När jag skriver detta är hela världen förskräckt, förbryllad och förvirrad. Till och med de mest hängivna kristna undrar över alla de snabba händelseutvecklingarna. Är de profetiska?

Jag hör från troende överallt vilka ställer en fråga jag själv undrar över: ”Är vi i de allra sista åren av människans historia?” Jag vet inte – alla tankar om det ämnet är endast spekulation. Men en sak är säker: Vi har sett en ökning av världshändelser som vi aldrig sett förr.

När jag var en tonåring tillbringade jag mina somrar med att hjälpa till på en ranch i östra Texas. Chefen på ranchen, Jimmie, var en stor, kraftig karl som hade begränsad syn men visste hur man gör allt möjligt. Jimmie lärde mig att slå och bärga hö, till exempel, och hur man får in medicin i kossornas bakdel. (Ja, Jimmie visste mycket om massor av saker.)

Apostlagärningarna 1-6 beskriver ett av Guds mest fantastiska verk i historien. Det är en förunderlig sekvens av actionfyllda händelser: mäktig bön, massomvändelse, mirakulösa helanden och under. Allt var fullbordandet av ett gudomligt löfte som Jesus hade förutsagt.

Innan sin återuppståndelse gav Kristus instruktioner till lärjungarna att vänta i Jerusalem för att ta emot ”Faderns löfte”. Det löftet påbörjade sitt fullbordande på Pingsten, Israels firande av ”förstlingsfrukten”. Världen stod i begrepp att få se förstlingsfrukten av Kristi vedermöda på korset för oss.

Jag har ett bristfälligt system verksamt i mig. Det är en reflex som går igång när jag kommer till korta i min vandring med Herren. Jag talar om min tendens att ta till gärningar i stället för Guds förunderliga nåd att återupprätta min position inför honom.

Jag tror de flesta av oss har detta bristfälliga system verksamt i oss. Det är därför Paulus betonar Guds nåd gång på gång genom hela Nya testamentet. I brev efter brev slår han fast att nåden är tillräcklig för vår rätta relation med Herren.