger du så mycket?” Varenda en svarade, ”Eftersom Jesus sa att vi ska ge till de fattiga”. Jag sa, ”Men ni lider nöd”. ”Nej då”, svarade de, ”vi är välsignade. Vi vill välsigna i gengäld”.

Detta är inte hjärtan som är gudlösa eller högmodiga. Kan vi säga det samma om oss själva? Kommer vi som nordamerikanska kristna att vara ivriga att välsigna andra när vi bara har lite på våra konton? Eller kommer vi att dra oss undan när det handlar om att välsigna andra så som vi blivit välsignade?

De kommande svåra tiderna talar om mer än dålig ekonomi: de uppenbarar våra hjärtans tillstånd.

För första gången i historien identifierar mindre än 50 procent av amerikanerna sig som troende av något slag. Den siffran är till och med lägre – 30 procent – för dem som är under 30. Många av dessa bockar för ”inget” i sin religiösa anknytning. Det är beräknat att inom ett årtionde kommer denna generation att ha förlorats fullständigt till sekularism och gudlöshet. Och toleransen mot kristna kommer bara att avta.

Vad ska vi göra åt detta? Författaren till Hebreerbrevet svarar, ”Kom ihåg den första tiden då ljuset kom till er. Ni fick utstå en hård kamp och mycket lidande” (Hebreerbrevet 10:32). Gud förvandlade dessa tidiga kristnas lidanden till redskap för evangeliets kraft:

”Somliga utsattes för offentligt åtlöje och blev hånade och plågade … Ni … fann er med glädje i att bli berövade era ägodelar, eftersom ni visste att ni ägde något bättre, något som består. Kasta därför inte bort er frimodighet, som ger stor lön. Ni behöver uthållighet för att göra Guds vilja och få vad han har lovat. Ty ännu en kort liten tid, så kommer han som skall komma … Min rättfärdige skall leva av tro. Och vidare: Men om han drar sig undan finner min själ ingen glädje i honom. Men vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade. Vi hör i stället till dem som tror och vinner sina själar” (10:33-39).

Detta är ett tufft avsnitt, sannerligen, men det finns goda nyheter inbakade här. Det talar om en tid när det blir så svårt att troende frestas att dra sig undan från sitt budskap. Men ”vi hör inte till dem som drar sig undan ... Vi hör i stället till dem som … vinner sina själar” (10:39).

Gud säger till oss att mitt i det växande mörkret gör han något härligt: Han reser upp en sista dagarnas församling som ett vittnesbörd om hans kraft i svåra tider. Dessa troende kommer att ropa, ”Herre, du har inte anseende till person. Gör också för oss det du gjorde för Apostlagärningarnas församling under det första århundradet. Ge oss kraft till att vara vittnen för din sanning”.

Vi kanske aldrig behöver möta samma prövningar som Nya testamentets troende gjorde, men Gud ger oss fortfarande Nya testamentets kraft. Vi kommer helt visst att möta egna prövningar eftersom vi inte är immuna mot det som kommer över världen. Men de umbärandena kommer att frambringa en kraft i oss som vi aldrig sett.

Det är därför vi inte har råd att vara normala i vår tro längre. Tänk på det snabbt växande antalet av icke-troende jag nämnde. Var och en representerar en själ på väg till helvetet, en för vilken Jesus dog. Bara det antalet kallar oss att höja oss över ”normal” kristendom, att proklamera Kristi evangelium utan fruktan eller hinder. För det krävs hans kraft, vilken vi inte själva på egen hand kan vinna eller skaffa oss. Den ges endast av nåd.

Jag har parafraserat Leonard Ravenhill många gånger i detta ämne, men det tål att upprepas: ”Kristendom idag är så under det normala så att om en kristen skulle börja agera som en normal, Nya testamentets kristen, skulle han anses vara onormal”.

Säg mig, hör du inte bara Guds Ord utan gör det? Eller är det en skillnad mellan Kristi evangelium och din vandring? Be tillsammans med mig idag: ”Herre, jag är trött på att vara nöjd med normal kristendom. Smält ihop mitt medelmåttiga liv med din himmelska kraft. Jag är ett tomt kärl – fyll mig och pröva mig. Vad än det kostar, Herre, led mig dit du vill att jag ska gå”.

Be detta och du kommer att få se hans kraft utlöst i ditt liv. Amen